Det här inlägget glömde jag visst publicera under sändningen, så jag gör det nu.
På första repet började folk undra, är de fyra i Dolly Style? Tills man såg att det var Farah!
Farah Abadi och Jesper Rönndahl fick fina smörgåsar till presskonferensen. De såg ännu mer nöjda ut den här veckan än förra.
Som andra mellanakt blir det ytterligare en Hall of fame, Petra Mede som väljs in. Hon är inte på plats, men som hyllning roastar Farah och Jesper varandra, som påminnelse om hur elakt rolig Petra ofta har varit i greenroom.
Och det är här som skämtet om Rasmus Paludan var med under fredagskvällens genrep. Och det är kvar även till dagrepet:
– Jesper är en sån där halvdansk som reser runt i Sverige och gör folk upprörda. Enda skillnaden mellan dig och Rasmus Paludan är att ingen tycker att din ytttrandefrihet är viktig.
Sen får vi en låtsasomröstning som också måste repas och en låtsasfinalist utses. Och sen är genrepet över.
Det tekniska strulet, där produktionen alltså gick in och avbröt hela repetitionen och istället spelade musik i högtalarna i arenan medan man försökte få ordning på en lampa som ska hissas upp och ner från taket under Melanie Wehbes nummer, drog ut på tiden.
Det gör att genrepet nu landat på en försening på över 10 minuter. Förhoppningsvis löstes lampstrulet helt permanent under det långa avbrottet så det inte upprepas ikväll.
Jag kan lättat konstatera att programmakarna har strukit ett helt parti som var med i går där Farah Abadi och Jesper Rönndahl skulle göra ljud som skulle få dem som följer Mello på radio att inte veta vad som hände. Det var obegripligt och onödigt och har helt strukits till ikväll.
Fortsättningen, där Jesper Rönndahl i en annan prata gör ett besök hos en syntolk som får vädra sitt missnöje med honom, är kvar. Lite kortat och tajtat så att det blir riktigt roligt.
Bra där att man strök hela det partiet.
Jesper och Farah roastar varandra på scenen, det är en del av en hyllning till Petra Mede som väljs in i Hall of fame, men inte kan vara med under sändningen.
Farah tar upp att Jesper fått en del kritik för sin humor och manuset och säger att han får lika mycket kritik, eller är lika kontroversiell, som Rasmus Paludan.
– Enda skillnaden mellan dig och Rasmus Paludan är att ingen tycker att din yttrandefrihet är viktig.
Där brände humorn plötsligt till. Vi var några stycken som bara tittade på varandra här i arenan. Det är vasst. Roligt. Men vasst.
Det kommer nog en hel del folk att reagera på om det skämtet är kvar i sändningen i morgon. Kan man skämta om Paludan i Melodifestivalen?
Hmm Farah och Jesper drar ett prins Carl Philip- prinskorv-Philip-skämt 35 varv inför Casanovas nummer och där känner jag kanske att jag var lite för snabb med att säga att de hittat tonen.
Det här måste de korta eller bara stryka. Publiken stirrar bara på dem.
Farah och Jesper gnabbas lite i öpppningen och jag tycker verkligen att de hittat en bra ton med varandra. Farah blir betydligt vuxnare i år och känns otroligt trygg som programledare. Och Jesper har sin humör och gillar att småtjafsa. Det blir kul.
Nu drar genrepet igång, precis i tid klockan 20.
Idag skakar man igång publiken med Anis Don Deminas Vem är som oss, istället för Dolly-Styles Habibi.
Även den här veckan börjar programmet före vinjett med en recap av förra veckans finalister och sen presentation av veckans artister.
Sen vinjett medan tre tjejer i glada peruker kommer in på scenen. Kanske förklaringen att Habibi inte är uppvärmning bara för publiken.
Istället sparkar den igång hela veckans tävling även för tv-tittarna. Och plötsligt kommer en fjärde Dolly-Style in.
En kollega bredvid mig utbrister:
– Va, är de fyra?
Men nej, det är Farah Abadi så klart.
Det verkar som att artisternas och SVT-teamets olika hotell i Lidköping lämnar lite till övers att önska.
Det finns väldigt få hotell i Lidköping, och varje gång Melodifestivalen har varit i stan har det uppstått problem i att hysa in hela SVT-teamet, artisterna med team, skivbolagen, journalister och besökande publik.
Aftonbladets team har den här gången tvingats ta in på ett hotell i Skara, en halvtimme bort med bil.
Men vi kanske ska vara glada över det ändå. Natten till torsdagen har en ur SVT-produktionen tydligen i panik flyttat in i Farah Abadis rum på grund av standarden på det hotellrum hon ursprungligen fått.
Farah Abadi har lagt upp bilder från skräckrummet på sin Insta story.
Och det är svårt att inte skratta.
Att hotellrummen har blommiga tapeter är inte ovanligt när det gäller de lite enklare och äldre hotellen som finns runt om i Sverige.
Det får man nästan räkna med. Sängen är alltså en resårbottenutan madrassöverdrag. Det kanske man också får räkna med på de billigare och enklare htellen som finns i småstäder runt om i Sverige.
Men Farah Abadis Insta story blir betydligt roligare när hon tycks känna att både matta och dörr ger henne könssjukdomar bara av att se dem.
Jag förstår henne.
Jag har en hotellrumsupplevelse från Salt Lake City där vårt hotellrum hade svartmögel och en pågående vattenskada i heltäckningsmattan.
Det här är kanske inte riktigt på den nivån. Och en matta kan ju se sliten ut utan att för den skulle vara smutsig.
Men känslan är ändå att man får rysningar när man ser det här.
Och jag tvivlar väl på att Farah tror att dörren kan sprida klamydia, men här hade kanske lite färg kunnat göra att man slapp känslan av en baktierehärd när man ska öppna och stänga dörren…
Och till er som är på väg att börjar gnälla över att folk skulle vara bortskämda och ska vara glada över att man får bo på hotell och att man inte kan räkna med att alltid få lyx och att man absolut borde dela rum allihop, helst på vadrarhem i våningssängar, till er säger jag: Håll tyst, tänk efter lite till och säg inget alls, är ni söta!
För när man är ute på den här typen av jobb, där man kanske arbetar 14, 15, 18 timmar per dygn i en superstressig miljö där allt går i ett. Då måste man ha möjlighet att stänga om sig i ett eget rum. Det behöver vara så bekvämt som man har det hemma eller bättre för att man ska orka jobba så hårt som man faktiskt gör under den här typen av produktioner.
Melodifestivalen är inte nån liten lustig konferens där man kan dela rum för att det är skoj att resa bort. Det här är hårt jobb från första till sista dag och ska man överhuvudtaget få nån återhämtning då så behöver man ha boende som gör att man kan slappna av, känna sgi trygg och sova gott.
När Wiktorias All my life spelades var Farah Abadi snabbt framme för att dansa med artisten. Tennesee Tears-Tilda anslöt också.
