Jag sitter på tå när Frida Green gör sin andra genomsjungning. Jag vill så gärna att tonen ska sitta. Men det går inte. Det här är en sån detalj som jag kommer störa mig på, men tv-tittarna kanske inte reagerar på samma sätt.

Nu är det så lite att det inte stör hela framträdandet, det kommer också så sent att många tv-tittare kanske redan röstat. Men för mig kommer den där tonen vara avgörande för om jag tycker att hon har lyckats eller inte. Och det skär till igen, hon försöker parera det, men hittar inte rätt och så blir det surt. Så synd.

I Frida Greens ballad får vi fontänpyro. Och det gör mig glad. Men också lite ledsen över att inte få sitta framme vid scenkanten och känna värmen.

Frida Green tog några fruktansvärda feltoner under det repklipp vi fick se igår. Det var så det krullade sig, precis i de partier där det är meningen att hon ska kunna briljera och verkligen vinna över tv-tittarna.

Nu låter det bättre. Men precis i det första partiet i sticket inför höjningen sticker det iväg så det krullar sig i mig igen. Hon hämtar hem det och räddar sig. Men det partiet måste sitta i morgon. Annars känns det inte kul.

Nu förbereds för Frida Greens första genomsjungning på scenen. Det drar ut lite på tiden här. Mycket saker som måste förberedas i kulissen så klart. Repen är ju minst lika mycket för tv-produktionen som för artisterna.

Och här får vi pyro också, i sticket när Frida ska få briljera som mest med sin röst.

Men då sticker det iväg och sången håller inte längre. Inte på den genomsjungning vi får se i alla fall. Oj, det kryper i kroppen, just för att det är en sån låt där sången måste sitta i varenda ton.

Precis i sticket när hon ska ta i för allt vad tuygen håller så är det mer än en liten tupp i halsen. Den första toner skär sig. Den andra tonen skär sig. Och så kommer hon fel.

Det här kommer Frida behöva jobba på, för sätter hon det på lördag har hon chans att ta sig vidare. Sätter hon det inte är den chansen antagligen borta.

Repetitionsklippet ligger uppe också. Frida står bakom mikrofonen i sin klänning och ljuset spelar runt henne.

Det här är en sån låt där Frida verkligen kan imponera på tv-tittarna. Det brukar funka med någon som kan sjunga vackert, som får visa upp det och som får bli ”tv-tittarnas upptäckt”.

Frida är varm på scenen, ler på rätt ställen och känns härlig in i kamerorna.

Nu hr vi fått bilder från Frida Greens första rep. Hon använder en grön skir glittrig långklänning.

Frida har också kören med sig på scenen.

Och kolla de här naglarna! De kan klösa ifrån, oj oj oj.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget med andra intryck låt för låt.

Anton Ewalds New religion är smart skriven modern pop som kommer passa Anton. Det är så här man ska göra, anpassa låten efter artisten. Det är tydliga Katy Perry-drag i låten, Markus Larsson drar referenser till I kissed a girl. Fet här gillar jag. Snyggt, smart, modernt. Men kommer folk ihåg Anton Ewald?

Julia Alfridas Rich får jag ingen kläm på. Det är nån slags teatralt shownummer inbyggt i låten, med en underliggande antydan till pampighet som jag inte riktigt tycker får ta utrymme tillräckligt mycket i låten. Den som inte tänker på ”If I was a rich man” har aldrig sett Spelman på taket. Visst finns det inslag av Lorde och Billie Eilish i det här. Men dit når inte låten, på andra genomlyssningen i alla fall.

Wahl feat. Sami gör 90-talet och det här är härligt rolig nostalgi i hiphop-form, med drag av Tjuvjakt, Hov1, Viktor Leksell, med en supertrallig pop-pop-pop-refräng som snarare är mer plastigt tuggummi än Hov1. Liksom Smurfhits. Svenne Bananig hiphop som absolut kan funka på lördag. Alltså, jag sjunger med.

Frida Green kan imponera med sin The silence på lördag. Men det kommer helt att hänga på henne och hennes framträdande. För låten i sig är inte så märkvärdig vid andra genomlyssningen. Som en country-pampig ballad Anna Bergendahl valde bort förra året. men om Frida trycker till med rösten kan hon få många att tappa iväg på sina mobiltelefoner.

Eva Rydberg och Ewa Roos gör dansbandskuplett med övertydlig text om att klappa din hand och skaka din kropp. Det här är är superlätt att tralla med i, men kanske blir det för tjatigt, speciellt som ”ding dong”-partiet inte riktigt har någon specifik melodi. Det kan absolut bli ett charmigt scenframträdande som många barn kan fullkomligt älska. Särskilt om Eva Rydberg bjuder så mycket på sig själv som hon brukar på scenen. Men sen gäller det att få övriga publiken med sig också.

Patrik Jean gör modern radiopop som inte kommer störa någon. Det är den typen av generisk skvalmusik som de kommersiella radiokanalerna älskar för att det inte får någon att byta kanal. Men för att det ska funka på scenen behöver Patrik också imponera med sin röst. Refrängen är tydlig, men sätter sig inte riktigt vid andra genomlyssningen. Det här går lite åt Paul Rey-hållet och det har ju funkat för Rey, men då hänger det på att Patrik blir lika charmig på scenen. Han har en avancerazd falsett i slutet av låten, som också slutar helt abrubt.

Dotter avslutar andra deltävlingen med Little tot och det här är veckans tydligaste låt. Det blir uppenbart vid andra uppspelningen. Kanske inte lika omedebar som Bulletproof förra året, men den här clubhouspoppen lovar ett scenframträdande som kan imponera. Men jag tycker att hon borde bytt titel på låten.

Och där har vi fått lyssna på alla veckans låtar två gånger.

Frida Green gör The silence. Den här låten är skriven av Anna Bergendahl och det känns i stämningen. Ballad med countrysång och som bygger upp till en tydligt artikulerad refräng.

Låten bygger för att låta henne använda sina röstresurser. Rim på silence och guidance och jag skulle ha önskat lite mer av en låt vid första lyssningen. Men Frida kommer kunna använda sin röst och charma folk.

Hon har en tydlig tatuering på armen, Frida Green.

Jag tycker att vi zoomar in.

På vänster underarm syns en fågel på en kvist tydligt, ovanför ett kors. Men det skymtar något högre upp på armen också.

På höger underarm har hon en mindre gadd, ett ankare.