Nu drar det igång i arenan. Finalen börjar med det som har saknats genom veckorna, en  sammanfattning eller recap av vad som varit under säsongen.

Och David Lindgren står strax bakom mig på parketten och kliar sig på benet innan öppningsnumret.

Halka inte på popcornen bara, David!

Öppningsnumret är alltså en upprepning av den nyya låten ”One together” som David framförde i den första deltävlingen. Nu i en mashup med Davids egen ”Shout it out”.

Samma låt som också spelas i varenda artistvykort.

Ett stort shownummer med dansare som studsar runt för att dra igång festen. Men nog hade man kunnat kosta på sig en ny idé til finalen? Istället för att köra en repri? Å andra sidan har ju innehållsidéerna varit slut sen länge…

David får i alla fall igång publiken och det är det viktigaste.

Bäst stämning i hela arenan under genrepet blev när David Lindgren fick sjunga en fejkvinnarlåt med sin Shout it out. Han är jäkligt bra som entertainer, David.

Men han måste få jobba med rätt personer som plockar fram hans bästa sidor. Då skulle året ha kunant vara briljant. Tyvärr blev det bara mediokert i år. Och det är inte Davids fel. Inte alls. Han bevisar det inte minst genom att få hela arenan att jubla under den här låtsasvinnaren.

Efter en snabbrepris får vi se klipp från årets säsong av vad framför allt David Lindgren och även Fab Freddie har haft för sig. Det blir liksom en kavalkad av årets misslyckande när det gäller innehåll.

Och sen kommer kupletten ”Alla ska få” där David Lindgren sjunger om att de har blivit sågade.

Lite pinsamt bara för innehållsgruppen bara. Att de inte varit vassa under turnén så nu istället försöker ”slå tillbaka” i en mellanakt i finalen.

Extra pinsamt att det i princip blev helt knäpptyst här inne i arenan efter att numret framförts. Men jag gissar att det i SVT:s öron bara hördes jubel från 200 000 i publiken.

Höjdpunkten? När husdansaren Kenny lantz kommer in i bar överkropp. Det hade typ räckt.

David retas med Felix Sandman och tackar för hans framträdande i en gigantisk mikrofon.

Såna här ögonblick hade behövts varje vecka, efter varje bidrag.

Oj, nej, nästa sketch är när David tar med sig Fab Freddie i sin vardag och allt handlar om glitter.

Så tänkte jag när sketchen började.

Men den funkar Jag skrattar. Fab Freddie får mig att skratta! det blev inte den skämskudde som jag förberedde mig på.

Efter martin kommer en sketch med David Lindgren där han vill ta med sig Mello hem. Och han gör det med manuskort och usla skämt och allt.

Grejen är att det ska vara kul. Tror jag.

Men det är lika dåligt som allt manus varit under den här turnén. Så jag hoppas att det kommer nån poäng. Kanske lagom till nästa år.

David säger det till och med själv i sketchen: ”Vem skriver det här?” Ja, vet du. Det undrar vi alla andra också.

Oj, där nämnde David Lindgren för första gången i år att det är 60 år sen Sverige för första gången tävlade i Eurovision song contest.

Det är första gången. Kan det möjligen bero på att DN:s utmärkta Hanna Fahl påpekat i en krönika förra veckan att SVT helt missat detta?

Som öppning får vi ett dansnummer på scenen och David Lindgren som igen sjunger låten från första veckan, One together, som alltså enligt honom själv inte alls har några likheter med den musik han själv tidigare gett ut.

Lite speciellt då att de gör den i en mashup med Davids egen Shout it out.

Kan ju bero på att låten enligt sitt formulär är exakt den typ av låtar som David tävlat med i Melodifestivalen tidigare.

Men jag ser inte riktigt poängen med att David ska göra den här låten igen, om det inte handlar om att få in mer stimpengar och få folk att möjligen vilja streama den.

Nu är det lite repetitionspaus här i arenan och samtidigt presskonferens med David Lindgren.

Jag gillar den här öppningen. Lekstuga och roliga timmen. Men i alla fall glädje.