When Jessica Andersson gives you that look that explains just how competitive she is: “In my head I’m already in Lissabon” @jessica_andersson_officiell #melfest Photo: @rominjohan @nojesbladet

A post shared by Torbjörn Ek (@tobbe_ek) on Feb 15, 2018 at 9:08am PST

Sista genomsjungningen av Jessica Anderssons Party voice och nu får vi pyro också. Lite småskott i sticket inför sista refrängerna.

Det som är roligt med Jessica är att hon är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och verkligen är här för att ta sig vidare.

– Jag ser mig själv i Lissabon redan. Det komemr jag göra tills någon säger nåt annat. Jag måste göra det, för att allt ska bli så bra som möjligt, sa hon till mig under presskonferensen

.

Nu visas Jessicas scenkläder upp på scenen på galge. Vi får se en rosa byxdress. En svart jacka med pälsdetaljer.

Svårt att få grepp om exakt hur det ser ut och vem som ska ha vad. Designer är i alla fall Lars Wallin.

Andra genomsjungningen nu och jag saknar något i Jessicas framträdande. Hon och dansarna är långt bak på scenen i olika poser lite för länge.

För mig händer det för lite på scenen, trots att Jessica och Dansarna är oerhört snygga. Får lite Velvet- eller Shirleys Angels- känsla.

Jag är liksom lite underväldigad. Kanske för att jag verkligen vill att det här ska funka på lördag.

Inför andra genomsjungningen går Jessica igenom numret med SVT:s mnummeransvariga Lotta Furebäck och koreografen Zain Odelstål.

Tillsammans med dansarna testar hon också promenaden fram och slutposen.

Efter första genomsjungningen är Melodifestivalens ständiga fläktskötare Masen uppe på scenen och ser ut att påpeka något om Jessica hår.

Det fläktar på bra i numret, men när Jessica vänder sig om så får hon vind i ryggen och det kan ställa till det både för hår och cape om hon har en sån på sig.

Jessica Andersson har med sig dansveteranerna Åsa Engman, Sandra Koffner, Therese Nelson och Nathalie Rosenberg på scenen. I kulissen hjälper Dea Norberg, Emelie Fjällström och Rebecka Karlsson till på kör.

Idag har de helt klart repetitionskläder på sig. Men Jessica har nån form av kappa som blåser i vindmaskinen när hon står vid scenens framkant.

Det här är snyggt på det där klassiska Eurovision-sättet med Jessica och fyra dansare som alla blir elegant sexiga i olika poser och bildutsnitt.

Men i första genomsjugningen tycks Jessica tappa bort sig en del och släpper texten när hon ska kliva ut på den yttre plattformen. Hon ser lite förvirrad ut och när låten är över brister hon bara ut i skratt:

– Hörde ni nåt? frågar hon dansarna.

De skrattar också och skakar på huvudet.

Nu är Fredrik Kempe här i arenan. Han vill så klart se Jessica Andersson repetera.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Martin Almgrens pampiga stadium-country har en väldigt effektiv refräng och med tanke på att han har en pipa som definitivt kan leverera live så borgar det här för möjlig arenafavorit på lördag. Den känns väldigt svennebananig och lätt att ta till sig, och jag ser framför mig handklapp och stående ovationer.

Barbi Escobars Stark följer inte riktigt mönstret för en klassisk låt när hooken ligger i en tropical house-slinga där hon i princip bara säger låttiteln två gånger. Men när Renaida tog sig vidare första veckan så kan det här absolut funka för det är väldigt modernt och tydligt. Här kommer allt att hänga på hur Barbi är på scenen.

Monchos Cuba libre skulle absolut kunna gå på Panetoz-kontot. Det är glatt och härligt och man kan sjunga med direkt i nonsensrefrängen om ”ta en cuba libre cuba libre dansa, dansa som aldrig förr”. Men det är samtidigt så genomdumt. Jag undrar verkligen vad Moncho vill med att göra den här låten. För den får mig bara att tänka på sommarskräplåtar som ”Fanta och rosé” och ”Bag in da box”.

Jessica Anderssons Party voice är något som vi inte hört henne göra i Melodifestivalen förut. Snygg tjejpop à la Kylie Minogue eller Helene Fischer, där Jessica får sjunga en hel del med falsettröst. En självklar favorit för det uppdaterade schlagerdansgolvet som för länge sen tröttnat på Bra vibrationer och Evighet.

Kalle Moraeus Min dröm bjuder upp till dans i en midsommarnattsdröm med ett helt folkdanslag i produktionen. Roger Pontare hela vägen och versen bygger upp till nåt jättepampigt, som i refrängen inte är lika effektivt som versen lovat. Det riskerar därför att bli lite otydligt om inte Kalle charmar tittarna som Hasse Andersson gjorde med Guld och gröna skogar.

Dotters Cry är helt klart veckans mest moderna låt. Den som låter allra mest 2018 utan att krångla till det för mycket. Det är snyggt producerat med en berättande och intressant vers där musiken plinkas fram tillsammans med fingerknäpp och en refräng där hennes röst bara griper tag.

Mendez hakar på Despacito-trenden och återupplevar därmed genren där han själv var ledande i Sverige i slutet av 90- och början av 00-talet. Det här är glatt, härligt och mycket mer på riktigt än Monchos Cuba libre. Det här är supereffektivt. Väldigt snyggt. Och precis lagom mycket igenkänning för att, åtminstone på en låtlyssning, segla sig direkt till final.

Jessica Andersson sjunger delar av Party voice i falsett och det är nytt för henne, hon låter annorlunda.

Textraden ”Gonna dance like a mother******” är censurerad utan att behövas i texten.

Det här är modern popschlager som Charlotte Perrelli borde ha gjort förra året och som Tysklands bäst säljande artist Helene Fischer gjort till sin egen genre. Det känns också väldigt mycket mer Alcazar än Kalla nätter.