Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag bloggar samlat i ett inlägg, men uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Eclipse gör klassisk 80-talsrock, med en melodiös refräng som utan de distade elgitarrerna och det hårda trumkompet lika gärna skulle kunna ha varit titelspåret på Carolas Runaway-platta från 1986. Men det är ju det som är den här typen av melodiös adult oriented rock. Jag gillar det faktiskt. För att det ligger så pass nära schlagern. Men säg inte det till killarna i bandet.

Dolly Style gör en låt som känns betydligt mer på riktigt än förra årets ploj-trall. Men det gör att charmen försvinner en del när man bara hör Rollercoaster under uppspelningen. Men det är tydligt att den här låten inte är ursprungligen skriven till dockorna. Det återkommande droppet efter refrängen är gjort för att få igång publiken med handklapp. Och Abba-pianot är plockat för igenkänningen hos de äldre.

Martin Stenmarck gör en visa som känns gjord för lättölsreklam i idyllisk skärgårdsmiljö. Precis den typ av låt som man kan förvänta sig från Martin och jag gillar den här bättre än hans förra, När änglarna gått hem. Men jag vet inte vem som röstar på det här. Nu knäckte Markus Larsson och QX:s Schalgerprofilerna att en av låtarna den lånat mängder från är Procol Harums Whiter shade of pale.

Bengtzings text känns allt mer härligt suspekt för varje gång man hör den, men den berättar en story som är kul att hänga med i, lite som Jag ljuger så bra gjorde. Refrängen klistrar sig fast, men frågan är om pryda föräldrar håller för öronen på barnen när hon sjunger om smisk. Med Bengtzings energi på scenen kan det här bokstavligen explodera.

Frans If I were sorry blir One Direction-pop och Ed Sheeran med lagom delar av Jason Mraz i reggae-tempo. En lägereldslåt att mysa till och som passar att spela i bilradion med rutan nedvevad på en roadtrip genom en torr öken. Inte så stor personlighet, men exakt rätt mängd igenkänning för att kunna få igång publiken. Om Frans är charmig på scenen och går igenom rutan kan det här absolut bli farligt på lördag.

Panetoz drar sina superhjältereferenser i ganska anonyma verser. Refrängen får stå för sig självt i ett nästantjatigt upprepande, med en skön slinga som bryter av. Precis det som förväntas av det här gänget, frågan är bara hur långt det räcker i ett starkt startfält.

Andra genomlyssningen av Molly Sandén och visst är det här en medtävlare om segern inte bara på lördag, men i finalen. Det är extremt mycket Loreen och Euphoria över det här, men utan att ha stulit något rakt av. Och you-joddlandet sätter sig. Men att man går ner i andra versen gör at låten tappar lite av sin direkthet. Sticket – direkt plockat från Euphoria – lovar också lite för mycket för det svaga avslutet.

Frans gör pojkbandspop som vill låta både One Direction och Ed Sheeran på samma gång, med valda delar Justin Bieber.

Med en effektiv lägereldsrefräng i midtempo. Kan han leverera det här på scenen lär ett gäng flickor och unga damer kasta sig över sina mobiler för att apprösta tills fingrarna blöder.