Jay-Jay Johanson gör vad många kallar en ”riktig” låt, jämfört med nummer som är mer ”Melodifestivalen”.

Jag gillar egentligen inte tänket. Speciellt inte som Melodifestivalens samlingsskiva är Sveriges mest sålda album varje år. Skulle det då inte vara musik som är ”på riktigt?”

Oavsett om det är på riktigt eller Melodfestivalen så gillar jag verkligen Jay-Jays låt.

Paris är suggestiv och cool och gatorna i Paris som han räknar upp gör mig lite sugen på att åka dit igen.

Numret är enkelt. Bandsättning och blått ljus. När jag snackade med Jay-Jay tidigare sa han själv om sina chanser:

– Nej, jag är helt chanslös. Men skulle jag ta mig vidare från Sverige så vinner jag i Europa.

Jay-Jay inleder sitt nummer i ett moln av rök. Det ni inte får se i sändning är att det är Henric von Zweigbergk som med hjälp av en handhållen rökmaskin lägger upp rökridån inför öppningstonerna.

Jay-Jays låt är ungefär lika melankolisk som han ser ut på de här bilderna.

Den kommer snurra i min iPod i vår. Troligen redan från lördag kväll, eftersom jag inte tror han har så stor chans i tävlingen.

Jay-Jay Johanson använder led-ljuset till att skriva ut dels sitt namn och dels alla de ställena och gatorna i Paris som han rabblar i versen under sin promenad genom Paris.

Så efter lrödag kan ni själva gå ut på Jay-Jays Parispromenad om ni vill.

Jag gillar verkligen Jay-Jay Johansons låt.

När han tappar texten i en av verserna flinar han bara till och hittar snart rätt igen. Inget konstigt eftersom det är första repet på scenen. Det märks att han är proffs när han inte bryter utan bara kör på.

Efter en liten fikapaus är det snart dags för Jay-Jay Johanson att repa.

Han kör scenkläder redan från idag, inte direkt glitter och glamour om man säger så. Svarta byxor och en svart löst sittande utanpåskjorta med uppkavlade armar. Ser ut som en mysdag ungefär.

Med på scenen har han banduppställning inklusive två trumset. Och Jay-Jay trillar själv omkring och bär förstärkarna som ska ställas upp.

David Lindgrens Skyline har en tydlig hook och ett skönt dancebreak som känns karbonkopierat från Dannys Amazing. Han är förhandsfavorit den här veckan och det behöver han nog inte oroa sig. De som röstade förra året kommer få det de förväntar sig. Jag gillar’t.

Cookies N Beans midtempo med hetsiga stråkar och svårmod med countryinfluenser känns stabilt och kan bli snyggt på scenen. Det är hårdare än man hört från Cookies förut, men sticker inte ut tillräckligt i startfältet när jag hört alla låtarna. Men visst sjunger jag med i andra genomlyssningen, konstigt annars eftersom låten är signerad refrängmästaren Fredrik Kempe.

Jay-Jay Johansons Paris kommer vara min Eskobar den här veckan. Jag älskade deras låt, och den hamnade jumbo. Tyvärr är risken stor att det går så för Jay-Jay också om han inte lyckats få hit fans i många tusental för att rösta på honom. Det här är falsettelektro och svårmod på franska med engelsk refräng. Svårt i Melodifestivalen. För att inte säga fullständigt omöjligt.

Nej, Mary, jag vill inte gosa gosa gosa gosa. Det här är bubbelgumsrefräng när det är som allra värst. Kommer fullständigt klistra sig fast i mitt huvud och jag är säker på att hon kommer ha ett glädjepiller till nummer som kommer charma mig av stolen, men än så länge tänker jag stå emot. Jag v ä g r a r sjunga med. Eller, där började jag visst…

Eric Gadd gör svensk upptempo-soul med en refräng som aldrig tycks ta slut. Men andra genomlyssningen sjunger jag med så gott det går i den snabba texten, det här är inte alls så tråkigt som jag tyckte först. Känns som en blivande radiohit.

Jag saknar alla de japanska influenser som jag förväntat mig av YOHIO. Heartbreak hotel är klassisk schlagerrock i midtempo. Låtskrivarna har rutin på att göra effektiva refränger, men det här är safe på ett nästan tråkigt sätt som vi har sett många gånger förr i festivalen. YOHIO kommer få jobba arslet av sig för att höja numret till den nivån som behövs för en finalplats.

Anna Järvinen riskerar att bli gnällig på scenen, men här är det vackert, enkelt, naket så som Thorsten Flincks nummer var förra rået. Det är ärligt och äkta. Klarar Anna av att få fram det när hon gör Porslin på scenen kan det här bli riktigt farligt.

Så kommer saxofonrefrängen igen och gör mig alldeles glad. Michael Finer och Caisa har lyckats få med mig på banan. Alla i pressrummet tycks inte hålla med mig, men de skrattar i alla fall de också…

Jay-Jay Johanson är ute på promenad i Paris i låten med samma namn. Verserna går på franska och refrängen på engelska. Det här är sval elektrofalsett med stråkar och suggestiv refräng.

Jag gillar det verkligen, men troligen fullständigt chanslöst på lördag. Vem ska rösta? För få fransmän i Sverige. Sorry Jay-Jay, en första tippning är jumboplatsen.