Nu får vi höra alla låtar en gång till i ett svep. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Cazzi Opeia kommer vara beroende av ett snyggt framträdande för att slå igenom bruset. Men det är en snygg liten poppärla med discoinfluenser, men långt från Alcazar-hållet och mycket mer av det som Agnes gjort på sin senaste platta.

Lancelot Hedman Graaf gör en otroligt snygg och vemodig visa som har potential att bli en riktig hit. Det här fastnar jag verkligen för. Låten har en intressant text som sticker ut och han lär få väldigt många tjejer att falla för honom på lördag, som att han inte redan hade det.

Lisa Miskovsky gör det som förväntas av henne och det är snyggt. Men hon kommer få förlita sig på all sin charm och scenpersona för att sticka ut. Det är fin gitarrpop, med en liten risk att bli för anonym. Får se hur det ser ut på scenen under repen.

Tribe Friday gör lagom-stökig poppunk med 90-talsnostalgi. Det finns risk att det känns lite för tjatigt, men beror helt på hur de gör det på scenen. Minns att Theoz inte kändes tjatigt trots att han hamrade in sin låttitel nio gånger i varje refräng.

Faith Kakembo gör en powerballad i midtempo som börjar med stämningsfullt pianospel och växer med en pampig kör. Det är väldigt tydligt Adele-inspirerat, och vill ni ha en Mello-referens så tänk Nanos Hold on, men möjligen är refrängen lite för otydlig.

Linda Bengtzing har så klart en quirky text, med en viss del bitterljuva inslag, som en del i att få till en låt som ska kännas Bengtzing. Det här kan absolut funka om folk är sugna på en Bengtzing-comeback, men jag saknar något unik i hooken som klistrar sig kvar för att känna att den ska bli en långlivad framgång. Jag skulle älska att bli överbevisad på repen.

Anders Bagge börjar som en liten trall om att ”sitting here in my apple tree” och så blommar den ut i en rockmusikal åt Meatloaf-hållet, utan det mest svulstiga som köttfärslimpan brukade bjuda på. Låten växer med tonartshöjning efter tonartshöjning och han klämmer till och med in en barnkör (den måste vara förinspelad på lördag, för man får inte ha nån under 16 år på scenen).

Faith Kakembos Freedom är powerballad som ritats upp med ett karbonpapper överAdeles största hits. Faith har rösten att leverera det.

Det är pampigt, men möjligen lite för generiskt. Det kommer hänga på att Faith tar sig an det här med pondus på scenen. Tillsammans med den maffiga kör som också lite känns igen från Tusses Voices förra året.

Det där att Amanda Aasa skulle gå tidigt till hotellrummet. Det blev inte riktigt så. Här dansar hon med Faith Kakembo och Anis Don Demina.

Nu är Faith Kakembo med upp på dansgolvet.

Hon har med sig husdansarna och stuffar runt.

Nu har efterfesten dragit igång. Faith Kakembo kom först och kramas om av sin mamma.

Faith Kakembo är narkossköterska och jobbar på länssjukhuset i Jönköping. Hon räknar med att vara tillbaka på jobbet på måndag.

Om hon lyckas få bort nagellacket. Och om ni inte röstar henne vidare till final.

Här i Luleå har vi i pressen imponerats av hennes säkra sång och vackra låt. Vi får se om ni tycker samma sak nu.

Jag fortsätter att vara helt tagen av hennes sång i alla fall.

Faith Kakembo sjunger från hjärtat på scenen, möjligen tar hon det lite lugnare idag och tar inte ut rösten som hon gjort tidigare rep.

Tills sista versen. Oj, nu ryser jag.

Faith Kakembo har lottasts fram som den andra som får ett bonusrep ikväll. Alla genrep lottas ju för att repet ska bli så verklighetstroget som möjlligt för alla inblandade, scenteknikerna såväl som artisterna.

Och Faith fortsätter att lysa på scenen. Det här kan absolut bli ett stort genombrott i morgon. Om ni där hemma tycker som jag om hennes prestation.

Nu är det snart dags för presskonferens med artisterna. Häng med på siten för där livesänder vi den.

Faith Kakembo har känts säker från första gången hon klev ut på Melodifestival-scenen. Det är ingen skillnad ikväll.

Hon är säker i rösten, och känns bekväm på scenen och hittar blickarna in i kameran på rätt sätt.

Faith får vänta lite på sista genomsjungningen när SVT:s produktion måste få ordning på all teknik.

Men så får hon sjunga låten en tredje gång.

Hon känns naturlig på scenen. Ler in i kameran på rätt ställen. Man har gjort ett enkelt nummer utan för mycket kameravinklar för att hennes röst ska få bära låten utan att scenshowen överlastar intrycket.