Eden har både sin tvillingsyster Alice och flickvännen Sara Songbird på plats som stöd under repet. De sitter på främre parkett några platser från mig och följer hennes rep.

I sista genomsjungningen blir det rejält känslosamt för Eden.

Hon börjar gråta mitt under genomsjungningen.

Försöker torka bort tårarna.

Men de fortsätter komma.

Det blir känslosamt även för både flickvän och syster. När Eden sjungit klart rusar Sara och Alice ut efter Eden för att se så att hon är okej.

Jag hör Edens sångcoach säga att det bara blev känslosamt, att det inte är någon fara med henne.

Nu riggas för Eden Alm på scenen. Hon upprepar öppningen på sin låt flera gånger på scenen medan produktionen gör sig redo och sen får hon börja köra.

Det blir verkligen speciellt och intimt när Eden sitter på en barstol och sjunger mot gitarristen Lovisa.

Under första versen tågar stråkkvartetten in på scenen, utanför tv-bilden.

Det här är skört och vackert. Eden har oftast gitarristen Lovisa vid sin sida, men i avslutet är hon ensam. Det blir snyggt.

Eden Alm berättade för Schlager-Stina att hon slagit vad med Melodifestivalens före detta ständiga studioman, Henric von Zweigbergk att om hon går till final så ska de båda tatuera in varandras namn.

Eden har ju massor med tatueringar, men om hon ska pryda kroppen med ”Hence” eller H von Z” vid en finalplats har hon ännu inte riktigt bestämt. En sak vet hon dock: ”Det blir en liten tatuering”. Hahaha, smart ändå tänker jag!

Hence kommer på lördag för att se sändningen på plats i Linköping. Ända fram till pandemin var han Melodifestivalens studioman som också då och då dök upp i bild i tv-sändningarna, mer eller mindre frivilligt.

Man tjänar inga stora pengar på att ställa upp i Melodifestivalen – åtminstone inte om man ser till den lilla ersättning artisterna får från SVT för sin medverkan.

Men genom åren har flera skivbolag och artister kommit på knep för att mångdubbla Mello-lönen och tvinga SVT att betala betydligt mycket mer än tv-kanalen tänkt sig.

2013 kunde jag och mina dåvarande kollegor Helena Trus och Martin Gustafsson avslöja att varje artist i Melodifestivalen fick ett gage på 12 500 kronor, per gång de framträdde i tv.

Tio år senare har beloppet höjts till 14 500 kronor, en höjning på 16 procent, eller ca 1,5 procent årligen. Inte en superhög löneutveckling får man väl säga.

Det är Uje Brandelius som avslöjar summan, i en intervju med Nöjesguiden.

Den här ersättningen får artisterna alltså för sitt framträdande i Melodifestivalen under sändningen. De får ingen ersättning för genrepen inför publik, de får inte heller någon ersättning för repetitionerna i arenan, eller de månader av förberedelser som de ofta lagt ner på sina scenshower, inklusive många många många timmar i replokaler, ofta med koreografer, dansare och kör.

Om artisterna sen går vidare till semifinal eller final så får de ytterligare ersättning, samma summa för varje framträdande i tv-sändningen.

Om man är ett band så får varje medlem samma belopp, Elov & Beny fick alltså 14 500 kronor vardera för förra veckans semifinal.

Varje akt får också en summa från SVT som kan användas för så kallade scenförhöjande effekter. Det kan vara pyroteknik, scenografi, tungrök, speciella ljuseffekter, trumset på scenen.

2021 kunde jag berätta att summan som varje akt fick 120 000 kronor i så kallat nummerbidrag. Det kan låta mycket, men i de allra flesta fall måste skivbolagen, eller i vissa fall artisterna själva, skjuta till betydligt mycket mer pengar för att få ihop till Mello-ekonomin. Vad det är som kostar så förbaskat mycket kan ni läsa mer om här.

De 120 000 kronorna i nummerbidrag går inte till artisterna, utan fås bara mot kvitto över vad som faktiskt kostat och varje kostnad måste också godkänna av SVT. Så det går inte att köpa in bullar till repetitionerna, en snygg kostym till efterfesten eller ta pengarna i lön.

Men skivbolagen och vissa av artisterna har kommit på ett sätt att ändå kringgå SVT:s regler kring den ersättning varje artist får för att försöka maximera summan som SVT tvingas betala ut och få åtminstone lite bättre ekonomi i sin medverkan i tävlingen.

Tricket är att om man har en kör med på scenen, eller dansare som agerar band, så dras deras lön från de 120 000 kronorna i nummerbidrag. Men om man däremot faktiskt är ett band så får varje bandmedlem istället ersättningen på 14 500 kronor.

Så Eden Alm, som tävlar denna vecka och har med sig fem musiker på scenen får se pengar från sitt nummerbidrag försvinna iväg för att täcka gitarristen och stråkkvartettens ersättningar. Medan hon får ersättningen 14 500 kronor.

Panetoz däremot kan räkna hem 14 500 kronor gånger fem, det vill säga 72 500 kronor.

Men, man kan väl inte påverka om man är ett band eller inte, frågar ni er kanske? Det är där tricket kommer in. För där har vi sett artister lösa detta. Patrik Isaksson exempelvis, tävlade 2006 med låten ”Faller du så faller jag”. När han två år senare var tillbaka i tävlingen ställde han istället upp som Patrik Isaksson & Bandet. På det sättet blev hans kompband plötsligt en del av artisterna på scenen och de kunde räkna hem ersättning för alla bandmedlemmar på scenen.

Thorsten Flinck gjorde likadant (eller snarare hans skivbolag som var de som skulle räkna hem ekonomin i det hela). När han tävlade med ”Jag reser mig igen” var det som Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern och bara vips så där, så kunde skivbolaget räkna hem ersättning för bandmedlemmarna också, i sin budget.

Så kan man göra för att försöka kringgå SVT:s ersättningsregler alltså. Och kanske var det anledningen till att vi såg Arc North på scenen förra veckan, tillsammans med Jon Henrik Fjälgren och Adam Woods, även om jag inte riktigt tror det. Han var nog mer sugen på att få bli lite mer publik, bara.

Nu får jag veta (Också från min kollega Schlager-Stina i Linköping) att Eden Alms gitarrist Lovisa Sjöberg Nordahl annars brukar spela med Zara Larsson.

Tack vare super-Stina på plats i Linköping kan vi nu avslöja hur mycket Eden Alms scenkläder i Mello kostar. Eller, hur lite, kanske jag skulle skriva.

Stina har lyckats luska reda på att Edens scenoutfit gått loss på… 25 kronor.

Och stråktrions gemensamma klädbudget landade på 200 spänn. Allt inhandlat på second hand.

Det ger en sammanlagd budget under vad ett par jeans brukar kosta mig på H&M!

Men en liten brasklapp.

Edens skor är inte second hand, de är nya och kostade några hundralappar ändå.

Eden har på sig beigefärgade långbyxor och en sporttop. Jag är ju inget fan av beige på Mello-scenen men förstår att hon vill vara neutral och nedtonad i sin scenutstyrsel.

Jag kan dock inte utlova några höga klädbetyg på detta, även om hon är vardagssnyggt uppklädd i det.

Hon känns så spröd i låten och sången och det blir en ganska skarp kontrast till alla tatueringar hon visar.

Den stora fjärilen på bröstet, symbolerna på under armarna, solen och ögat på ena axeln och jordgloben på andra.

Orden ”kärlek” och ”love” i höger armveck (aj, det måste ha gjort ont), blommorna på armarnas ovansida.

Ansiktena på vänster överarm.

Och så den enda som tycks vara i färg, en röd tatuering på vänster underarm som jag inte riktigt kan urskilja. Är det ett hjärta? En ros?

Vi får se om jag lyckas klura ut det.

Eden sitter på en hög barstol och har med sig Lovisa Sjöberg Nordahl på gitarr i öppningen av sitt nummer.

Det öppnar nära och man får känna Eden rakt in i kameran. Samtidigt riktar hon mycket av sin sång mot gitarristen. Det ger en speciell och personlig känsla, som att man kommer in i ett intimt samtal mellan dem.

Till andra versen ställer sig Eden upp och vi får se stråkkvartetten som också är med på scenen, Elias Gammelgård, Knapp Brita Pettersson och Petra Wahlgren på fiol och Erik Hamrefors på cello.

Nu står Eden mer ensam i centrum, tills gitarristen återigen kliver upp och ger känslan att allt i Comfortable handlar om de två.

Eden känns trygg i det här första repet. Jag var på hennes releasefest i höstas och då tog nerverna över under framträdandet, men här känns hon säker och sjunger snyggt.

Nu kommer alla låtar spelas för oss en andra gång. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Wiktoria Johansson med All my Life (Where have you been) gör mig fortfarande glad, men efter att ha hört alla låtar oroar jag mig för att det här kan försvinna. Det borde bli en hit, men kanske är folk sugna på något annat och det känns som en stark vecka. Men med en snygg scenshow kan Wiktoria definitivt ta sig till final en fjärde gång.

Eden Alm med Comfortable är skört och bräckligt och en så här stark vecka är jag orolig att hon verkligen kommer behöva gå sönder på scenen för att tränga sig igenom bruset. Och det är inte säkert att det funkar ens då. Det finns andra låtar som sticker ut mer den här veckan och Eden ska också kämpa med att få vet vem hon är.

Uje Brandelius Grytan låter så otroligt mycket 70-tal. Även som Melodifestivalen lät på 70-talet. Inte vinnarlåtarna som folk fortfarande minns, men 80 procent av det andra som tävlade. Det är en otrolgit charmig realistisk visa om en jävla gryta som bränns vid.

Panetoz On my way är samma typ av gladpop som de gjort tidigare, men med ett uns av vemod i tonen, samtidigt som det är en partylåt. Min kollega Stina påpekar hur snuskig texten är. Eller åtminstone kan tolkas som. Eller vad säger ni om:

Har en gäri om my mind som älskar min grind
Wiki wiki wild har en freaky mind
Alltid är det vibe alltid by my side

Låter ju ganska mycket som att I’m on my way verkligen bokstavligen kan beskrivas som att någon är på väg att komma, om man säger så…

Tennessee Tears Now I know börjar lugnt, Jonas sjunger första versen och sen kommer Tilda in i refrängen när tempot också drar igång. Det här är snygg countrypop. Shallow finns verkligen tydligt där i bakgrunden, men det brukar vara en fördel i Mello-sammanhang, igenkänningen. Det kommer bli en tuff vecka det här, jag vet inte om den här eller Wiktorias låt är starkastl, men jag får en känsla av att de kommer battla med varandra.

Maria Surs ballad Never give up är typen av låt som egentligen bara återfinns i Eurovision. Knappt i Melodifestivalen längre. Men det är inte mossigt, det är en modern stark ballad och med Marias bakgrundshistoria, som flykting från Ukraina, kan det här verkligen beröra på scenen. Men det hänger på att man gjort ett scennummer som griper tag och att hon levererar sången och närvaron på max.

Theoz Mer av dig med visselslingan, som Markus Larsson så klart avskyr, får mig att skratta och svänga med. Det här är Dannys Snacket på stan i ny Mello-förpackning och är en perfekt avslutning på tävlingskvällen. Det här är den typen av glad barnpop som samtidigt är tillräckligt effektiv och oförarglig för att även föräldrar (och Tobbe Ek) ska sjunga med, gilla känslan och rösta.

Så där, det var alla veckans låtar, uppspelade två gånger. Nu ska jag och Markus Larsson samla våra intryck och spela in lite tv om vad vi tycker och tänker och gissar om utgången den här veckan.

Eden Alms låt Comfortable börjar i att hon sjunger med en spröd röst tillsammans med en plinkande gitarr. Det här är en skör ballad, den typ av låt som ibland kan slå sig igenom kaoset av andra tävlingslåtar och skrälla, men det brukar hänga väldigt mycket på hur artisten går igenom rutan.

Det svåra med den typen av innerliga, bräckliga ballader är att de på engelska riskerar att bli anonyma, där man inte får lära känna artisten ordentligt. Det känns som en överhängande risk här.

Samtidigt har Eden en fin och behaglig röst att lyssna på.