Det finns bara en kung i Malmös uppställning av Melodifestival-artister och han heter Jan Malmsjö. Under presskonferensen tog han över chefsskapet och såg till så att alla kollade in i kamerorna en efter en för att få så bra gruppbilder som möjligt.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vart efter.

Andreas Johnson, alltså, jag är glatt överraskad. Har inte varit överförtjust i Andreas låtar i Mello de senaste gångerna han tävlat, men det här är faktiskt väldigt snyggt. Army of us är mycket närmare Glorious än 60-talssoundet han ägnat sig åt i Mello tidigare. Det här gillar jag. Ganska mycket Coldplay också. De står ju inte överst på min favoritlista, men det funkar.

Malou Prytz låt I do me är en Katy Perry light, med lite wow-wow och lah-lah-partier. Jag tycker att refrängen är lite för otydlig och svag, men om Malou övertygar på scenen kan hon absolut göra en Isa Tengbland och få till det här.

Oscar Enestads I love it har nog veckans tydligaste hook, som hamras in snyggt med tydliga upprepningar. Det här är en snygg pojkpoplåt som borde ta Oscar långt den här veckan och att texten handlar om nåt han älskar men som föräldrarna inte diggar gör ju hela storyn kittlande dessutom. Och stråkarna är väldigt snygga, det partiet skulle ha kunant komma tidigare, och kanske upprepas mer.

Jan Malmsjös Leva livet får mig att tänka på Lejonkungen och Rikard Wolffs svenska version av elaka Scars ”Var beredd”. Det är nåt med det talade partiet som får det att kännas musikal. Refrängen är härligt glad och tydligt effektiv och låten är inte lika traditionellt arrangerad som Arja Saijonmaas schlager förra veckan. Därför kan det här möjligen funka bättre. Även om jag tycker att det gnäggande skrattet på slutet snäppet för mycket.

Vlad Reisers Nakna i regnet pågår lite över mitt huvud just nu. Den griper inte tag i mig och jag saknar dynamik i den. Det här kan mycket väl hända på scenen i morgon, men jsut nu vet jag inte alls hur jag ska beskriva den. Det är snabbt rabblad text, utan en tydlig hook. Med lite tropical house-ljudeffekter.

Hanna Ferm och Liamoo sjunger Hold you och inte förrän i morgon får jag se hur de fungerar ihop på scenen. Det här kan bli otroligt snyggt, för att de sjunger så bra ihop. Men vid en andra lyssning känns det mer kompetent än kul. En sån där låt som kanske juryn kommer gå igång mer på än svenska folket. Men den är välskriven och Hanna och Liam har utstrålning båda två så sitter kemin borde de inte ha så svårt att ta sig vidare i tävlingen.

Margaret gör nog min favoritlåt den här veckan. Men så är jag ju också en bubbelgumspopskille av rang. Det här är en typisk uppföljare till In my cabana, med en tydlig refräng och rätt så banal text med boom-boom-inslag. Kanske inte riktigt lika glad som förra årets låt.

Ja, det var andra lyssningen det. Nu ska jag göra tv med Markus Larsson så att ni så snabbt som möjligt får veta vad han tycker också.

Janne Malmsjös inledning till Leva livet är väldigt teatralisk, hela första versen är nästan talad, reciterad.

Refrängen är klassisk schlager, men med uppdaterat beat och väldigt lätt att sjunga med i. Men för att komma till refrängen ska man ta sig igenom ännu en talad ocht eatralisk tangovers och jag är inte övertygad om att tv-tittarna är med på det tåget.

För refrängen är härlig. Något tjatig kanske, men härlig och tydlig. Komplett med lite tyskinspirerad schtomp.

Oj, han slutar med ett stort skratt. På inspelningen alltså. Ett stort skratt i högtalarna. Det känns märkligt.

Jan Malmsjö kom precis till artisthotellet.

Han var noggrann med att knäppa upp koftan för att visa t-shirten under.

”Malmö FF Svenska mästare 2004”.

Andreas Johnson är tydligen också stort Malmö-fan. Så de har något att bli vänner över.

Och tur att det inte var nåt annat lag med tanke på var vi befinner oss den här veckan.