Robin Bengtsson känns som den tydligaste låten den här veckan (av de moderna). Om Robin klarar av att bjuda på show på scenen så lär han få en hit med den här låten. Och ordet ”fucking” kommer lätt gå att byta ut om han skulle vinna Melodifestivalen och ta sig till eurovision. Det här är väldgit väldigt mycket Justin Timberlake. Och jag gillar speciellt fingerknäpp-partiet inför sista refrängen. Det blir ett snyggt brejk.
Krista Siegfrids Snurra min jord. I bland undrar jag om Christer Björkman medvetet är ute efter att ta död på popschlager-genren i Melodifestivalen. För Krista hade kunnat ta en plats som stjärna i den genren, men med den här typen av låtar blir chansen extremt låg. Det här vill låta Veronica Maggio i versen och Petra Marklund i refrängen. Men även vid andra uppspelningen känns det blekt. Man har försökt krydda det med bamburör eller xylofon eller nåt i ljudbilden, men det hjälper tyvärr inte. Jag vill ju att det ska gå bra för Krista i den här tävlingen.
Anton Hagmans Kiss you goodbye är lagom charmig. Och han känns som en lagom charmig kille. Det kan absolut gå vägen. Refrängen är lite trallig och glad. Om han får fram den känslan på scenen så varför inte. Men han ska tävla mot FO&O:s publik i uppmärksamheten om krossbara flickhjärtan. Det kan bli tufft. Speciellt som han gör gitarrbaserad pojkpop och de gör samma typ av pojkrock.
Jasmine Kara gör en snyggt producerad poplåt där hennes röst påminner om Lady Gaga, medan låten känns Sia och Rihanna. I det har de tryckt in ett halvt Euphoria-brejk gånger två också.
Owe Thörnqvist är i en klass för sig. Det här bryter av i startfältet. Och om publiken är trött på det strömlinjeformade så blir en klassisk Owe-boogie-woogie med tydliga lån från Varm korv boogie och Dagny lite av en utmanare. Och jag älskar shoobidoo-shoobidoba-partierna. Det känns nästan som en parodi. Men för er som förväntar er en ny Hasse Andersson så behöver jag förtydliga att det här inte är en Owe-boogie förklädd i modern musikproduktion, det här är ett klassisk boogie-woogie-arr.
Bella & Filippa gör skön glad countrypop som låter extremt mycket som First Aid Kit. Jag undrar om inte First Aid Kit vill behålla sitt sound för sig själva…
FO&O:s inledning är rakt av plockat från Ratatas Jackie! Men sen är det en rak amerikansk radiorocklåt där versen glider in i en trallig och glad refräng. Välproducerat och snyggt och borde kunna bli FO&O:s första riktiga hit om de levererar den live.
