Det låter nästan som att Clara Klingenström sjunger lite djupare ikväll än hon gjort på repen. Med ännu mer darr på rösten.

Jag hade nog trott att publiken skulle gå igång mer på det här än vad som märks i arenan. För Clara har energi på scenen och lever ut sina känslor.

Det blir jubel och applåder efter, men jag hade nog trott att det skulle bli mer handklapp under själva låten också.

Clara Klingenström hinner två genomsjungningar. Hon har ett starkt id i rösten och jag gillar det här. Den Bobby Ljunggren och David Lindgren Zacharias-signerade refrängen sätter sig verkligen.

Jag tror att tittarna kommer gilla Clara på scenen. Hon är härligt vanligt och rockigt stjärnig på samma gång.

Clara Klingenström sjunger med bra inlevelse.

Man känner med henne genom hela låten. Det gör att tittaren kanske glömmer bort den märkliga scenografin.

Jag förstår verkligen inte poängen med Clara Klingenströms biltvätts-däckverkstads-gummiremsor.

När tv-bilden hela tiden zoomar ut i arenan så skapar de ju inte något eget rum på scenen. Det ser bara ut som en fyrkant (förlåt, diamant) av… remsor? Toalettpapper?

Nu börjar schlagerfredagen, min 110:e i ordningen, med presskonferens med artisterna. Melodifestivalens projektledare Anders Wistbacka presenterar dem på scenen en och en.

Jacqline har på sig delar av sin scenoutfit redan nu, hon ska ju repa som första artist direkt efter presskonferensen. Och den där toppen med fjädrarna är nog inte helt lätt att få på sig.

Clara Klingenström har sin lilla svarta på sig.

Klaudy har samma tröja som på välkomstminglet igår kväll. Den är ursnygg. Jag vill ha den.

Kolla in den här detaljen, där det broderade hjärtat sticker iväg för sig själv. Jag älskar såna detaljer.

Jag lovar att jag inte ska försöka slita kläderna av en stackars 24-årig Mello-debutant, men om den har försvunnit från logen vid tillfälle så kan man räkna mig som huvudmisstänkt.

Nu schlagerminglas det på artisthotellet.

Jacqline Moss kom först. För att ganska snart slå sig ner vid ett bord med sitt team för att få käka lite middag.

Clara KLingenström kom. Och gick. Och så kom hon tillbaka igen.

Kim Cesarion poserade på bild tillsammans med en av sina låtskrivare, Mattias Andreasson.

Klaudy är så klart också här, eller William Schenberg som han heter till vardags.

Gunilla Persson hamnade i samtal med Mello-bossen Anders Wistbacka så fort hon kom till minglet.

Och mannen med den magiska strupen, Lars Säfsund, som körade i kulissen på åtta av 12 bidrag i finalen förra året om jag inte minns fel, fick ställa upp på bild med en annan Mello-veteran….

Jimmy Jansson, som den här veckan tävlar med både Jacqlines och Cazzi Opeias låtar.

En annan stjärna som får gömma sig i kulissen är Hilde Schotte. Hon är röstcoach och körar i Gunilla Perssons bidrag. Och hon påminde mig om att vi faktiskt setts tidigare. Hon var även röstcoach åt Frans när han tävlade med If I were sorry 2016.

Cazzi Opeia är också här. Så då är samtliga veckans sex artister på plats. Jag är lite extra förtjust i Moas skjorta med smileygubbarna på! En sån vill jag också ha!

Och kolla, där poserade Gunilla Persson på bild också. Tillsammans med Klaudy. Jag tror att de minsann är yngst och äldst i veckans deltävling. 24 respektive 65.

Det har bjudits på alkoholfritt bubbel om nån undrar över vad det är i eventuella glas åpå bilderna här ovan.

Clara Klingenström hinner tre genomsjungningar. Det är vind från lövblåsen i håret och attityd.

Men i sista genomsjungningen flyger sändaren för medhörningen av henne. Den ska sitta i klänningens rygglinnin, men hon sjunger och slår med huvudet för hårt så den lossnar.

Och flyger iväg.

Hon lyckas fånga in den i sitt koppel.

och får försöka sjunga vidare med den i handen.

Hon kommer av sig i texten och skrattar på scenen under slutminuten av låten. Men lyckas ändå avsluta.

Efteråt får ansvarig ljudtekniker försöka få ordning på hur den ska sitta i hennes scenkläder.

Clara Klingenströms andra genomsjungning. Det är vindmaskiner bakifrån som gör att gummiremsorna från verkstadsrummet fladdrar, precis som det brukar göra lite grann när man öppnar de stora hangarportarna in i ett sånt utrymme. Autentiskt ändå.

Clara sjunger med attityd och känsla.

Jag tror att det här är precis det som tv-tittarna förväntar sig att hon ska komma tillbaka med, utan att för den skull göra att någon känner sig besviken.

Första versen märks knappt, men så kommer refrängen igång. Och sätter sig.

Det fixas lite med Claras gitarr mellan genomsjungningarna.

Och Clara får också hälsa på en vandringsnalle som stedicam-Niclas låter åka med på sin kamera under dagens rep.

Jag såg inte riktigt vad det stod på lappen som den lilla kaninen hade runt halsen, men det verkar vara en skolklass som har skickat ut gosedjuret på äventyr rumt om i världen.

Clara sjunger och slänger med huvudet som en riktig rockbrud.

Jag älskar den här känslan av att hon bara kör. Inte bryr sig om nåt annat än att förmedla känslan i låten.