Joost Klein.
Eden Golan.
Joost Klein.
Eden Golan.
Joost Klein.
Eden Golan.
Joost Klein.
Eden Golan.
Joost Klein.
Joost Klein.
Joost Klein.
Joost Klein.
Joost Klein. Eden Golan.
Joost Klein. Eden Golan.
Jag tänkte först att Nederländernas Joost Klein mest var trött och fånade sig när han gömde sig under den nederländska flaggan både när han kom in till presskonferensen och sen igen när det var dags för Israels artist Eden Golan att få frågor.
Men sen blev det tydligt att han det snarare var en markering. Tydligen har Joost Klein tidigare under veckan nekat till att vara med på bild med Eden Golan och det verkar som att det var skälet till att han nu tillbringade stora delar av presskonferensen under Nederländernas flagga.
För när en polsk journalist frågade Eden Golan om hon nånsin tänkt på att hennes närvaro här framkallar fara för andra, och presskonferensens värd Jovan Radomir sa att hon inte behövde svara på frågan, höjde han plötsligt rösten, från under flaggan och utbrast, högt och tydligt:
– Why not!? Varför inte?!
Det gjorde också att Eden Golan svarade på frågan.
Efter kvällens semi rusar Israel på spelbolagens listor, före semin låg Eden Golan åtta, och nu ligger hon tvåa. Antagligen för att Italiens tv-bolag gått ut med sina röstningssiffror där Israel fick typ 39 till 40 procent av rösterna.
Samtidigt är det viktigt att tänka på att det inte brukar vara särskilt många som röstar i Italien, speciellt inte i en semifinal. Så kanske säger de siffrorna inte så mycket för hur Europa röstade.
Visst buar publiken även nu under tv-sändningen, men det är uppblandat med jubel så svårt att avgöra vad som dominerar inne i arenan. Det är tydligt att det inte jublas lika mycket som i andra bidrag där hela publiken skriker med.
Vi får rapporter inifrån arenan om att det buas mer idag än det gjorde igår kväll. Men det hördes knappt i tv-sändningen.
Hon levererar i sången och gör ett bra nummer.
Eden Golan har blivit utbuad av publiken under genrepen och enligt uppgifter till bland annat Songfestival.be har det israeliska tv-bolaget Kan kommit med ett formellt klagomål till EBU inför kvällens sändning.
Under de repetitioner där det inte varit någon större publik i arenan har det funnits pålagda applåder och även en ljudmatta över sändningen in i presscentret som gett intrycket av en stor publik i arenan, utan att det varit det.
De ryska artisterna 2014 och 2015 utsattes för högljudda protester och burop under sina tävlingsbidrag och 2015 valde den österikiska tv-kanalen som producerade Eurovision i Wien det året att censurera buropen med fejkapplåder under sändningen.
Därför skickade jag iväg en fråga till SVT:s exekutiva producent för sändningen Ebba Adielsson. Och hon är tydlig med att man inte kommer censurera ljud från publiken i arenan under sändningen.
Så här såg min långa och invecklade fråga ut:
Under de första genrepen, då när det bara är press inne i arenan, ligger det pålagda jubel och applåder i det vi får se i presscentret. Är de delarna bortplockade till sändningarna eller ligger de kvar?
På samma tema så märker man under första genrepen att det ligger en ljudmatta, inte av applåder men som ger känslan av en, så att säga ”huge buzzling crowd”. Ligger den ljudmattan kvar även under sändningarna eller är det något som används bara för första repet?
Och så här svarade Ebba:
”Precis som i alla stora tv-produktioner med publik arbetar vi med utsändningsljudet för att jämna ut nivåerna för tv-publiken. Det är enbart för att få en så balanserad ljudbild som möjligt för tittarna, vi censurerar inte ljud från publiken i arenan. Det är samma princip för alla tävlande bidrag, inklusive öppnings- och mellanakter.”
Nu lyckades jag precis få byta några ord med Israels Eden Golan som oväntat dök upp här i presscentret efter att ha undvikit i stort sett alla intervjuer under Eurovisionperioden.
Israeliska medier hade fått veta att hon skulle komma och plötsligt stod de i en ring kring henne. Det smets in några frågor på engelska också från några medier som också förstått att hon skulle dyka upp.
Men när jag precis tänkte ställa en fråga var beskedet att nu var de klara och skulle gå tillbaka till logerna backstage.
Då smet jag runt, så att jag hamnade framför dem och kunde gå bredvid Eden hela vägen tillbaka till entrén backstage.
Jag lyckades hiva upp mobilen och filma själv. Ni kan läsa och se intervjun här.
Och tack vare några fina vänner i Eurovision-världen, som tydligen också lugnade den israeliska delegationschefen och sa att han borde låta Eden prata med mig, så blev det hela också förevigat utifrån.
Så här går jag med mobilen i handen och försöker filma Eden samtidigt som jag pratar med henne och samtidigt försöker komma ihåg vad jag faktiskt undrar över.
Men det gick hyfsat bra till slut. Interjvu och intervju förresten. 34 sekunder fick jag inspelat. Men ibland behövs det inte mer än det och tre frågor som jag tror många undrat över, fick jag svar på.
Jag kan inte följa repet utan att skriva om Eden Golan och Israel. Som ni kan se och läsa här fördes hon till arenan med poliseskort och omringad av säkerhetsstyrkor i en konvoy med 12 bilar.
Det hörs burop och visslingar över Edens röst även nu på dagrepet när Eden sjunger sin låt Hurricane. I de partier med mer tryck överröstar musiken det och det hörs också jubel för henne.
Även i låtens avslut hörs rejält med burop inne i arenan, över Edens sluttoner.
Vi får se hur mycket som kommer höras ut i sändningen ikväll och hur mycket här kommer påverka.
Nu repas även avslutet, där de som gått till final ropas upp (ikväll lottat) men Israels delegation har redan lämnat arenan och sitter inte med i greenroom.
Redan innan Eden Golan börjar sjunga hörs burop inne i arenan och de hörs genom hela första textraderna innan musiken överröstar dem.
Israels artist sjunger starkt, och det är ett snyggt nummer till en av årets bästa ballader. Men buropen i arenan hörs så fort inte musiken överröstar publiken.
De publikbilder som visas efter hennes framträdande visar inga burop även fast de hörs från publiken, men de visar heller inte någon jublande publik utan snarare avvaktande publik.
Det kan inte vara kul för henne att göra det framträdandet och få det bemötandet.
Jag får höra från personer i publiken att det kom flera extra vakter in framför scenen samtidgit som Eden Golan och dansarna var på väg in, för att blockera vägarna upp på scenen.
De gick sen igen när hon sjungit klart.
Flera i publiken skanderade också ”Free Palestine” under de lugna delarna av hennes låt.
Inne i arenan syntes också en stor Paelstina-flagga i publiken som vecklades ut under Eden Golans framträdande.
Israels Eden Golan och låten ”Hurricane” är inte favorittippad.
I Malmö har hon suttit isolerad på sitt hotell, där bara den israeliska delegationen bor, och inte träffat sina medtävlande annat än i samband med sina egna, kraftigt säkerhetsövervakade repetitioner i Malmö arena.
Demonstrationer mot det faktum att Israel tillåts tävla i Eurovision trots kriget i Gaza syns och hörs på Malmös gator.
Debatten i våra grannländer Finland, Norge och Island har gått så varm att den isländska kommentatorn hoppat av, vissa recensenter vägrar tycka till om låten och kampanjer förs om att stänga av tv-sändningen när hon ställer sig på scenen.
I Norge en oro för att folk inte ska ha hunnit slå på tv-apparaterna igen tills deras representanter Gåte kliver upp på scenen direkt efter Israels bidrag.
Men med de högljudda protesterna mot Israels Eurovision-närvaro förs lika vokala kampanjer för Eden Golans plats i tävlingen. Och de som hoppas att den israeliska delegationen snöpligt kommer vinka adjö till Malmö redan efter semifinalen behöver tänka om.
För inte nog med att ”Hurricane” garanterat kommer att ta sig till final i Eurovision. Det finns en möjlig väg till seger för Israel på lördag.
Och protesterna mot Eden Golan är en av anledningarna, om än inte den enda.
För när det är 26 låtar i finalen så går det inte att proteströsta.
Det går inte att rösta bort någon som man tycker illa om. Men det går att kampanja för att samla stödröster.
Och där ligger det israeliska bidraget steget före alla andra, med redan uppbyggda kanaler inom proisraeliska grupper och judiska föreningar runt om i hela Europa.
Först och främst, låten ”Hurricane” är en riktigt stark ballad. Det vi har sett av Eden Golan på scenen känns både tryggt och snyggt, hon ser bra ut, hon sjunger bra och det ser ut att vara en riktigt spektakulär show.
Det räcker för att några av dem som inte vill rösta på galna cirkusnummer och stökiga skojlåtar kommer kunna tänka sig att rösta.
Israel kommer med största säkerhet också få en del röster från dem som gillar låten och tycker att en ung tjej som Eden Golan inte ska behöva klä skott för krig och vad som händer i Gaza.
Och så har vi mängder av kampanjer på nätet.
För varje propalestinsk kampanj som uppmanar till bojkott av det israeliska bidraget finns det minst en som istället uppmanar till att rösta på henne, att stötta Israel genom att höja låten ”Hurricane” och ge Eden Golan ett bra resultat i Eurovision.
Och där ligger själva kärnan. Det går inte att rösta bort. Det går bara att rösta fram.
Det gör att Eden Golan kan samla en hel del telefonröster.
Och jurygrupperna då? Där lär det vara mer splittrat. De ska i första hand se till kvaliteten på låt, artist och scenshow, och då borde Israel kunna kamma hem en hel del poäng, så länge Eden Golan inte klappar ihop på scenen.
Den jurygrupp som ger högsta poäng till Israel kan räkna med ilska, hat, hot och förtvivlan från propalestinska aktivister. Men de jurygruppsmedlemmar som skulle välja att nolla henne lär utsättas för minst lika mycket från proisraeler.
Så då kan man tänka sig en kompromiss, där Eden Golan hämtar hem 3:or, 4:or, 5:or och 6:or från de allra flesta jurygrupper.
Ett tävlingsår där favoriterna Schweiz och Kroatien delvis riktar sig till samma målgrupp och kanske inte heller vinner jurygruppernas högsta poäng skulle därför en utmanare kunna glida förbi på ytterkanten och överraska. Och det skulle kunna bli Israel.
Det här är en insikt som har spridit sig i Eurovision-världen under den senaste veckan. Vad en israelisk seger skulle innebära för Eurovision är det många som inte ens vill tänka på. Men en delegationshöjdare sa det som många tänker, i förtroende, men ändå rakt ut:
”Jag vill inte ens tänka på det. Hur mågna länder skulle inte hoppa av direkt då? Det skulle vara slutet för Eurovision.”
Och kanske har personen rätt.
När tävlingen i år i allt överskuggats av demonstrationer, politiskt fulspel, protester, hot och säkerhetsarrangemang, vilka tv-bolag ska då i framtiden vilja lägga pengar, många miljoner, på Eurovision song contest?