Erik Segerstedt börjar med gitarr ute på catwalken. Tone Damli kommer in i låten i första bryggan, och står på scenen.

De sjunger om tillfällig sex. Goddag, hejdå, du var perfekt just då men när morgonen kommer så är det dags att säga hejdå, typ, fast på engelska så klart.

Tone Damli står på scenen och väntar på att köra igång första genomsjungningen.

Och hon kan ha dagens tajtaste klänning – virkad dessutom – på sig. Väldigt snyggt.

Erik Segerstedt passar på att ta en bild av mig när han står på catwalken intill. Så dyker det upp nån FUL jäkel på hans instagram nu så vet ni att det är jag.

– Tobbe Ek, en lallare bland andra lallare, försöker han retas.

– Precis som du, Erik, svarar jag.

Nu riggas för Erik Segerstedt och Tone Damli. De tävlar som bidrag 5, men av nån anledning repar de som nummer tre idag.

Erik får en genomgång av var han ska hamna nånstans när han går ut på catwalken. Måns är med och pekar. Men så har han också skrivit låten.

Anton Ewalds Begging har en skön Aoo-slinga i refrängen. Veckans Danny-Saade-Lindgren som absolut har möjlighet att gå vidare med ett coolt dansnummer så länge sången håller. Lite mer anonymt än jag hoppats på från Kempe, som här satsat mer på produktionen än själva låten. Men visst sitter jag och sjunger med innan låten är slut! Jag gillar ju det här.

Felicia Olssons pampiga Adele-ballad med James Bond-vibbar kommer helt handla om hur hon gör sig på scenen. Går hon igenom rutan så är det här kraftfullt och coolt. En Eurovision-ballad som flera östländer gjort bra på sista tiden, men som också Island fått till med Yohannas Is it true och även Maria Haukaas Storeng (som varit med och skrivit den här även om hon bytt ett av sina efternamn till Mittet) när hon tävlade med Hold on be strong.

Joacim Cans vill beskriva sin Annelie som inspirerad av tidig 90-talspop på svenska, men för mig är det här mycket mera Gyllene Tider från tidigt 80-tal, och Anne-la-la-la-la-lie-delen känns absolut mera Ebba Grön när de var som mjukast och trallvänligast. Coolt med folkvistonerna. Livsfarligt på lördag.

När Swedish House Wives, Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund och Jenny Silver kommer direkt efter Cans blir stilbytet brutalt. Öppningen är betydligt mycket coolare än man tänker sig tjejerna. Men refrängen är gladpop med house-produktion. Dock inte lika direkt som jag hoppats på. Och Eric Saade-ljuden mellan refräng och vers gör mig inte särskilt glad. Men det vägs upp av ett lugnt stick, det snygga brejket och schlagerhöjningen! Som gör mig fullständigt fnittrande lycklig andra genomlyssningen.

Att Erik Segerstedt skulle göra countrypop hade jag inte väntat mig, men hans duett med Tone Damli är en framtida radiohit. Tro mig, Hello Goodbye, som handlar om ett one night stand, kommer spelas sönder i vår och sommar.

Louise Hoffsten gör kompetent gitarrock som påminner mycket av hennes tidiga låtar. En 2000-talets Let the best man win med skönt riv i rösten. Det här kommer jag sjunga med i när det spelas på radio, jag komemr gilla det, men jag kommer inte spela det i min iPod.

Rikard Wolff kommer nog dela Sverige. Som han berättade i vår tidning i dag att han ofta gör. Det här är finstämd visa, men de som inte gillar Rikard kommer avsky detta. Jag gillar det, för att det bryter av i tävlingen. Men risken är att det här blir lördagens kisspaus. Men så kommer Sara Isaksson in och låten lyfter igen. Jag hade glömt bort det från första genomlyssningen. Den får en helt annan karaktär med hennes röst till Rikards.

Copacabanana är precis den Sean Banan-låt som barnen kommer älska att se på lördag. Med uppräkningen av massor av kända namn kan vi räkna med att det kommer hända så mycket på scenen att man knappt kommer hänga med. Konfetti i mängder. Men den är inte lika lekfullt direkt som Sean den första banan var förra året. Den känns lite mer beräknande. Och därför mindre kärleksfull. Får se på repen.

Erik Segerstedt och Tone Damli gör inte heller den typ av låt jag förväntat mig: Måns Zelmerlöw har svängt ihop en blivande radiohit som låter väldigt mycket som det som Danmark skickat till Eurovision de senaste åren.

En gitarrpoplåt i midtempo med country-influenser.

Det känns inte som en särskilt avancerad låt, sångmässigt. Tone får inte visa sitt register fullt ut, men det är glatt och trevligt. Undrar om jag tycker att det är tråkigt. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Den lyfter inte direkt när jag lyssnar. Får ge det några gånger.

Erik Segerstedt kom i dagens hittills snyggaste rock.

Project Foce är märket.

– Den fanns i en butik i Stockholm, men tog slut där, de hade bbara tagit in en i varje storlek, så jag fick beställa från Italien, berättar han.