Gänget i Engmans kapell höll kvar längst på efterfesten tror jag faktiskt. Det var inte nån vild dans på borden eller dansgolvet, men det blev både shots och drinkar och långa samtal i det öronbedövande larmet från dasnsgolvet som dunkade ut över hela festlokalen.
Jag är imponerad över att de klarade det. Här är det Pär Engman som pratar med vänner vid ett av borden.
Flera av artisterna var upp på scenen på efterfesten och körde sina låtar. SVT klassar numera Mello-efterfesten som en sluten tillställning och har gett okej på att låta även finalisterna framträda med sina bidrag.
Engmans kapell var först ut och fick med sig festgästerna i sin gladtralliga smittande refräng.
Fröken Snusk stod längst fram när artistkollegorna körde sina låtar.
och passade också på att ge Dear Sara en kram när hon körde sin låt.
Härligt att se, det kändes som att Fröken Snusk hade väldigt kul på festen.
Och Saras pappa passade på att filma dotterns framträdande.
C-Joe fick med sig hela publiken i sina armrörelser.
Engmans kapell var de som lyckades sitta längst vid sitt bord och samtala trots att man i princip var tvungen att skriva för att höra vad nån sa.
De var inte ett dugg deppiga över sistaplatsen utan tyckte att det var ett kul äventyr att ha fått uppleva med Mello. Jag pratade med Pär och Dedde sent på kvällen och det märktes att de haft en väldigt kul vecka.
Jag kan inte sluta undra över valet av brandgul färg på led-skärmarna genom hela låten. Det enda jag kan tänka på som har med Norrland att göra och som närmar sig detta i färgen är Norrlands Guld.
Det kanske är den känsla Engmans kapell vill att vi ska få när vi tittar.
Men det är en minst sagt smittande refräng, jag sjunger med varje gång. Och nu har de feeling på scenen rejält. Härligt att se.
Och tonartshöjningen är smått oemotståndlig. Konfettin tar över rejält också, man ser knappt bandet längre.
Jag förstår verkligen inte grejen med att led-väggen bakom Engmans kapell ska öppna upp sig i slutet.
Det tycks som att SVT:s nummeransvariga fåt slut på idéer och så kastar de in just det i väldigt många nummer: ”Vet ni, vi öppnar upp led-väggen, så blir det strålkastare bakifrån i slutet”. Varför det? Tråkigt och oinspirerat. Men det är ju inte Engmans kapells fel.
Engmans kapell sjunger no no no no no no Norrland och jag kan inte låta bli att sjunga med. Den här refrängen sätter sig.
Jag har vänner som kommer avsky den ikväll, men sen glatt sjunga med varje gång den dyker upp på nån schlagerspellista. Inklusive min, för jag kommer lägga till den.
De sätter sitt nummer.
Scenteknikerna får jobba hårt för att hinna städa scenen från konfettin.
Det går direkt till Engmans kapell-vykortet efter att Maria Sur sjungit klart. Det känns lite märkligt och hetsigt tycker jag. Jag är inte helt överens med detta nya, utan hade föredragit en liten sväng till Carina Berg innan vykortet drog igång.
Engmans kapel kör men nu med publiken i arenan känns det inte riktigt som att de hittar svänget.
Det är något med att de kör statiskt i bandsättning, klädda i svart framför en brandgul backdrop på led-skärmarna. Det lyfter inte.
Det är först i höjningen när det också kommer konfetti i gult, rött och orange som publiken vaknar. Jag undrar om de inte skulle ha valt något mer i färg för att få fram glädjen tydligare på scenen. Ibland måste man vara övertydlig och det här skulle kunna locka unga röster, med den smittande refrängen.
Jag är inte helt nöjd med den brandgula färgen på Norrlands-landskapet i bakgrunden. Jag kan inte tänka på nåt annat än Norrlands Guld när jag ser den.
Jag tror att många kan gilla det här på lördag, men kanske är det för begränsat i vissa ålderskategorier. Hade de valt färgglada kläder och lite mer varierade färger på skärmarna så skulle det kunna ha lockat en yngre publik också.
Men jag sjunger med i refrängen. Den klistrar sig fast och är väldigt trallig och härlig.
Några tycker att Pär Engman i Engmans kapell är väldigt lik Håkan Hellström. Vad säger ni, håller ni med?
En annan anonym kollega tycker snarare att Pär liknar Erik Haag och inte alls Håkan. Kanske det?
