Nu har skivbolaget fått upp det utlovade klippet så det är väl klart att jag ska lägga in det här i bloggen så de får lite tittningar.

xxx

Det kom ett sms från Eric Gadds läger:

”Gadd har marinblå smoking. Inte grått. Det är det snyggaste man kan ha”

Så ni får ursäkta en tydligen färgblind schlagerbloggare.

Efter andra genomsjungningen tar Gadd ett snack med SVT-produktionen och sitt skivbolag. Han är allt annat än nöjd med medhörnignen när han går på catwalken:

– Det där får vi skita i nu, men det måste ni lösa!, fnyser han när han står och pratar med Hence von Z och en ljudtekniker.

Men de förklarar att det inte går att ställa ut monitorer längs med hela catwalken.

– Men en wedge längst ut då? försöker Gadd.

– Ska du springa fram till den då eller? Det är ju när du tar in publiken på catwalken som det blir snyggt, konstaterar Henric von Zweigbergk, studiomannen.

Lösningen tycks bli att han till imorgon kommer få en in ear trots att han tidigare kallat det för ”lök”.

Grått, grått och grått i olika nyanser. Det är Eric Gadds färgval.

Eric är inte nöjd med ljudet ute på catwalken.

– Grabbarna säger att de upplever en tajmingdifferens när jag är där ute. Men att sätta på mig in ears för det känns lök. Men å andra sidan har ni sagt att ni inte vill ha nån monitor där ute, säger han och hänvisar till SVT:s produktion.

Så där, nu får Eric Gadd köra sin Vi kommer aldrig att förlora med kameror för första gången.

Han kör ett enkelt nummer med banduppsättningar. Men varför har han två mickar? Ser lite skoj ut.

I slutet av numret tar han loss ena micken och går ut på catwalken.

Nu är presskonferensen över. Snart dags för Eric Gadd. Han ska tydligen soundchecka direkt på scenen med monitorer istället för in ears-medhörning.

Fick precis höra att Eric Gadd och Mary N’diaye just nu sjunger in en liten duett tillsammans. De ligger typ på samma skivbolag (Mary på Universal och Eric på Roxy som ägs av Universal än så länge) så det är så klart ett sätt för dem att väcka lite uppmärksamhet kring en nykomling och en comebackande 90-talshjälte.

Ska bli intressant att höra när den ligger på Youtube…

David Lindgrens Skyline har en tydlig hook och ett skönt dancebreak som känns karbonkopierat från Dannys Amazing. Han är förhandsfavorit den här veckan och det behöver han nog inte oroa sig. De som röstade förra året kommer få det de förväntar sig. Jag gillar’t.

Cookies N Beans midtempo med hetsiga stråkar och svårmod med countryinfluenser känns stabilt och kan bli snyggt på scenen. Det är hårdare än man hört från Cookies förut, men sticker inte ut tillräckligt i startfältet när jag hört alla låtarna. Men visst sjunger jag med i andra genomlyssningen, konstigt annars eftersom låten är signerad refrängmästaren Fredrik Kempe.

Jay-Jay Johansons Paris kommer vara min Eskobar den här veckan. Jag älskade deras låt, och den hamnade jumbo. Tyvärr är risken stor att det går så för Jay-Jay också om han inte lyckats få hit fans i många tusental för att rösta på honom. Det här är falsettelektro och svårmod på franska med engelsk refräng. Svårt i Melodifestivalen. För att inte säga fullständigt omöjligt.

Nej, Mary, jag vill inte gosa gosa gosa gosa. Det här är bubbelgumsrefräng när det är som allra värst. Kommer fullständigt klistra sig fast i mitt huvud och jag är säker på att hon kommer ha ett glädjepiller till nummer som kommer charma mig av stolen, men än så länge tänker jag stå emot. Jag v ä g r a r sjunga med. Eller, där började jag visst…

Eric Gadd gör svensk upptempo-soul med en refräng som aldrig tycks ta slut. Men andra genomlyssningen sjunger jag med så gott det går i den snabba texten, det här är inte alls så tråkigt som jag tyckte först. Känns som en blivande radiohit.

Jag saknar alla de japanska influenser som jag förväntat mig av YOHIO. Heartbreak hotel är klassisk schlagerrock i midtempo. Låtskrivarna har rutin på att göra effektiva refränger, men det här är safe på ett nästan tråkigt sätt som vi har sett många gånger förr i festivalen. YOHIO kommer få jobba arslet av sig för att höja numret till den nivån som behövs för en finalplats.

Anna Järvinen riskerar att bli gnällig på scenen, men här är det vackert, enkelt, naket så som Thorsten Flincks nummer var förra rået. Det är ärligt och äkta. Klarar Anna av att få fram det när hon gör Porslin på scenen kan det här bli riktigt farligt.

Så kommer saxofonrefrängen igen och gör mig alldeles glad. Michael Finer och Caisa har lyckats få med mig på banan. Alla i pressrummet tycks inte hålla med mig, men de skrattar i alla fall de också…

Eric Gadds Vi kommer aldrig att förlora känns väldigt anonym.

Han har en snabb text som kan vara svår att göra live, refrängen flyter in i verserna. Eller så är det bara väldigt väldigt långa refränger och kortkorta verser.

Sticket går i falsett och strax därefter sjunger jag faktiskt med. Precis som man ska göra i en schlager. Men vem ska rösta på lördag?