Alla journalister står runt omkring programledarna medan de olika medierna gör intervjuer. Det gör att man hör vad programledarna säger även i andras intervjuer. Nu hörde jag precis Hasse Andersson som fick frågor om att de sa ordet ”fuck” många gånger i sändningen förra lördagen.

– Fuck är ett modeord, svarade Hasse.

Jag är inte riktigt säker på när det modet inleddes. Eller vad trenden innehåller.

Men visst, i Sverige likställs ”fuck” med ungefär ett ”jävla skit”. Riktigt så är det inte i den engelska språkvärlden, där ordet är ett av de absolut grövsta man kan säga.

Nu är det presskonferens med programledarna. Först poserar de på scenen och sen blir det speeddatingintervjuer. Tyvärr så sker de intervjuerna inte med Clara Henry, David Lindgren och Hasse Andersson en och en utan alla tre ihop.

Det är faktiskt uruselt, på gränsen till fullständigt värdelöst ur journalistisk synvinkel.

För personer i grupp pratar i mun på varandra, slutför inte meningar eller resonemang, lägger sig i varandras resonemang på ett sätt som avviker från den första personens ursprungstankar och framför allt, personer som blir intervjuade i grupp försöker alltid få varandra att hjälpas åt att svara trots att frågan inte riktats till dem som grupp utan till en enskild medlem.

Det gör att ni som läser eller tittar väldigt sällan får svar på det ni undrar över. Det gör också att det sällan blir några tydliga vinklar från dessa intervjuer och därför får SVT färre artiklar i de större medierna.

Visst kommer det oändligt många ovinklade videointervjuer på fansajter och bloggar. Men den typen av uppmärksamhet går inte riktigt att jämföra med en ordentligt genomtänkt och genomförd intervju, oavsett om det är i tv eller text. Det går nämligen att få till även i kortformatet 3 minuter.

Programledarna kom lite senare än alla andra. De har ju sin egen repetition efter att artisterna lämnat scenen.

Det har varit så här på repen också. Att det dröjer några sekunder för länge innan han kommer på vad han ska säga.

Och när det kommer till:

– Det är dags att säga de där tre orden nu.

Och Hasse petar in ett ord för mycket: ”Ska vi fika nu?” så faller även den poängen.

Storyn i mellanakten är att Änglahund egentligen hette Hellhound. Det framgår så klart på scenen. Både på Hasses jacka och på led-skärmarna.

Oj, nu har de kastat om i showen. Här skulle det där moderna dansnumret komma, det som fick mig att känna att det antagligen gått en säkring hos den som kom med den idén.

Men istället lägger de in Hasse Anderssons och Ralf Gyllenhammars mellanakt med metal-versionen av Änglahund, som inleds med en fejkad dokumentär om hur Hasse Andersson varit metal-artist på 80-talet och avslutas med liveversionen där Hasse Andersson briljerar i läderoutfit.

Det här måste de ha ändrat i natt efter att ha förstått hur fel mellanakten med modern dans kom i showen. Smart gjort. Hasses lädershow kom igår kväll nästan sist i programmet.

Hasse hårdrocksvrålar och showar loss. Istället för att få folk att somna och sluta bry sig om resultatet kommer de stanna kvar vid tv-apparaterna.

Nu plockade programledarna upp skämtet där Hasse och Clara kallar David för Daniel igen. Problemet är att det inte känns som ett skämt. Och då blir det inte roligt.

Efter Dinah Nah är det dags för lite programledrskämt igen. Givetvis ett som handlar om att Hasse Andersson är uråldrig och inte förstår sig på internet.

Men den förinspelade sketchen med Hasse och Clara som kommer efter är betydligt roligare!

Flera av skämten i öppningen har strukits. Bland annat det återupprepade skämtet där Clara inte minns vad David heter. Bra. Den här inledningen behövde tajtas.

Nu är repet igång.

Programledartrion står ute på scentungan och ser allvarliga ut. Öppningsdialogen handlar om att man måste ändra på Melodifestivalen och göra det mer seriöst och allvarligt igen.

Men det går så klart inte. Clara Henry sliter av sig sin gråa klänning och avslöjar glitter under.

Manuset känns tajtare idag, tack gode gud.

Men jag är ändå inte överens med öppningsnumret som känns extremt rörigt när Hasse, David och Clara sjunger Melo-fucking-difestivalen tillsammans med ett 40-tal dansare och gymnaster på scenen.