David Lindgren kollar in Mary N’diayes repetition. Så är hon ju också hans konkurrent om barnrösterna den här veckan.

Här kan ni kolla in en snutt från David Lindgrens första rep.

Den här bildlösningen under Davids nummer känns lite märklig. Men tydligen kommer tv-tittarna få sig en titt på alla dansarna i närbild.

Kempe har ju skrivit Cookies N Beans låt som repar efter David.

David kör igenom sin låt fyra gånger. Och sista gången testar man både tungrök och pyro. Det borde göra Markus Larsson lite glad i alla fall.

Maggan Julle är David Lindgrens stylist i år. Jag undrar om David verkligen ska ha den gula näsduken i bakfickan på lördag.

Åtminstone undrar jag om han är medveten vad den har för betydelse.

Traditionellt har olika färger på näsdukar i bakfickan varit en signal i homosexuella kretsar till vad man är intresserad av för typ av sex.

Just den gula handlar om att man gillar ”vattensporter”, jag tänker inte gå in på detaljer i vad för typ av ”vattensporter”, men just höger bakficka signalerar också att man tycker om att ta emot ”vattensporterna”.

Som ni ser satsar David lite på samma stil som förra året, väst och fluga med vit skjorta. Men byxorna är lite mer baggy, kanske för att slippa en reva i grenen.

Tillsammans med sina fyra dansare använder han också catwalken i ett moment.

Och dansbreaket i låten ser ut att gå i slowmotion, det gör att det känns ännu mer som en karbonkopia på Dannys Amazing men utan lysrörsdräkterna.

Så där! Äntligen på plats inne i arenan. Dags för David Lindgren att börja repa. På scenen har man – så klart – släpat in en stadssilhuett. En skyline.

Hence von Zweigbergk, Melodifestivalens ständiga studioman står nu på scenen och berättar att man lagt till en extrakamera i Davids nummer:

– Oerhört dyr och exklusiv, ungefär som två av Charlotte Perrellis nummer, skämtar han eftersom han läst dagens Aftonbladet där vi granskar kostnaderna i schlagern.

David Lindgrens Skyline har en tydlig hook och ett skönt dancebreak som känns karbonkopierat från Dannys Amazing. Han är förhandsfavorit den här veckan och det behöver han nog inte oroa sig. De som röstade förra året kommer få det de förväntar sig. Jag gillar’t.

Cookies N Beans midtempo med hetsiga stråkar och svårmod med countryinfluenser känns stabilt och kan bli snyggt på scenen. Det är hårdare än man hört från Cookies förut, men sticker inte ut tillräckligt i startfältet när jag hört alla låtarna. Men visst sjunger jag med i andra genomlyssningen, konstigt annars eftersom låten är signerad refrängmästaren Fredrik Kempe.

Jay-Jay Johansons Paris kommer vara min Eskobar den här veckan. Jag älskade deras låt, och den hamnade jumbo. Tyvärr är risken stor att det går så för Jay-Jay också om han inte lyckats få hit fans i många tusental för att rösta på honom. Det här är falsettelektro och svårmod på franska med engelsk refräng. Svårt i Melodifestivalen. För att inte säga fullständigt omöjligt.

Nej, Mary, jag vill inte gosa gosa gosa gosa. Det här är bubbelgumsrefräng när det är som allra värst. Kommer fullständigt klistra sig fast i mitt huvud och jag är säker på att hon kommer ha ett glädjepiller till nummer som kommer charma mig av stolen, men än så länge tänker jag stå emot. Jag v ä g r a r sjunga med. Eller, där började jag visst…

Eric Gadd gör svensk upptempo-soul med en refräng som aldrig tycks ta slut. Men andra genomlyssningen sjunger jag med så gott det går i den snabba texten, det här är inte alls så tråkigt som jag tyckte först. Känns som en blivande radiohit.

Jag saknar alla de japanska influenser som jag förväntat mig av YOHIO. Heartbreak hotel är klassisk schlagerrock i midtempo. Låtskrivarna har rutin på att göra effektiva refränger, men det här är safe på ett nästan tråkigt sätt som vi har sett många gånger förr i festivalen. YOHIO kommer få jobba arslet av sig för att höja numret till den nivån som behövs för en finalplats.

Anna Järvinen riskerar att bli gnällig på scenen, men här är det vackert, enkelt, naket så som Thorsten Flincks nummer var förra rået. Det är ärligt och äkta. Klarar Anna av att få fram det när hon gör Porslin på scenen kan det här bli riktigt farligt.

Så kommer saxofonrefrängen igen och gör mig alldeles glad. Michael Finer och Caisa har lyckats få med mig på banan. Alla i pressrummet tycks inte hålla med mig, men de skrattar i alla fall de också…

David Lindgrens Skyline är precis vad man förväntar sig av honom, varken mer eller mindre. Refrängen är kanske lite mindre direkt än förra årets låt, men det är ändå en effektiv upptemo-arena-clublåt.

Förra året tyckte jag att Shout it out var lite för tjatig, i Skyline är det inte lika enformigt.

Det är en självklar uppföljning på förra årets låt, men kanske kanske är det FÖR likt. Men han riskerar i alla fall inte att göra platt fall som The Moniker gjorde när han återvände med en låt som inte alls var vad hans barnfans förvantade sig förra året.

Men man kan ju säga att dansbrejket känns som en rak kopia av Dannys i Amazing.