När jag snackade med Engmans kapell under presskonferensen frågade de på skämt om inte jag och vår fotograf Jimmy Wixtröm skulle ställa upp som deras kör i kuliss, för det finns ju utrymme för två till i deras uppsättning av sex på scenen.

Vi avrådde dem från att ta in två tomtar på falsksång.

Och det är nog lika bra, för sången har de inga problem med.

Nu är det dags för presskonferens och projektledaren Anders Wistbacka försöker sig på att ta in alla artister på en gång istället för att, som det varit de senaste 18 åren, en och en och därefter en gruppbild.

Det blir rätt förvirrat allting. Wistbacka förstår ju också att fotograferna vill ha enskilda bilder på alla artister, så han får snabbt be de tävlande att ställa sig längre bak, på ena sidan av scenen och lämna utrymme för dem att en och en komma fram till fotogaferna för plåtning.

Och sen blir det så att artisterna får gå fram en efter en och sen samlas på andra sidan scenen. Väldigt märkligt allting. Och svårt att förstå poängen.

Och så får vi äntligen en gruppbild ändå.

Kanske den snyggast uppstållda gruppbilden på mycket länge. Det tackar vi Anna-Maria för (Ni som vet, vet).

Nu har det spelats in podd så jag höll på att missa kvällens mingel på artisthotell, men som tur är har vår fotograf Jimmy Wixtröm och reporterkollegan Natalie Demirian haft koll på plats.

Och nu är jag också redo för mingel. Här på plats missade jag precis Mello-bossen Anders Wistbackas välkomsttal och en skål i det alkoholfria bubbel som bjuds.

C-Joe är här.

Maria Sur på plats med mobilen i hand.

Liamoo också så klart.

Och Engmans kapell.

Men nån Dear Sara verkar inte ha dykt upp. Och inte heller Fröken Snusk.

Fröken har ju haft problem med rösten och blev väldigt besviken under sitt rep, så det är förståeligt att hon kanske hellre vill vara på hotellrummet och vila nu.

Några ur hennes team är i alla fall här på mingeln.

Det är mycket konfetti som måste städas bort efter Engmans kapell. Förra veckan var det en lövblås, men nu har SVT köpt in ännu en, en smart investering för 2100 spänn.

Så nu får scenchefs-Tobbe hjälpa till att städa bort papperslapparna från scenen.

Engmans kapell har verkligen en smittande refräng, men det brukar vara svårt för den här typen av banduppställning och ”spelglädje” på Melloscenen.

Speciellt om man inte redan från början är ett känt namn. Det innebär att Engmans kapell kommer få kämpa med att gå genom rutan.

Samtidigt sticker det här ut. Det är snällglatt så det skriker om det. Och därför härligt.

Tredje och sista genomsjungningen nu. Nu sitter texten för Pär. Hyfsat i alla fall.

Man har gjort det här numret enklast möjligt. Pär Engman sjunger rakt in i huvudkameran under stora delar av låten. Förutom när en stedicam kommer in precis framför honom.

Och så får vi en handklapp från hela bandet genom en härlig tonartshöjning där det i sista genomsjungningen också sprutas ut ett gult och rött konfetti.

No no no no no no Norrland.

Det finns nåt sprittande glatt över det här, en vän beskriver det som Pogues utan krut och smuts. Kan inte annat än hålla med.

I andra genomsjungningen tappar sångaren Pär Engman texten efter bara en rad och nynnar sig genom hela första versen innan refrängen sitter tillsammans med resten av låten.

Det är ju repetition så ingen katastrof. Bra med rep helt enkelt, så texten sitter till lördag.

Engmans kapell på scenen innebär också Mello-comeback för en av tävlingens grand old profiler, den hräliga snackpåsen Per Sonerud. Skivbolagsdirektör som genom åren haft hand om Östen med resten, Brandsta city släckers, After Dark, men som de seante 15 åren framför allt gjort stor karriär som konstnär.

Men nu är han på plats i Mello-cirkusen igen och jobbar med Engmans kapell och Gävletrion Larry Forsberg, Sven-Inge Sjöberg och Lennart Wastesson som skrivit deras låt.

Det fanns en period under tidigt 00-tal när Per Sonerud och Bert Karlsson slogs om att bli mest omskrivna i pressen i samband med Melodifestivalen av dem som inte stod på scenen.

Nu är det dags för Engmans kapell som har full banduppställning på scenen, med både piano och orgel, trummor, bas och två gitarrer.

På ledskärmarna pulserar ordet Norrland format som ett hjärta, men färgerna är orange och brandgula. Det känns som ett märkligt färgval, som mer får mig att tänka på en ölsort med samma namn som låten än på platsen i Sverige.

Men låten har en smittande refräng, no no no no no no Norrland.

Nu får vi lyssna på låtarna en gång till. Jag uppdaterar detta inlägg vartefter.

Maria Sur växer rejält nu när jag hört alla låtarna en gång. Det här är suggestivt snygg pop med östinslag. Refrängens Will you lo-o-o-o-o-o-o-o-ve me when I’m gone hugger in sig och det är något oväntat efter snyftballaden förra året. Men oväntat åt det bra hållet där Maria får visa en ny sida av sig själv och vara den coola popstjärnan. Den här borde ha chans att ta sig vidare den här veckan.

Engmans kapell sjunger om hur de längtar hem till Norrland med veckans fånigaste härliga text, eller vad sägs om: ”När guiden började prata om en karavan Då tänkte jag på älvar, berg och gran”. Det är tralligt och glatt och bryter av i uppställningen. Jag vet liksom inte om jag gillar det, eller bara tycker att det är fånigt. Det sätter sig i alla fall. Låtskrivarna ligger bakom Östen med restens tävlingsbidrag från tidigt 00-tal, och det här är åt samma lekfullhet, men kanske inte riktigt lika stark hook. Men om de här grabbarna har scenpersonligheter utöver det vanliga så kan det nog få en del röster.

Dear Sara gör The silence after you och det här är den låten som jag snabbast glömde bort efter första uppspelningen. Det är oförarglig danskpop (ja dansk, det är inte ett stavfel), som ingen kommer irritera sig på och Sara har en härlig, lite hes, sångröst med tydligt id. Men jag vet inte riktigt vem som ska rösta på det här. Hon kommer behöva sticka ut rejält på scenen för att få folk att öppna appen.

C-Joe kommer få leva med att många kommer dra paralleller till Lejonkungen när de hör hans Ahumma. För det är där de flesta av oss hört den här typen av afropop förut. Här kommer det också handla om scenpersonlighet för att nå ut. Det är en glad trallig låt där man nästan förväntar sig att Timon och Pumba ska vandra genom djungeln. Med textraden ”I wonder how life would be if we had no worries” så finns det ju nästan direkta Hakuna Matata-referenser att ta på. Men jag sjunger med och diggar när jag hör den. Blir liksom glad av det här.

Liamoo gör låten Dragon och det här är i mycket en ny version av Nanos Hold on. Tunga dramatiska beats där Liamoo får sjunga rejält tillsammans med en kör. Det är absolut inte dåligt, tvärtom, det här kan bli en rejäl radiohit. Jag tror att det kommer funka på melloscenen, men det kan inte beskrivas som nyskapande.

Fröken Snusk gör Unga & Fria och det här är gladschlager i dubbelt tempo med fiolslinga snodd från norska russefavoriten En drikkesang av artisten Jone, som en god vän som också lyssnar påpekade. Svårt att sia om hur en maskerad artist ska jobba med utstrålningen på scenen, men om hon lyckas leverera kan det här bli den hit som Samir & Viktor misslyckades med att få förra veckan.

Ja, där har vi lyssnat på alla låtar två gånger. På torsdag får vi i pressen se artisterna repa på scenen för första gången. Givetvis är jag på plats i Göteborg och bloggar om allt som händer då. Och det kommer nog komma en del andra blogginlägg innan dess också så klart.

Engmans kapell sjunger Norrland och det är en berättelse om att ha gett sig ut i världen men sen längta hem igen.

Det är spelmansglädje, i svensk dansbandscountry med fiol, med en lite quirky-rolig no-no-no-no-no-norrland-hook.

Det är oväntat smittande härligt på nåt sätt. Urtöntigt. Och kul.

Och så får vi en höjning i slutrefrängerna. Jag hade inte väntat mig att jag skulle gilla det här, men det gör jag.