Felicia Olsson har fått till lite mer pondus sedan igår, men det känns som att det saknas något i hur hon framför låten.Hon skulle behöva ta i, nästan improvisera nånstans, waila kanske. Visa om hon har en riktig Whitney-röst nånstans.

Sista genomsjungningen testas Felicia Olssons pyro. Det ser väldigt märkligt ut. Och var nog ganska feltajmat dessutom.

Eldbollar som faller från luften ner på scengolvet runt omkring Felicia. men det ser bara fjuttigt ut. Det måste tajtas till om det ska bli snyggt.

Andra genomsjungningen gör Felicia kraftfullare.

Hon är lite osäker på vilka kameror hon ska titta i, men det här är ett enkelt nummer så det kommer hon lära sig. Nu kommer också ett litet leende när hon sjunger.

Hon har en härligt djup och raspig röst som passar bra till den här Adele-light-låten.

Nån gång låter det lite lite surt, men jag är inte ett dugg orolig över att det komemr störa den här låten.

Mellan genomsjungningarna känns hon lite nervös. Hon pratar länge med nummeransvariga Mari Ryberger och studiomannen Henric von Zweigbergk och andra delar av produktionspersonalen.

Felicia Olsson får en genomgång av numeransvariga Mari Ryberger och Henric von Zweigbergk innan första genomsjungningen.

Felicia har med sig kör på scenen, bakom lamporna står husdansaren Thomas Benstem och huskörens Anna Nilsson och Martin Redhe Nord.

Hon trevar lite i första genomsjungningen. Den här låten kräver mycket självförtroende, men rösten sitter där även om Felicia behöver ta i mera när det gäller.

Inför Felicia Olssons nummer släpas det in ett gäng stora lampor. Snygga är de. Undrar om jag kan få en sån till mitt vardagsrum när det här är över…

Anton Ewalds Begging har en skön Aoo-slinga i refrängen. Veckans Danny-Saade-Lindgren som absolut har möjlighet att gå vidare med ett coolt dansnummer så länge sången håller. Lite mer anonymt än jag hoppats på från Kempe, som här satsat mer på produktionen än själva låten. Men visst sitter jag och sjunger med innan låten är slut! Jag gillar ju det här.

Felicia Olssons pampiga Adele-ballad med James Bond-vibbar kommer helt handla om hur hon gör sig på scenen. Går hon igenom rutan så är det här kraftfullt och coolt. En Eurovision-ballad som flera östländer gjort bra på sista tiden, men som också Island fått till med Yohannas Is it true och även Maria Haukaas Storeng (som varit med och skrivit den här även om hon bytt ett av sina efternamn till Mittet) när hon tävlade med Hold on be strong.

Joacim Cans vill beskriva sin Annelie som inspirerad av tidig 90-talspop på svenska, men för mig är det här mycket mera Gyllene Tider från tidigt 80-tal, och Anne-la-la-la-la-lie-delen känns absolut mera Ebba Grön när de var som mjukast och trallvänligast. Coolt med folkvistonerna. Livsfarligt på lördag.

När Swedish House Wives, Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund och Jenny Silver kommer direkt efter Cans blir stilbytet brutalt. Öppningen är betydligt mycket coolare än man tänker sig tjejerna. Men refrängen är gladpop med house-produktion. Dock inte lika direkt som jag hoppats på. Och Eric Saade-ljuden mellan refräng och vers gör mig inte särskilt glad. Men det vägs upp av ett lugnt stick, det snygga brejket och schlagerhöjningen! Som gör mig fullständigt fnittrande lycklig andra genomlyssningen.

Att Erik Segerstedt skulle göra countrypop hade jag inte väntat mig, men hans duett med Tone Damli är en framtida radiohit. Tro mig, Hello Goodbye, som handlar om ett one night stand, kommer spelas sönder i vår och sommar.

Louise Hoffsten gör kompetent gitarrock som påminner mycket av hennes tidiga låtar. En 2000-talets Let the best man win med skönt riv i rösten. Det här kommer jag sjunga med i när det spelas på radio, jag komemr gilla det, men jag kommer inte spela det i min iPod.

Rikard Wolff kommer nog dela Sverige. Som han berättade i vår tidning i dag att han ofta gör. Det här är finstämd visa, men de som inte gillar Rikard kommer avsky detta. Jag gillar det, för att det bryter av i tävlingen. Men risken är att det här blir lördagens kisspaus. Men så kommer Sara Isaksson in och låten lyfter igen. Jag hade glömt bort det från första genomlyssningen. Den får en helt annan karaktär med hennes röst till Rikards.

Copacabanana är precis den Sean Banan-låt som barnen kommer älska att se på lördag. Med uppräkningen av massor av kända namn kan vi räkna med att det kommer hända så mycket på scenen att man knappt kommer hänga med. Konfetti i mängder. Men den är inte lika lekfullt direkt som Sean den första banan var förra året. Den känns lite mer beräknande. Och därför mindre kärleksfull. Får se på repen.

Felicia Olssons Make me no 1 har en raspighet över låten, som att det ska låta som en gammal vinylskiva.

Amir Aly, Henrik Wikström, Ingela Pling Forsman och Maria Haukaas Mittet har skrivit en ballad i midtempo med mycket power i refrängen. Inte alls så anonymt som jag nästan förväntat mig av en debutant.

Det för så klart tankarna till Adele och stora James Bond-ballader. Frågan är om Felicia kommer kunna leva upp till de jämförelserna under veckan. Den här låten tillåter inte mycket nervositet på scenen…

En av veckans två debutanter är Felicia Olsson. Jag skrämde nog nästan slag på henne när jag sprang fram, ivrig över att säga hej.