Sista genomsjungningen hettar det till. Stora eldsflammor slår upp både i scenens fram- och bakkant. Det värmer skönt för oss på parkett.

Elden återkommer under numret, men jag hade gärna sett ännu mer pyro. Mer bomber. Det blir bara en rejäl smäll precis i slutet. In med mer fyrverkerier!

Mellan genomsjungningarna passar Eclipse gitarrist på att ta bilder på sina kollegor och från scenen. och självklart blev det selfies också.

Nu ser det mer naturligt ut när Erik Mårtensson kastar sitt mickstativ.

Klassisk popschlager har inte funkat i år.

Vi får se om det går bättre med klassisk hårdrocksschlager. Eclipse har en tydlig refräng och känns på riktigt på scenen.

Det här landar liksom precis exakt rätt i sin genre som kommer tilltala rockpubliken utan att skrämma bort nån i ett tillkonstlat nummer.

I scenens framkant riggar en pyrotekniker för några rejäla bomber ser det ut som. Det brukar vi få se under den sista genomsjungningen.

Eclipse nummer går helt i rött ljus med röda saftblandare på trumpodiet och spridda över scenen. Det är en klassisk rocksättning.Erik Mårtensson sjunger bra men  verkar ta det ganska lugnt i första genomsjungningen.

Han använder mikrofonstativet som en vimpel med tre hängande tygstycken, i rött, vitt och svart och kastar också iväg stativet vid ett tillfälle, men ser lite tveksam ut när han gör det.

Det ska fångas av en scentekniker utanför bild Erik han måttar liksom innan han slänger iväg det. Det behöver kännas mer spontant.

Dessutom har trummisen vissa problem på podiet. Cymbalen ramlade hela tiden under första genomsjungningen och han fick försöka få den på rätt plats.

Eclipse är först ut att repa och på scenen har man fått in ett trumset på ett podium, försett med Eclipse-logga.

Melodifestivalens nummeransvariga Mari Ryberger går igenom kamerorna med sångaren Erik Mårtensson.

Och på LED-skärmarna har bandet sett till att hamra in sitt bandnamn.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag bloggar samlat i ett inlägg, men uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Eclipse gör klassisk 80-talsrock, med en melodiös refräng som utan de distade elgitarrerna och det hårda trumkompet lika gärna skulle kunna ha varit titelspåret på Carolas Runaway-platta från 1986. Men det är ju det som är den här typen av melodiös adult oriented rock. Jag gillar det faktiskt. För att det ligger så pass nära schlagern. Men säg inte det till killarna i bandet.

Dolly Style gör en låt som känns betydligt mer på riktigt än förra årets ploj-trall. Men det gör att charmen försvinner en del när man bara hör Rollercoaster under uppspelningen. Men det är tydligt att den här låten inte är ursprungligen skriven till dockorna. Det återkommande droppet efter refrängen är gjort för att få igång publiken med handklapp. Och Abba-pianot är plockat för igenkänningen hos de äldre.

Martin Stenmarck gör en visa som känns gjord för lättölsreklam i idyllisk skärgårdsmiljö. Precis den typ av låt som man kan förvänta sig från Martin och jag gillar den här bättre än hans förra, När änglarna gått hem. Men jag vet inte vem som röstar på det här. Nu knäckte Markus Larsson och QX:s Schalgerprofilerna att en av låtarna den lånat mängder från är Procol Harums Whiter shade of pale.

Bengtzings text känns allt mer härligt suspekt för varje gång man hör den, men den berättar en story som är kul att hänga med i, lite som Jag ljuger så bra gjorde. Refrängen klistrar sig fast, men frågan är om pryda föräldrar håller för öronen på barnen när hon sjunger om smisk. Med Bengtzings energi på scenen kan det här bokstavligen explodera.

Frans If I were sorry blir One Direction-pop och Ed Sheeran med lagom delar av Jason Mraz i reggae-tempo. En lägereldslåt att mysa till och som passar att spela i bilradion med rutan nedvevad på en roadtrip genom en torr öken. Inte så stor personlighet, men exakt rätt mängd igenkänning för att kunna få igång publiken. Om Frans är charmig på scenen och går igenom rutan kan det här absolut bli farligt på lördag.

Panetoz drar sina superhjältereferenser i ganska anonyma verser. Refrängen får stå för sig självt i ett nästantjatigt upprepande, med en skön slinga som bryter av. Precis det som förväntas av det här gänget, frågan är bara hur långt det räcker i ett starkt startfält.

Andra genomlyssningen av Molly Sandén och visst är det här en medtävlare om segern inte bara på lördag, men i finalen. Det är extremt mycket Loreen och Euphoria över det här, men utan att ha stulit något rakt av. Och you-joddlandet sätter sig. Men att man går ner i andra versen gör at låten tappar lite av sin direkthet. Sticket – direkt plockat från Euphoria – lovar också lite för mycket för det svaga avslutet.

Eclipse låt heter Runaway och börjar med ett viskande ”run”. Det här är melodiös rock, inte särskilt hårt. Mycket mer av 80-talsrockens klassiska schlagerrefränger. Pop med distade elgitarrer typ. Känns ganska mycket Journey.

Men på scenen kommer det så klart kännas rockigt för att killarna kör på skinnjackor och pyroteknik.

Det här är inte alls dåligt, känns mer på riktigt än Heat och Poodles gjort, mycket för att Eclipse har en stabil karriär. Och rock brukar ju funka i Melodifestivalen.