Nu är Danny Saucedo på scenen. Han fick precis syn på mig och vår fotograf Jimmy och hälsade lite snabbt.

Han står framför en portal som är lutad utåt som att den skulle kunna falla när som helst. Och en trappa upp genom öppningen.

På scengolvet skapas cirklar runt honom i de första textraderna. Och då rätas också portalen upp på scenen.

Han kliver upp på trappan och sjunger första refrängen där innan han tar några steg ned igen coh sätter sig på avsatsen.

På både portalen och led-vägarna ändras miljön runt honom till olika psykadeliska mönster parat med nån form av grekisk (?) naturvärld.

Och i slutet faller hela portalen bakåt medan Danny studsar upp på trappan.

Det är en låt med mycket energi och Danny studsar runt när han sjunger den, men till skillnad från tidigare gånger han tävlat så är det inte ett genomkoreograferat nummer.

Danny sjunger inte fullt ut i första genomsjungningen och jag är inte riktigt säker på vad jag precis har sett. Det här behöver jag se fler gånger för att ta in, tror jag. Är det en vinnare? Jag vet inte.

Danny Saucedo stretchar lite mellan genomsjungningarna.

Man får hoppas att den här portalen är rejält säkrad, för den vill man verkligen inte få på sig.

Han pratar lite med SVT:s nummeransvarige Jennie Widegren.

Danny är helt ensam på scenen och har heller ingen som sjunger kör i kuliss här. Det ska bli intressant att se honom ta i fullt ut och köra, för det gjorde han inte i första genomsjungningen.

Tydligen har Danny tvingats spara på krutet.
Skvallret i kulissen säger att pengarna inte räckte till den scenshow han först ville ha.
Det kan göra att den eviga tvåan kanske måste nöja sig med ännu ett silver i Mello.

Snälla Danny, slå mig hårt i magen!

En fanfar.

Det var Alexander Bard som beskrev BWO:s låt ”Temple of love ” precis så 2006. Den slutade tvåa efter Carolas ”Evighet”.

Och kanske blir det samma resultat för Danny Saucedo. Som att det vilar en förbannelse över honom, att vara den eviga tvåan i Melodifestivalen.

För hans låt, ”Happy that you found me”, känns som en fanfar, som trumpetar fram till en tydlig refräng, närmare den repetitiva ”In the club” än den melodiska ”Amazing” och med tydliga inslag av edm-soundet från genombrottshitten ”If only you”.

Det är effektivt och snyggt. Klistrar sig fast alldeles lagom.

Men jag känner inte det där wow:et av ett slag i magen som jag hade hoppats vid en första lyssning.

Kanske kommer den känslan med scenshowen, som det gjorde med Måns Zelmerlöws ”Heroes” 2015 och faktiskt även med Loreens ”Tattoo” förra året.

Danny-disco ska vara ensam på scenen, inte ens använda sig av någon kör i kuliss utan stå för sången på egen hand. Enligt SVT:s utmärkta uppslagsverk Mellopedia kommer hans scenshow bestå av ett valv och en trappa, en projektor och på LED-skärmarna ytterligare en trappa och två valv. Sol och kosmiska mönster.

Jag hoppas så att allt det kommer ge mig den där wow-känslan som jag längtar efter, och som jag tror att hela svenska folket unnar Danny-dandy.

Men snacket i kulisserna gör mig orolig.

Ursprungsplanerna för Dannys scenshow ska ha varit något utöver det vanliga i maffighet, ett garanterat slag-i-magen-wow på alla som undrade vad herr Saucedo egentligen sysslande med när han Dandi-dansade sig bort från favoritskapet under pandemi-Mello 2021.

Men det storslagna var tydligen alldeles för dyrt.

Successivt har det skalats ner. Plockats bort. Förenklats. Landat i en rimligare budget så här i inflations- och spartider.

Eller som nån jag pratade med i Mello-kulisserna uttryckte sig: ”Om man vet vad han ville ha gjort om han hade kunnat, så känns det inte längre så imponerande”.

Med det skvallret i huvudet finns det risk att Danny-Danny återigen blir omsprungen. Vi har två pigga norrpojkar nästa vecka. Medina vill nog också vara med och leka, och vi får inte glömma deltävlingsvinnarna Smash into pieces, Liamoo och Jacqline.

Därför känner jag mig både glad att jag inte vet vad han först hade planerat. Och ledsen att vi inte kommer få se det. Och sätter mitt hopp till att Danny-dansa ändå kan slå mig hårt i magen med sitt första rep på torsdag. (Helst inte fysiskt, tack.)

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Albin Tingwall gör pojkpop gjord för att skråla med i bilen. jag får plötsligt Avril Lavigne i huvudet. Vet inte riktigt varför, men det är nåt liksom snällt skate-poppigt över det här. Och med maffig arenaproduktion.

Lia Larsson gör epa-dunk med effektiv refräng i rätt höga toner. Ska bli intressant att se om hon klarar av att ta i så mycket som låten kräver på scenen. Chilla-upprepningarna i bryggen fram till refrängen är en snygg touch. Det här kommer absolut bli en hit i vissa kretsar, men frågan är om det slår lika brett som Fröken Snusk lyckades göra. Det kommer bero på Lia Larssons leverans på scenen.

Dotter sjunger It’s not easy to write a love song och det här är snygg midtempo-pop som växer symfoniskt och känns storslaget så som man vill när det ska kännas Eurovision-pampigt. Men kommer det funka med midtempo när Dotter-fansen har fastnat för henne tack vare dansiga Bulletproof-poppen? Jo då, det här kan absolut ta sig vidare på lördag om Dotter gör en snygg scenshow.

SCARLET och Circus X känns som ett helt musikalnummer i en mörk Dracula-show. Det här känns mörkt och gotiskt, teatraliskt, och gjort för en häftig scenshow. Jag gillar barnvise-trallandet som känns som hämtat från en skräckfilm där nåt litet barn förvandlas till monstret. Och så ökar tempot i slutet, blir hårdare, hetsigare. Svårbeskrivet. men kanske är det mer ett nummer än en låt?

Lasse Stefanz gör precis vad de ska göra, med en gladtrallig och supercharmig sommarrefräng. Jag tror tyvärr att den är chanslös i tävlingen. Det finns en stor risk att det kommer kännas mossigt med Lasse Stefanz i rutan, om de inte får till samma varma härliga känsla som hasse Andersson lyckades med. Men tyvärr tror jag inte att Olle Jönsson och grabbarna har den förmågan. Jag blir gärna överbevisad, för den här refrängen är otroligt härlig.

Danny Saucedos Happy that you found me är en fanfar rakt igenom. Jag tror att det var Alexander Bard som använde det som beskrivning för en av BWO:s låtar i Mello nån gång, och det stämmer otroligt bra in här. Det här är snygg edm-pop, som absolut för tankarna till If only you, Dannys genombrottshit som Michel Zitron också var med och skrev precis som denna. Woo-oo-eeoo-slingan efter refrängen är snygg och Danny kommer göra det här otroligt bra, så klart. Men jag hoppas att scenshowen slår mig i magen med en ännu större wow-känsla än den här låten gör.

Och där har vi fått höra alla låtar två gånger. Intressant vecka det här. Behöver smälta startfältet nu och känna efter lite…

Danny Saucedo nu. Happy that you found me. Förväntningarna är SKYHÖGA!

Det här börjar lovande, Danny sjunger versen som en fanfar fram till refrängen där låttiteln upprepas två gånger direkt, och den där känslan av fanfar fortsätter.

Det kommer en snygg fotbollsarena-slinga med ooh-eeoohh i bryggan efter refrängen.

Det här ligger nånstans mellan In the club och Amazing. Kanske är refrängen närmare den enformiga In the club än den melodiska Amazing.

Det är snygg 2020-talspop med EDM-inslag och Danny får visa sin snygga röst. Men wowet infinner sig inte riktigt vid första lyssningen. Kan han vinna? Jo, absolut. Men det är inte helt säkert.

Jag har sagt det sen startfältet blev klart, att Danny Saucedo ”is the one to beat”. Snart får vi i pressen höra veckans låtar och nu är han med och tävlar. Det ska bli så spännande att höra vad han har med sig för låt.

Enligt Mellopedia kommer Danny vara ensam på scenen, och inte heller ha någon kör i kuliss. Det ska byggas en scenografi med ett valv och en trappa och på led-väggarna ska det vara ytterligare valv och trappor, sol och kosmiska mönster.

Mina förväntningar på den låten ”Happy that you found me” är skyhöga, så jag är också rädd att jag kommer känna mig superbesviken idag när vi fått höra den. Visserligen är ju det rätt vanligt, att jag tycker att de flesta låtar är rätt trista på tisdagen, medan jag sjunger och dansar med i dem alla på lördagen. Vi får se hur det blir den här veckan…

Uppspelningen för pressen börjar klockan 10, då blogar jag om alla veckans låtar, hur det låter och första intrycket. Häng med här då.

Danny Saucedo hittade Jon henrik Fjällgren i greenroom och gav honom en rejäl kram. Det blev en fjärdeplats till slut, efter att ha blivit folkets fyra och jurygruppernas åtta.

Alltså Danny Saucedo har aldrig sjungit sämre än ikväll. Det lät lika illa på repen och jag vet inte vad som är problemet.

Han måste vara tokförkyld, för Danny brukar annars vara en av de mest tonsäkra artisterna på Mello-scenen.

Men det här låter för illa. Jag tycker så synd om honom. Så mycket falska toner och sur sång. Han kan så mycket bättre. Det här vill man inte ha kvar i minnet.

Nästa mellanakt är en härlig förinspelad hyllning till Danny Saucedo som väljs in i Melodifestivalens hall of fame. Videoinslaget är Dannys berättarröst till en dagisversion av hans Mello-historia.

Sen kommer Danny själv in på scenen och börjar med In the club.

Tack gode gud har han skippat den fåniga peruken han hade på sig igår. Men han har kvar Kalush Orchestra-mössan.

Sången börjar risigt idag också. Han kommer inte in rätt i tonerna. Det är olikt Danny som alltid brukar sjunga så otroligt bra. Att det nu ska ske två dagar i rad. Märkligt.

Nu kommer han in i rätt tonart i Amazing i alla fall. Men det är ändå som att han kämpar med sången. Danny måste vara jätteförkyld, för det låter verkligen otroligt illa.

Stackars Danny, att få göra en sån här grej inför en nästan fullsatt arena och så inför miljontals tv-tittare ikväll och vara så sjuk att han inte kan sjunga? Måste vara otroligt jobbigt.

Jag håller tummarna för att han vilar ordentligt nu efter repet och gör allt han kan för att få ordning på rösten till ikväll. För det kommer inte vara roligt för honom att inte sätta sången då. Danny är så otroligt säker sångare, så det här känns extra jobbigt att höra.

En sista mellanakt är hyllningen till Danny Saucedo som väljs in i Melodifestivalens hall of fame.

Efter ett härligt videoinslag om Dannys Mello-historia, utspelat på ett dagis, kommer Danny in i en rosa Kaluch Orchestra-mössa och en långhårig peruk.

Han ser verkligen jättemärklig ut.

I den outfiten gör han In the club och sen uppmanas publiken att tända sina telefoner i arenan.

Sittande vid ett piano börjar han sjunga Amazing men ställer sig snart upp. Och kommer in i helt fel tonart.

Aj, det där lät inte likt Danny. I över en minut ligger han helt fel och det är så surt så det gör ont.

Men publiken jublar och sjunger med. Till slut kommer han in i rätt tonart i alla fall.

Danny behåller den märkliga outfiten på hela vägen tills han sjungit färdigt.

Då sliter han av sig peruken och mössan och kramas om av Farah.

Jag vet inte vad jag ska säga om det här. var det roligt? Njae. Om Danny inte hade kommit in i helt fel tonart och sjungit bort sig fullständigt i Amazing hade det kanske varit härligt.

Men jag fattar ingenting.