Det ser lite roligt ut på scenen, för Dolly Style tornar verkligen upp i sina höga platåstövlar, så när de ska gå igenom numret med SVT:s nummeransvariga Lotta Furebäck så ser hon ut som en liten lilliputt intill tjejerna, som blir tvungna att böja sig ner för att höra.

Dolly Style har fått på sig sina scenkläder nu. Det är så klart glittriga prinsessklänningar i rosa, blått och lila med väldigt mycket ben.

Nu sitter synken i dansen med det som händer på skärmarna. Produktionen har antagligen fått justera skärmarna så att de är i samma takt som tjejerna på scenen.

Men det roligaste med den här upplagan av Dolly Style är att sången faktiskt sitter bra. Alla tre tjejerna sätter tonerna utan problem.

Nu är välkomstfesten i gång här i Leksand. Än så länge är det ett stillsamt mingel, men artisterna har trillat in.

Lovers of Valdaro, Adam Warhester och Erik Gabriel Høiby kom först.

Och Martin Stenmarck var inte långt efter. Nu i en svart mössa. Han hade röd på sig på presskonferensen idag.

Dolly Style dök upp i puffigt ulliga jackor. Bra mot kylan.

Det blir bara en genomsjungning till för Dolly Style, totalt två alltså. Och nu i sista gången blir det med pyro också.

Dansen som de tecknade figurerna gör på skärmarna är fortfarande helt ur synk med det som sker på scenen.

Det ser verkligen inte bra ut, men jag tror inte att det är tjejerna som dansar fel utan det som händer på skärmarna känns felaktigt programmerat och ligger hela tiden några taker före det som sker på scenen.

Pyrot är ett gäng fontäner i framkant på scenen som fräser till några gånger i slutet av numret.

Det är tredje gången som Dolly Style tävlar i Melodifestivalen. Men av de som nu står på scenen har bara en varit med tidigare. Mikaela Samuelsson längst till vänster på båda de här bilderna, som är Molly sedan november 2015, var med när Dolly Style tävlade 2016 med låten Rollercoaster.

De andra två är nykomlingar i bandet och kom med under 2018 båda två och ersatte tidigare Holly och Polly. Just Polly, i det lila håret har faktiskt haft tre föregångare i bandet och görs nu av Caroline Aronsson.

I Dolly Styles första genomsjungning har scenen fyllts av tungrök. De har platåstövlar på sig som ser ut som en blandning av slalompjäxor och uggs.

Sången låter bra, men de känns lite osäkra på scenen. Tittar ner i scengolvet för att se var de är på väg och försöker hitta rätt.

På skärmarna bakom Dolly Style ser man deras tecknade avatarer som ska göra samma dans som tjejerna på scenen, men i första genomsjungningen är det inte alls i synk och sen ser det ut som att videobilden fryser helt på LED-skärmen.

Medan Dolly Style sjunger upp bakom scenen får vi se deras avatarer på skärmarna. Det verkar som att deras tecknade figurer-aura ska förstärkas ännu mer den här gången.

Nu får vi se Dolly Styles scenkläder visas upp på scenen. Det går så klart i respektive Dollys färger, och verkar vara tyllkjolar med lite olika överdelar. Tydligen ska det gå lite åt magdanshållet om jag förstått rätt.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Lovers of Valdaros Modern Talking-disco känns superhärlig vid andra lyssningen. Den här gör mig glad och sugen på att dansa. Om grabbarna kan göra den på scenen på ett snyggt och varmt sätt kan det här blir första gången som någon från talangtävlingen P4 nästa faktiskt lyckas i den här tävlingen.

Dolly Styles Habibi är glad och lättrallad och kommer att spelas på alla skolgårdar hela våren, men för mig blir den snabbt otroligt tjatig. Och de här tjejerna kan fällas av nya röstnignssystemet, där det inte räckar att få röster från en åldersgrupp. Nu måste man ju få röster från hela åldersspannet. Samtidigt har jag svårt att sitta still och blir lite så där dansig i kroppen.

Martin Stenmarcks Låt skiten brinna känns lite som Uno Svenningssons Under ytan, men jag får inget ordentligt grepp om den ens vid andra genomlyssningen. Verserna är fina och suggesstiva, sticket jättesnyggt och det bygger till en refräng som jag gillar, men som känns lite för anonym. Jag kommer älska det här på lördag, men då har jag hört den minst 10 gånger. Tv-tittarna får bara en chans.

Lina Hedlunds Victorious känns som det här årets motsvarighet till Jessica Anderssons Party voice, men den är kanske inte lika omedelbar. Den går i högre tempo och kommer vara en självklar hit på schlagerdansgolvet, jag kommer dansa till den och den gör mig på bra humör. Men förra året gav Jessica Andersson den här genren upprättelse, kan Lina Hedlund fortsätta på samma bana? Det är inte alls säkert, så jag sätter all press på henne nu.

Omar Rudbergs Om om och om igen är nån form av reggae och jag blir helt ställd även andra gången jag hör den här låten. Det här var inte alls vad jag förväntade mig av honom. Joddlandet på Duuuuuu och Jaaaaaag i falsett låter nästan orientaliskt i tonerna och så de spanska textraderna ovanpå det. Jag är alldeles förvirrad. Det här ska bli intressant att se på scenen.

Rebecka Karlsson gör effektiv Katy Perry- och Taylor Swift-pop och hennes Who I am bygger snyggt upp till ett effektivt stick och en snygg refräng som kompletteras med lite wohoa-whohoa-partier och körer som upprepar titeln. Det här kan bli farligt på lördag om Rebecka kan framföra den lika bra som den låter på inspelningen.

Jon Henrik Fjällgren sjunger Norrsken och det är så effektivt att man baxnar. Han jojkar till en melodislinga som är så tydligt lånad från Axwell Ingrossos Sun is shining att det inte kan kallas något annat än skamlös stöld. Jon Henrik själv känns både spröd och stark i öppningen och det här känns så cyniskt uttänkt men jag faller ändå för det. Och när höjningen kommer så faller jag pladask.

Dolly Style gör en väldigt lättrallad bubbelgumsrefräng. Man har vävt in orientaliska toner och rim på caramella och elle-umbrella.

Det här kommer absolut vara småflickornas favorit på lördag och det är tokeffektivt. Jag sitter här och blir glad när jag lyssnar.

Men det känns också som att den aldrig tar slut och är likadan i lite drygt två timmar. Jag hinner liksom tröttna på refrängen redan vid första lyssningen.