Det är nåt med de första två textraderna. Där känns Gunilla osäker och kommer in fel i musiken, så det låter surt.

Det gör att sången känns osäker även när refrängen sen dundrar igång tillsammans med dansarna.

Nej, det här är inte den starkaste sånginsatsen på scenen denna vecka. Men det är otroligt underhållande. Och den här refrängen klistrar sig fast.

La la la la la Gunilla I won’t bend no I won’t break!

Men nu hör jag efter andra genomsjungningen att hon inte alls är nöjd. Vi hör hur hon säger i mikrofonen:

– Det är fel på varenda grej jag gör. Jag har övat med fel ord. Så jag säger fel.

Det är mycket fart och dansarna kompenserar där Gunilla inte är så rörlig.

Hon ser själv väldigt nöjd ut efter första genomsjungningen.

Mellan genomsjungningarna är Jennie Widegren och Gunillas låtskrivare Fredrik Andersson uppe på scenen och pratar med henne.

Det blir en genomgång av kamerorna och vi får höra att de ändå vill försöka hinna med två genomsjungningar till.

Men först lite vatten.

Det ser inte ut som att Gunilla Persson rör sig helt med lätthet. Hon får hjälp och stöd av dansarna. Givetvis när hon ska kliva ner från trappstegen, men också på väg upp igen.

Jag undrar om hon har ont i kroppen. Hon är ju inte särskilt gammal, men man kan ju ha olika smärtor ändå. Det ser nästan ut som det.

Gunilla står ensam på plattformen på scenen medan dansarna är runt henne.

Gunilla Persson använder sig av husdansarna Daniel Koivunen och Kenny Lantz och kompletterar med Tony Brkic och Lamin Holmén.

Bakom scenen har hon hjälp i kulissen av en ny bekantskap i de här sammanhangen tror jag. Jag känner i alla fall inte igen hennes namn, Hilde Schotte. Det är i alla fall hon som ger Gunilla sångstöd i kulissen.

Sången börjar lite trevande. Hon känns inte riktigt trygg på scenen i början.

Gunilla har inte den starkaste sångrösten, och hon kommer inte helt rätt tillsammans med kören i kulissen. Men det är inte falskt.

Hon kommer in i numret och när hon kliver ner från plattformen så ser man en glimt av full i fan i hennes ögon. Det här gillar hon.

Får hon bara fram lite mer av den glädjen, glimten i ögat, då är det här inte illa.

Gunilla Persson har soundcheckat i kulissen medan dansarna värmt upp på scenen.

På ledskärmarna sveps vi med över ett ökenlandskap som antagligen ska ge Vilda västern-känsla tillsammans med dansarnas cowboy-outfits.

Det dröjer lite innan Gunilla Persson in på scenen, men nu så. Det är lite bökiga trappor upp så hon får hjälp av en artistansvarig.

Vi får också höra att Gunilla antagligen bara hinner köra två gånger idag.

Ibland går det undan. Nyss var Daniel Koivunen en kexchoklad på scenen. Nu blir han revolverman.

Nu är det dags för Gunilla Persson alldeles strax. På ledskärmarna är det fortfarande Cazzi Opeias GB-hjärta, men man har rullat in en plattform på scenen.

Vi ligger lite före i tid, Gunilla ska börja repa på scenen klockan 18, men vi får se om de drar igång lite tidigare. Vi är ett gäng journalister som sitter och väntar.

Inga massor, men Expressen har exempelvis kommit hit med ett reporterteam till detta. Förra veckan kom de först på fredagen och hade bara fotograf på plats under torsdagen.

Dansarna har kommit in på scenen. Vi får tydligen cowboy-inspirerade svarta outfits till detta.

Och nej, det är inte Gunilla Persson på scenen. Det är SVT:s nummeransvariga Jennie Widegren som går igenom numret med dansarna.

Innan hon lämnade hotellet hörde jag också Gunilla Persson säga att hon såg fram emot repetitionen på scenen, av en speciell anledning:

– Jag har aldrig övat i själva mikrofonen.

Det här ska bli spännande att följa. Hennes rep börjar 18:00. Innan dess är det Cazzi Opeia. Häng med och läs allt här i bloggen.

Nu kom Gunilla Persson precis till hotellobbyn på väg till sin repetition. Hon har ju ställt in alla intervjuer idag, men nu ska hon ta sig till arenan för att repa.

Fotografer från Aftonbladet, TT och Expressen var på plats så det smattrade lite fotoblixtar.

Efter att ha poserat för kamerorna fick hon syn på mig.

– Jag måste få ge dig en kram, jag tycker ju om dig, sa hon.

Jag svarade:

– Än så länge i alla fall. Vi får se efter den här veckan.

Varpå hon skrattade lite:

– Ja, än så länge.

Det här blir spännande. Jag hoppas så klart att Gunilla ska tycka om mig även efter den här veckan. Det vill jag att alla artister ska göra. Men jag måste få skriva vad jag tycker och tänker. För det är mitt jobb.

Vad hörde jag precis?

Jag vet faktiskt inte. Jag satt bara och gapade när Gunilla Persson sjöng.

Och frågan är om svenska folket unnar henne framgång – eller om de föredrar en tv-häxa som man älskar att hata på.

Den ständigt återkommande frågan sen vi avslöjade hennes medverkan i Melodifestivalen i höstas har varit:

”Har du hört Gunilla Perssons låt?”

Nu har jag det.

Den första frågan hann aldrig besvaras förrän följdfrågan kom:

”Hur låter den?”

Jag vet faktiskt inte om jag kan svara på det ännu.

”Tysk ompa ompa-schlager med inslag av Sjörövarfabbe farfars far”

Men jag ska försöka.

I won’t shake (La la Gunilla) är alltså något så märkligt som en tysk ompa ompa-schlager med inslag av Sjörövarfabbe farfars far och hey ho-country. Där Gunilla väs- och pratsjunger om att folk pratar skit bakom hennes rygg, men hon skakar det bara av sig för att hon är La la la la la Gunilla.

Var det nåt mer ni undrade?

Alltså, det här kan vara det märkligaste jag hört under de 19 år och på lördag 110 Mello-sändningar som jag har bevakat den här tävlingen.

Hooken sätter sig. Den är smått oemotståndlig.

Om någon annan vem som helst hade sjungit detta hade jag tippat den rakt till final. Glöm inte bort hur Björn Ranelid slog till med en rejäl schlagerrefräng 2012 med ”Mirakel” och slog ut veteranen Andreas Johnsson, EMD-Mattias och hajpade Love Generation.

”Är den bra då?” Jag vet inte

Och I won’t shake (La la Gunilla) är signerad samma låtskrivare, Fredrik Andersson, som också ligger bakom såväl Frans Mello-vinnare ”If I were sorry”, Zlatan-låten ”Who’s da man” och Badpojkens ”Johnny G (The Guidetti song)”.

”Är den bra då?”

Jag vet inte.

Eller.

Musikkritiker lär totalsåga det här. För det är så genomknäppt.

Men det funkar. Refrängen sätter sig.

Och när tempot dras ner, för en mer avskalad refräng istället för ett stick för att sen dra på igen med allt det bombastiska som måste ha gått att uppbåda där i herr Anderssons Ystads-baserade musikstudio, då kapitulerar jag, skrålar med och skrattar, inte åt, utan med Gunilla.

Nu återstår bara att se om svenska folket unnar henne en framgång, eller om man föredrar Gunilla Persson som en tv-häxa som man snarare älskar att hata på.