Oj, Efraim Leo känns nervös nu. Han blir stirrig i kamerorna, snarare än att försöka slappna av och njuta av stunden.

Sången är inte riktigt med honom heller. Det här har han gjort bättre på tidigare rep. Och det är ju i morgon det gäller.

Till i morgon kväll behöver han ha hittat det där lugnet, så att han kan le in i kamerorna.

Efraim Leo känns lite varmare i kläderna i sin sista genomsjungning. Men på lördag har han bara en gång på sig. Då finns ingen tid för uppvärmning.

Knasig testbild blir det på led-skärmarna i väntan på Efraim Leos sista genomsjungning.

Man brukar ju säga att det ligger i detaljerna. Och det gör det absolut för Efraim Leo och hans dansare. De här smyckena är värda många hundra tusen enligt vad jag fått höra.

Drygt 400 000 kronor om man också räknar in det som dansarna har på sig, inklusive diamanter i örhängena.

Efraim Leo känns fortfarande lite nervös på scenen. Popkillar brukar funka bra i Melodifestivalen och han har verkligen möjlighet att ta sig vidare på lördag, men då behöver han hitta lite mer säkerhet i framträdandet.

Efraim Leo gör en typisk Robin Bengtsson när han låter dansarna Christoffer Collins och Martin Wallin Andersson stå för det mesta av koreografin och själv bara faller in i vissa rörelser.

Han ser lite osäker ut på det repklipp vi fått. Han kommer behöva jobba med nerverna till på lördag för att få till den där känslan av att kännas avslappnad i rutan. Då kan det här absolut fajtas om att ta sig vidare.

På skärmarna bakom Efraim Leo har han som en stor vit ruta som växer och blir mindre och nästan dansar bakom honom och flyttar sig med hur han rör sig.

Hans scenkläder går i samma svartvitt som det som händer bakom honom.

Och i bryggan till refrängen kommer dansarna in, också i svartvita kläder framför varsin vit ruta. I refrängen får vi lite lila ljus som och på skärmarna kommer texten ”Best of me” upp.

Efraims låt växer på scenen.

Den känns mindre stökig och skramlig med ett framträdande som inte är ett bandset utan mer av ett pojkbands-show.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget med ett andra intryck av varje låt.

Tess Merkel gör mig förvånad. Det är mer Army of Lovers än Alcazar, speciellt med den pratade och nästan stönade inledningen. Och sen har den en så tydlig 70-talsdiscorefräng att Donna Summers borde vara avundsjuk. Min kopp te? Ja, tack.

Lovad låter som Miriam Bryant och Molly Sandéns kärleksbarn. Balladen är snyggt uppbyggd och kan absolut få en plats på många spellistor efter lördag, men den kan ha svårt att sticka ut. Lovad måste leva ut alla sina känslor på scenen för att få publiken att känna det hon sjunger om. Då kan det gå vägen.

Efraim Leo gör generisk upptempo-pop som kan få svårt att sticka ut på lördag. Best of me hade kunnat sjungas av minst ett dussintal andra manliga artister, eller pop-pojkar. Han behöver stå ut ordentligt på scenen. Men det har ju hänt förut. En bra artist kan få de flesta låtar att flyga.

The Mamas In the middle är precis det som förväntas. Alla har solopartier och så sjunger de refrängen tillsammans. Det här är glädjegospel med woohoo-partier, fingerknäpp, handklapp och allsångspartier. Möjligen skulle den behövt lite mer av ett driv framåt, även fast den växer genom låten.

Sannex är dumheter. Tre minuter dumheter. ”Jag har bantat inför detta men nu ska jag fanimej bli mätt”. Alltså man kan sjunga med direkt och det är såm mycket glädje i allt det knäppa att jag blir alldeles lycklig. Och lite rädd för mig själv.

Clara Klingenströms P4-ballad riskerar att drunkna mellan Sannex och Eric Saade. Det här är inte en dålig låt, utan midtempo med fin svensk text som absolut kan bli en radiohit. Men den här veckan kommer hon behöva göra sitt livs framträdande för att sticka ut.

Eric Saades Every minute känns väldigt internationell. Det här kan absolut bli en europeisk hit. Väldigt mycket Eurovision. Det här är modern och snygg pop med orientaliska influenser och en snyggt vemodig känsla i oonananana-hooken. Det är speciellt med samma toner och snarlik melodi i både vers och refräng. Men det funkar snyggt.

Och där har vi fått höra alla låtar två gånger.

Efraim Leos Best of me skrevs på SVT:s eget låtskrivarcamp Mellokollo berättar tävlingsproducenten Karin Gunnarsson.

Det här är upptempo och 50 seconds of summer-pop. Tänk ett hopkok av alla One direction-medlemmars soloprojekt. I Melodifestivalen kommer det nog närmast Robin Bengtssons tävlingslåtar. Men inte så direkt.

Det finns ett hetsigt driv i refrängen som gör låten lite stökig.

Jag är väldigt fascinerad över Efraim Leos fullständiga namn. Han heter:

Efraim Faramir Sixten Fransesco Vindalf Cederqvist Leo

Det är en så härligt förvirrande mix av namn med olika nationalitetskänsla så jag måste fråga honom om det.

Faramir känns ju dessutom som hämtat ur Tolkien. Och Vindalf är ett dvärgnamn från den isländska Eddan.

Jag blev så nyfiken på det här så jag blev tvungen att ringa folkbokföringen för att ta reda på hur många av namnen han lagt till själv.

Och svaret är: inga.

– Det har inte gjorts några förnamnsändringar, han har haft alla sina fem förnamn hela tiden, säger Folkbokföringens handläggare när jag ringer.

Det som har skett är en efternamnsändring. Men den skedde två månader före Efraims 2-årsdag, så jag tvivlar på att han själv tagit initiativet till det. Men då tog han i alla fall efternamnet Leo och ändrade om sitt tidigare efternamn Cederqvist till ett mellannamn istället.