Jay Smith sjunger otroligt tryggt och säkert. Han tar några steg fram i början av låten, till mickstativet i mitten av scenen. Har sin gitarr med sig och spelar medan han sjunger.

Det kommer ju inte höras i tv-sändningen eftersom all musik är förinspelad.

I handklapp-partiet kommer gitarristerna och basisten fram på scenen och hjälper Jay att klappa högt över huvudet.

Och på slutet tar Jay bort micken från stativet, går fram till ena scenkanten och sjunger ut mot publiken, för att gå tillbaka och avsluta i mitten av scenen. Mer avancerad än så är inte scenshowen.

Jay Smith kör bandsättning på scenen. Han har med sig Carl Jamesson Lundow och Marcus Östensson på gitarr, Daniel Elgaard på bas och Magnus Hoff på trummor.

Syrran, Maria Smith från Smith & Thell, körar, men har tydligen valt att göra det från kulissen. Lite märkligt när man ändå satt upp band på scenen. Hade kunnat funka snyggt med även kör på scenen då. Men Maria kanske inte vill skylta för mycket med det.

Det har rullats in en hel billboard på scenen, med texten Back to my roots, alltså Jay Smiths låttitel. Han sjunger upp och soundcheckar i kulissen.

Det blir ett schlagerschlag mellan spelbolagsfavoriterna Marcus & Martinus och Medina på lördag.
Men kan någon av dem sen ta hem slutsegern i Mello?
Jag tvivlar. Tyvärr.
Och det samma gäller Spotifysuccén Fröken Snusk.

Är det på lördag Melodifestivalens stora slag kommer hållas?

Marcus & Martinus snygga edm-prodd mot Medinas glada fotbollsrefräng.

Enligt spelbolagen är det så det borde avgöras i alla fall, och hela nio gånger sedan den moderna Melodifestivalen drog igång turnerandet 2002 har segraren också tävlat i den sista deltävlingen.

Efter att pressen fått höra veckans låtar har Medina seglat upp som Marcus & Martinus stora utmanare om totalsegern i finalen.

Och då har ingen ännu sett några repetitioner, varken av de norska tvillingarnas förväntat slicka, perfekt tillrättalagda musikvideonummer, eller den svenska ”orten-duon” och den arenafest med mängder av pyroteknik som vi utlovats i Mellokulisserna under turnéns gång.

Men kan en utländsk akt vinna Melodifestivalen? Det har aldrig skett förut. (Nej, jag räknar inte Elisabeth Andreassen, som då hette Andreasson och visserligen var norsk medborgare, men född i Sverige och vann Melodifestivalen 1982 tillsammans med Kikki Danielsson i duon Chips.)

Och kommer Sverige rösta på två killar ”från orten”, med utländsk bakgrund och vars festglada musik visserligen alltid tilltalat en bred publik, men som har sitt ursprung nån helt annanstans än den svensk-amerikanska moderna popdiscoschlager-traditionen? Och dessutom med en låt på svenska, något som inte vunnit Mello sen Carolas ”Evighet” 2006.

Jag tvivlar.

Och först ska de ta sig till final också. Även om det nog inte blir så svårt. Enda verkliga utmanaren tycks vara den gamla ”Idol”-vinnaren Jay Smith som gör stökig Nashville-country signerad Smith & Thell, men han kan få svårt att attrahera de yngre åldersgrupperna.

I finalen kan det alltså ändå bli stopp, oavsett om Marcus & Martinus, eller Medina, tar hem schlagerschlaget den här veckan.

För SVT:s röstningsupplägg ger sen fördel till den minsta gemensamma nämnaren som alla kan gilla lite grann, snarare än den artist och låt som en intensiv fanskara kan brinna sönder för, så som med Marcus&Martinus&Medina.

Melodifestivalens app gynnar svensk taco-fredag med mild sås och gräddfil framför något som utmanar smaklökarna som norsk torkad fisk, eller en udda habanero-infuserad grönsaksrätt.

Så det lutar kanske ändå åt Danny Saucedo eller Liamoo i finalen, med tryggsnygg och välbekant pop. Eller Jacqline Moss för den som vill känna att de upptäckt något ”nytt”, men som ändå inte skaver eller sticker ut.

Så sorry, Fröken Snusk. Du kanske har årets största Mello-hit hittills. Men vinna i finalen kommer du (tyvärr) aldrig göra.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Marcus & Martinus kommer inte göra sina fans besvikna. Det här är en tydlig uppföljare till Air, men Unforgettable är inte sämre än förra årets låt, som det ofta brukar vara. Det här är snygg, slick, edm-pop, som blippar sig fram till en effektiv refräng. Frågan är om två norska tvillingar kan vinna i Sverige. Låten håller för det i alla fall. Jag gillar speciellt sticket, som bryter av formen lite.

Chelsea Muco gör Controlla och det här är typen av låt som kan spelas på radiokanalerna utan att nån stänger av. Det är tillbakalutad upptempo, som vill vara fest, men som vid en andra lyssning fortfarande känns mer som bakgrundsmusik n det som drar upp folk på dansgolvet. Jag saknar partier där Chelsea får trycka i rejält, men det kan kanske ändå bli en bra show på scenen. Jag är dock förvånad över att hooken i refrängen inte sätter sig trots att den upprepas i det oändliga.

Jay Smiths Back to the roots börjar med gitarren och det här är verkligen amerikansk radiocountry, som först på senare år hittat till Sverige, men som varit gigantiskt i USA i åtminstone hela mitt liv och som Jill Johnson varit med och gjort populärt tack vare sin veranda. Partiet som bryter av för handklapp med publiken är snyggt upplagt för att folk ska dras med i den här låten. Den kan absolut utmana om en finalplats om folk minns Jay och har saknat honom.

Elecktra inleder sin Banne maj med ”upp med ridån, dansa i neon” och lyckas sjunga om vår kommande drottning Victoria och det här kan definitivt bli en succé på skolgårdarna. Frågan är om det är för mycket pratsång och för lite sjungen refräng för den allra bredaste publiken. Även Günther använde sig ju av refrängsångare som tryckte i de härliga refrängerna medan han pratade i verserna. Men det är kul. Lär kanske inte spelas på radiokanalerna så mycket, men däremot på förfester och schlagerdansgolv när man vill sjunga med och strutta fram.

Annika Wickihalder sällar sig till de Eurovision-kvinnor som sjungit midtempoballader med titel bestående av ett enda ord. Det har liksom gått lite inflation i det i Eurovision de senaste åren. Light är snyggt pampig Eurovision-soul där Annika får trycka i rejält. Det är lätt att sjunga med i det här och gilla trycket. Det här har funkat i Mello tidigare, och det känns nästan som att den här låten också skrivits till The Mamas från början. Måste fråga nån som vet om det faktiskt var så… Det är så att man förväntar sig att hon kommer ställa sig i mitten av en kör på slutet men det verkar inte så enligt hur numret beskrivits på Mellopedia.

Medina avslutar årets uppställning i Melodifestivalen och Que sera kommer definitivt få hela arenan att ställa sig upp och dansa. Det här är en supereffektiv fotbollsrefräng med roliga rim på panorama och mañana. Frågan är om Sverige röstar en sån här låt till Eurovision? Det har aldrig hänt förut, men det känns som att Medina ändå skulle kunna utmana Marcus & Martinus, Jacqline Moss, Liamoo, Smash into pieces och Danny Saucedo om favoritskapet i finalen.

Jay Smiths Back to my roots är amerikansk country.

Jag hade förväntat mig att det skulle vara ”den där stora låten” där Jay bältade ut sin sångröst, men det här är skitigare, stökigare och väldigt mycket nutida country från Nashville.

Det är aboslut inte dåligt, och svenska folket brukar gilla country. Frågan är om den här amerikanska countryn är lika populär?

Men det finns ett tydligt handklapps-parti mitt i låten. Det här kommer absolut funka den här veckan, om Jay levererar på scenen.