Det krävs sex scentekniker för att få Eric Saades scengolv på plats.

Sex scentekniker i en teknisk scengolvssextett. Försök säga det snabbt några gånger.

Varsågod så bjussade jag på en ny tungvrickare bara så där.

När Sannex sjunger om att ta in en PT under charter-resan dyker det här muskelberget upp på skärmarna.

Och ni ser tatueringarna, va? Är det här årets superkropp i Mello kanske?

Det videoklipp vi får se är den sista genomsjungningen från dagens repetitioner och Eric Saade som dansar i en stickad tröja på scenen är rejält svettig i klippet.

På lördag ska han ju bara göra låten en gång, då behöver det inte se ut så här. Men svetten rinner verkligen, en kombination av den avancerade koreografin och de varma scenkläderna, gissar jag.

Numret till Eric Saades Every minute genomtänkt i varje detalj. Inklusive ett ”blinka och du missar det”-ögonblick där utanför bild fäster en vajer runt sin midja för att i någon sekund i tv-bilden se ut som att han slungas bakåt över den vita golvplattan.

De flesta kommer nog inte ens hinna tänka på specialeffekten. Men den är där för att höja numret ytterligare. Otroligt snyggt. Lyxigt.

Det här är ett otroligt konstnärligt snyggt och genomtänkt nummer. Eric Saade dansar snyggt och sjunger en suggestivt och effektiv låt med tydlig hook.

Men det här är också en musikvideo. Väldigt mycket det som Sverige fått kritik för i Eurovision, när vi skickat scenframträdanden som känts alltför proffsigt och utan utrymme att sticka iväg med sången, som med Robin Bengtsson, Benjamin Ingrosso och Frans. Hyfsade resultat för samtliga, men betydligt högre poäng från jurygrupperna än folket i samtliga de fallen.

Den här låten är starkare än alla de. Mycket mer spännande tycker jag.

Eric Saade står på en vit kvadratisk golvplatta och gör ett supersnyggt stilrent nummer, där han är ensam på plattan genom i princip hela scenframträdandet.

Husdansaren Kenny Lantz kommer in i slutet, men egentligen bara som en svart skugga som syns på det vita golvet och som rör sig strax utanför synfältet på något sätt.

Först precis i slutet syns Kenny, men helt klädd i svart och med huva så han fortsätter att kännas som en skugga.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget med ett andra intryck av varje låt.

Tess Merkel gör mig förvånad. Det är mer Army of Lovers än Alcazar, speciellt med den pratade och nästan stönade inledningen. Och sen har den en så tydlig 70-talsdiscorefräng att Donna Summers borde vara avundsjuk. Min kopp te? Ja, tack.

Lovad låter som Miriam Bryant och Molly Sandéns kärleksbarn. Balladen är snyggt uppbyggd och kan absolut få en plats på många spellistor efter lördag, men den kan ha svårt att sticka ut. Lovad måste leva ut alla sina känslor på scenen för att få publiken att känna det hon sjunger om. Då kan det gå vägen.

Efraim Leo gör generisk upptempo-pop som kan få svårt att sticka ut på lördag. Best of me hade kunnat sjungas av minst ett dussintal andra manliga artister, eller pop-pojkar. Han behöver stå ut ordentligt på scenen. Men det har ju hänt förut. En bra artist kan få de flesta låtar att flyga.

The Mamas In the middle är precis det som förväntas. Alla har solopartier och så sjunger de refrängen tillsammans. Det här är glädjegospel med woohoo-partier, fingerknäpp, handklapp och allsångspartier. Möjligen skulle den behövt lite mer av ett driv framåt, även fast den växer genom låten.

Sannex är dumheter. Tre minuter dumheter. ”Jag har bantat inför detta men nu ska jag fanimej bli mätt”. Alltså man kan sjunga med direkt och det är såm mycket glädje i allt det knäppa att jag blir alldeles lycklig. Och lite rädd för mig själv.

Clara Klingenströms P4-ballad riskerar att drunkna mellan Sannex och Eric Saade. Det här är inte en dålig låt, utan midtempo med fin svensk text som absolut kan bli en radiohit. Men den här veckan kommer hon behöva göra sitt livs framträdande för att sticka ut.

Eric Saades Every minute känns väldigt internationell. Det här kan absolut bli en europeisk hit. Väldigt mycket Eurovision. Det här är modern och snygg pop med orientaliska influenser och en snyggt vemodig känsla i oonananana-hooken. Det är speciellt med samma toner och snarlik melodi i både vers och refräng. Men det funkar snyggt.

Och där har vi fått höra alla låtar två gånger.

Eric Saade är sist ut. Låten heter Every minute och det är intressant hur låten har ungefär samma melodi i vers och refräng. Samma toner i alla fall.

Melodin är vemodig.

Och en tydlig oonananana-hook i refrängen.

Det här är snyggt och effektivt. Möjligen inte så glatt som folk förväntat sig. Snarare med ett mörker.

Och med lite orientaliska toner inbakade i nån form av b-hook.

Det här gillar jag. Det känns väldigt brett.

I SVT:s förhandsinformation har det bland Eric Saades rekvisita stått en vajer omnämnd.

Bilderna från torr-repet avslöjar mer.

Att döma av bilderna fästs vajern kring Erics midja och han kommer släpas bakåt, så det ser ut som att han dras iväg på något sätt. Ska bli intressant att se hur det ser ut i tv-rutan.

Tidigare gånger han tävlat har han haft med en dusch, glasrutor att krossa och en enorm flygande plattform. Han har själv sagt att det i år blir mer minimalistiskt. Men helt utan specialeffekt blir vi alltså inte.

Repschemat tycks ha varit lite omkastat från startordningen igår för Eric Saade repade som nummer tre.

Han har ett eget golv med sig. En hel vit platta som lyfts upp på scenens led-golv.

Husdansaren Kenny Lantz är med Eric på scenen.