Givetvis avslutas det med att Ralf Gyllenhammar intar scenen med en metal-version av Får man ta hunden med sig in i himlen.

När Hasse Andersson kommer in i fullt skinnställ jublar publiken.

Det här räddar hela kvällen från att bara vara katastrof. Snygg upphämtning, allt är förlåtet!

Och solklart högsta jublet ikväll!

Andra mellanakten är förinspelad och det här kan vara behållningen av kvällens program förutom de tävlande låtarna.

Det är en fejk-dokumentär om Hasse Anderssons förflutna som heavy metal-stjärna.

Ralf Gyllenhammar är med som sviken och övergiven före detta bandmedlem.

Här en bild på bandets Queensbösks turnébuss.

Grafikstrul till tusen när programledarna ska repetera resultatet.

– Nu har vår tv-skärm gått sönder, meddelar David Lindgren från scenen och alla i arenan kan se på storbildsskärmarna att grafiken helt ligger nere.

På storbildsskärmarna blinkar det bara till, blippar lite i ett hörn. Och blir svart.

Jobbigt.

Det här lär bli en lång natt för produktionen som ska lösa alla tekniska problem, samtidigt som programledarna behöver toköva på sina manus.

Hasse Andersson har fått uppdraget att hålla låda i greenroom efter snabbreprisen.

Jag hoppas för guds skull att han har ett helt annat manus i morgon, för det var inte mycket substans i helt intentsägande frågor till några av deltagarna.

Ikväll var det verkligen bara ett sätt att fylla  ut tiden. Helt utan innehåll. Inte ens ett skratt. Det behövs i morgon. Det MÅSTE in i morgon. Annars blir det fullständigt underkänt för manusförfattarna.

Efter sista låten sitter programledarnas tajming betydligt bättre, men Hasse tycks ha viss svårighet att lära sig sina repliker.

Mycket av humorn går ut på att Clara och Hasse ska kalla David för Daniel. Enkelt. Men helt okej effektivt.

Det börjar väldigt yxigt och stolpigt för programledarna. Jag sitter och vrider mig och tycks inte vara ensam om det i publiken.

Har de inte repat sina manus, eller? Rejäl bakläxa för den som har regisserat det här.

Det är uppenbart inskrivet i manuset att de ska avbryta varandra, men tajmingen är tyvärr helt off. Det blir halva meningar som stannar av innan nästa replik kommer. Det här känns skakigt och onaturligt tyvärr. Det måste de vässa till i morgon.

In på scenen rusar en hel armé av dansare och gymnaster och flaggviftare för att göra programledarna sällskap i öppningsnumret som har titeln Melo-fucking-difestivalen.

CDe sjunger att de har konfetti, men det har de inte i år. Den har blivit bannlyst på grund av led-golvet på scenen.

Här stramar det lite. Stackars Hasse Andersson har fått en alldeles för liten kavaj. Har de inte haft klädprovning? Det blir bakläxa till programledarstylisten.

David Lindgren är på benen igen efter att ha vilat från gårdagens välkomstfest på grund av feber. Han knaprar piller för att orka, typ överdoserar på Alvedon (mina ord, inte Davids). Men det var ett ganska tjockt lager smink på honom idag för att han skulle se rosig ut om kinderna.

Clara Henry och Hasse Andersson kom till välkomstfesten och kunde sätta sig till bords redan kvart över åtta. Det är första gången på väldgit många år som programledarna den första veckan hinner till välkomstfesten samtidigt med artisterna.

Flera gånger har de inte hunnit hit alls och i vanliga fall brukar de komma betydligt senare än artisterna på grund av att de har repetitioner på kvällen.

Men både Clara och Hasse kändes avslappnade ikväll, om än lite spända inför morgondagen när det är ett första genrep.

David Lindgren är dock inte här på välkomstefesten. Han håller sig på hotellrummet ikväll och vilar. Han är förkyld och har feber och måste vila för att orka med morgondagen. I morse hade han 39 graders feber, men han har ändå varit med under alla programledarnas repetitioner och hållit igång under dagen, om jag förstått det rätt.

Men nu har han alltså skippat kvällsaktiviteterna för att vila sig i form inför morgondagen.