Men såg ni bilden? Husdansaren Edin Jusuframic kunde inte sluta skratta. Han fick syn på danskollegan Carin Mårtenssons prickiga klänning. Och han skrattar fortfarande.

Henric von Zwegibergk konstaterar att det knappast saknas färg när Hasse Anderssons scenkläder visas upp.

Hasse Andersson har en änglahund på sin gitarr och ordet Hasse. Han börjar nere vid ena sidan av scenen och kliver sen upp till ett mickstativ mitt på scenen och får sällskap av Jannike Stenlund på violin.

Och här känns faktiskt dansbanan med björkar och den vita parkbänken mycket mer på riktigt än cirkusnumret i Jon Henrik Fjällgrens låt förra veckan.

Edin Jusuframic svingar Linda Hansson i en bugg.

Jag noterar att även huskörens Simon Lingmerth får ta några danssteg. Blir lite grann Let’s dance-känsla när proffsdansaren Sandra Linder Koffner för honom och står för de mer avancerade rörelserna, men det kommer så klart inte märkas i tv.

Medan Hasse Anderssons scen görs i ordning (Ja, det är både dansbana och björkar!) så sjunger Hasse upp bakom scenen och jag kan inte hålla mig för skratt. Det låter som att han nästan driver med sig själv. Så överdrivet låter uppsjungningen.

Men jag är övertygad om att det här kommer att gå hem.

Midnight Boys låt är som, ja, nu kom jag på det! Det är ju i titelmelodin Trance Dance gamla hit Don’t say go som blivit Don’t say no, undrar vad Ben Marlene säger om det, han är ju manager åt Ace Wilder nu för tiden och hänger runt i schlagerkretsar? Släng in Pet shop boys och och lite One hit wonders från 80-talet så har ni låten.

Caroline Wennergrens Black Swan är coolare och mer suggestiv än A different kind of love som hon tävlade med 2005, men den jazziga känslan är kvar. Mörkret bär verkligen åt Chers tidiga låtar som Bang bang som kom på 60-talet och Dark Lady som är från tidigt 70-tal.

JTR kör handklapp redan från start i låten och sen blir det woohoohoo woohoohoo hela vägen in i mål. Här kommer det hänga på hur grabbarna levererar. Det får inte vara Youngblood-nervöst och stirrigt. Här måste alla kameror sitta och alla leenden vara naturliga för att flickornas appfingrar ska bränna.

Hasse Anderssons Guld och gröna skogar får mig att skratta när låten spelas en andra gång. Det här är liksom så klassiskt bonn-svennigt det kan bli. Och jag myser när jag tänker på hur Hasse gör den här med komplett dansbana och björkträd på scenen (Ja, det är faktiskt sant!). Och så raj-raj-raj-la-la-la på det. Så härligt!

Dinah Nahs Make me (la la la) är electronic dance music med ett typiskt ho-ho-ho-hey-break som känns igen från Busy doin nothing förra året. Den ger mig vid en andra genomlyssning inga bestående känslor. Den är svagare än Ace Wilders låt förra året och andra låtar den här veckan lär beröra mer på olika sätt. Dinah Nah kommer få jobba hårt och i motvind på scenen för att övertyga mig om något annat.

Annika Herlitz Ett andetag vill vara den kraftfulla balladen som man förstår direkt. Och den är skriven som en riktig klassiker, man kan omedelbart sjunga med i refrängen och låten byggs hela tiden uppåt, vers för vers för refräng till sticket som ger en Carola-woohooo-tonartshöjning. Annika kommer få briljera med sångrösten, men frågan är om låten kommer kännas för mossig?

Zelmerlöws Heroes börjar nånstans långt ut i amerikanska vilda västern, precis som Aviciis Hey Brother och David Guettas Lovers on the sun och blir precis som föregångarna till en sval EDM-låt. Jag gillar den lite dystert syntiga refrängen, men det här kommer kräva ett nummer som fångar publiken och Måns måste bära upp det dystra med enormt mycket glädje på scenen.

Japp, det var alltså alla låtar en gång till. Så nu vet ni vad jag tycker efter de två första lyssningarna. Nu ska vi göra tv så ni får veta vad Markus Larsson tycker också.

Hasse Andersson gör glädjeschlager på bred skånska där spelemän spelar som om  elden vore lös och pågar svingar sin tös.

Det här är ren glädje på scenen som kan bli fullständigt makalös på scenen, eller ett platt magplask. Allt beror på om Hasse lyckas charma publiken som Christer Sjögren gjorde.

Och en tonartshöjning med fiol. Jag jublar här i pressrummet för att det här är så roligt.

Och country-grejen har ju Avicii gjort populär också.

Och så en tonartshöjning till!

Och lite raj-raj-raj på det!

Nu har jag hunnit hälsa på Annika Herlitz och Hasse Andersson som har kommit till artisthotellet här i Örebro. Midnight Boy nickade jag åt genom rutan när han försvann med sina dansare och Måns kom precis in. Tillsammans med sin hund Messi. Måns har tog bilen hit för att kunna ha vovven med sig.

Samir och Viktor sjöng om hon och han och hen, men när Hasse ”Kvinnaböske” Andersson tar ton i Melodifestivalen för första gången är det med mer klassiska ord. Hur länge sen var det inte någon sjöng ordet ”tös” i en Melodifestival-låt?

Textraderna går så här:

”Spelemännen spelade som elden vore lös
Pågarna från Sjöbo var vilda
Och de svingade varsin tös”

Och på scenen ska han tydligen ha med sig så väl en vit bänk som en dansbana med björkar runt omkring.

Jag längtar tills jag får se det här numret i morgon under repetitionen. Det kan garanterat bli en modern klassiker.