Jag får höra från min kollega Natalie Demirian som redan är på plats i Göteborg att Ewa Roos och Eva Rydberg hade smått panik efter att ha känt på scenen i samband med torr-repen under onsdagen.

Golvet är för halt.

Så för att ens kunna genomföra dagens rep fick de skicka iväg sina scenskor till skomakare för att lägga på en extra sula av gummi under, annars hade vi riskerat att få se två damar dratta på ändan på otroligt olycksaliga vis.

Men skorna skickades iväg och i morse fick de tillbaka dem, i god tid för att känna sig trygga på scenen under dagens rep.

Mina favoritdamer tillbakavisar också kritik (möjligen är det min kritik, detta) om att Länge leve livet skulle vara humorlöst jämfört med Rena rama ding dong:

– Här finns humor. Det är humor, glädje och showtime, säger Eva Rydberg när Natalie pratar med henne.

De bryr sig inte särskilt om vad vi som tycker och tänker till före tävlingen har för åsikter.

– Nej nej nej, säger Ewa Roos.

– Vi gör vårt nummer och vi har kul, det här är ett stort underhållingsprogram och vi är gamla underhållningsartister så det är svårt för oss att tacka nej va, för vi tycker att det är jättekul att vara med. Är det så att det bara är den här gången så är vi tacksamma och nöjda med det, om det skulle vara så, säger Eva Rydberg.

Det finns också nåt härligt i retroscenen som släpats in för Ewa Roos och Eva Rydbergs scenshow.

Den turkosfärgade platån och bågformade bakgrunden får mig på nåt sätt att tänka på Eurovision song contest 1968 där Cliff Richard och Claes-Göran Hederström framförde sina låtar framför den gamla EBU-loggan i jätteformat.

Eller Melodifestivalen från Rondo i Malmö 1983 när Carola fick sitt stora genombrott med främling.

Alltså, missförstå mig inte, jag älskar de här damerna. De vet hur man underhåller en publik. Det här är också mycket mer underhållande att se på än att bara höra låten, som jag blev jättebesviken över under tisdagens uppspelning.

Glädjen som Eva Rydberg och Ewa Roos levererar på scenen när de dansar och spexar och skrattar till när de också ibland kommer av sig i texten är äkta och fantastiskt härlig. Mimiken är oefterhärmelig.

Det här blir också en mindre färgexplosion på scenen, med Evworna i guld, paljetter och fransar och dansarna i rosa, efter eoner av svart och vitt-tråkerier vi fått i första deltävlingen.

Men frågan är hur långt det räcker. Blir det här tillbaka till den typen av resultat där de äldsta artisterna åker ut, för att bara de äldsta tittargrupperna röstar på dem? Jag är rädd att det kan bli så.

Eller så tycker även de yngsta åldersgrupperna att det är härliga färger och röstar bara därför.

Eva Rydberg och Ewa Roos går ut som startnummer 6 och näst sist på lördag och det innebär att de repar som näst sista akt även idag.

Husdansarna Lisa Arnold, Lamin Camara Holmén, Kenny Lantz och Kim Pastor poserar med blåsinstrument i öppningen.

Där Rena rama ding dong var en humorföreställning och drift med Tiktok-generationen känns det som att Leva livet vill vara After Darks La dolce vita, komplett med plymer och en inledande textrad om glitter och glamour men utan det lite sorgsna sting och finess som Christer Lindarws och Lasse Flinckmans show levererade.

Eva Rydberg och Ewa Roos har liksom inövade showposeringar tillsammans efter att ha jobbat med varandra i, om inte 50, så nästan så många år.

Här står de och väntar på bussen till arenan när vår fotograf springer på dem och duon faller genast in i en klassisk revyposering!

Nu får vi höra alla låtar spelas upp en gång till. I bättre ljudkvalitet, tack gode gud. Jag kommer uppdatera det här blogginlägget med intrycken från en andra uppspelning.

Tone Sekelius Rhythm of my show är riktigt snygg klubbpop, med ett drop i hooken där hon pratsjunger låttiteln. Budskapet om att vara sig själv och styra sin framtid känns igen från förra året och om de får till scenshowen till det här och bjuder tittarna på något som känns spektakulärt som förra året så bör det här bli en farlig finalkandidat. Smart också att låten lagts i tonarter där Tone kommer komma fram på ett bra sätt.

Loulou Lamotte gör Inga sorger och det är glad schlagerpop som inte riktigt fångar tag i mig mig vid andra lyssningen. Den bygger snyggt, men refrängen är inte så effektiv som jag hade velat. Och så saknar jag att det inte finns riktigt utrymme för Loulou att ta is så där som hon gör så himla snyggt. Men ni vet ju också att jag ofta ändrar mig fullständigt från uppspelning till sändning. Vi får se vad jag säger efter torsdagens rep också.

Rejhan sjunger Haunted och känslan vid uppspelningen är att det här riskerar att bli anonymt. Låten är fin, men utan tydligt id. Det här kommer hänga på att Rejhan gör en Bishara och griper tag i tv-tittarna med sitt framträdande så det inte går att motstå att rösta.

Elov & Beny gör exakt vad de ska göra i sin Raggen går. Med visselhook dessutom. Jisses. De sjunger om en ”brud” som tatuerat sin förra snubbes namn, de sjunger om sex i en Amazon och att ha rostad lök till sin korv med bröd. Det här är bonnigt och dumt och härligt och knäppt och jag skakar på huvudet åt texten, men kan inte låta bli att både skratta och sjunga med. Snoreffektivt och kommer absolut att bli en hit. Här tror jag att de kommer tjäna mest på att gå till Semifinal så att deras låt får släppas direkt. För att det tar sig vidare är jag säker på vid uppspelningen. Får se om jag ändrar mig efter repen.

Victor Crones Diamonds är upptempo edm-pop som är snygg, men också anonym. Det här hade kunnat sjungas av rätt många andra artister. Säg Robin Bengtsson, Paul Rey, Måns Zelmerlöw, Mattias Andréasson, och det hade låtit ungefär likadant. Generiskt helt enkelt. Den kan absolut ta sig vidare, för det är effektivt, men framför allt kan den hitta sin plats på reklamradiostationernas spellistor, för det är också oförargligt och inget som gör att man vill byta kanal.

Eva Rydberg och Ewa Roos gör mig lite besviken. Deras Länge leve livet känns som en mellanakt. Det är en revykuplett, men tyvärr utan humorn och den gnutta finess som ändå fanns i Rena rama ding dong. Visst kan det här bli roligt på scenen, när de här två damerna släpper loss. Men det ska till något otroligt extra för att dessa ”queens of the night” ska ta sig vidare den här veckan.

Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods och Where You Are (Sávežan) är effektiv jojk-edm. Jon Henrik kommer få publiken att rösta. Om Adam Woods kan leverera sången och känns säker på scenen lär det här segla till final.

Så där, det var den uppspelningen. Nu ska jag och Markus Larsson spela in tv så ni får höra vad han tycker också. Det kommer på Aftonbladet under dagen.

Eva Rydberg och Ewa Roos gör Länge leve livet och det här är en trallig revykuplett som handlar om duons vänskap.

Det här känns väldigt apart får jag säga. Det är en revykuplett, varken mer eller mindre. Den skulle lika gärna ha kunnat framföras på Hjalmars revyer i Örebro på 1973, 1985, 1997, 2009 och 2023.

Det gör den nog tyvärr inte till en evergreen eller odödlig, bara daterad.

Jag saknar humorn som var så tydlig i Rena rama ding dong, som ju också handlade om Tiktok-generationen.

Visst finns det ett skat-break för step och det kan säkert bli ett underhållande scennummer, Eva och Ewa är ju fantastiska på scenen, men ska det här ta sig vidare den här gången, så måste det till något väldigt mycket extra.

Så här glada var mina favoriter Eva Rydberg och Ewa Roos när de igår fick ta emot en guldskiva för Rena rama ding dong.

Och tillsammans med sina låtskrivare Ari Lehtonen, Göran Sparrdal och Kalle Rydberg.

För att ”sälja guld” i Sverige för en enskild låt gäller sedan 2018 att man ska ha uppnått fyra miljoner streams, och då räknas inte Youtube in i antalet strömningar. Streamningen ska ju också så klart, precis som på den svenska försäljningslistan, ha gjorts i Sverige för att få en svensk guldplatta.

Jag har inte hunnit kolla exakt vilka låtar från förra råets Mello som guld-certifierats, men en genomgång av antalet streams bara på Spotify visar att förutom Evornas dingdong, så har 16 låtar till strömmats över 4 miljoner gånger. Det borde därmed med största sannolikhet innebära att de kan guldcertifieras.Ett gäng av dem är även uppe i över åtta miljoner streams och skulle därmed kunna ha uppnått platinastatus.

Här är hela listan utan inbördes ordning:

Lillasyster – Pretender

Paul Rey – The missing piece

Arvingarna – Tänker inte alls gå hem

Danny Saucedo – Dandi dansa

Anton Ewald – New religion

Sami & Wahl – 90-talet

Dotter – Little tot

Emil Assergård – Om allting skiter sig

Klara Hammarström – Beat of broken hearts

Alvaro Estrella – Baila baila

Tusse – Voices

Lovad – Allting är precis likadant

Efraim Leo – Best of me

The Mamas – In the middle

Clara Klingenström – Behöver inte dig idag

Eric Saade – Every minute

Eva Rydberg och Ewa Roos är här så klart och jag fick en stor kram av dem båda. De frågade vad Markus Larsson tyckte om deras medverkan och när jag berättade att han Eine kleine dingdongat hela dagen så trodde de inte ett ord på vad jag sa. Men det stämmer faktiskt.