I John Lundviks sista genomsjungning får vi också guldregnet. Det var nästan obligatoriskt med sånt i den här typen av pampig ballad och det förstärker framförandet ännu mer.

Hoppsan, där bjussade John Lundvik på lite hud inför sista genomsjungningen.

Tydligen testar han lite olika scenkläder och stylisten Niklas Berglind fick honom att strippa mitt på scenen.

Mina damer och herrar, låt oss presentera årets första superkropp i schlagern.

Och här är tröjan han fick på sig.

John Lundvik börjar bakom ett piano på scenen, men reser sig snart upp. Han är helt ensam på scenen. I kulissen körar Lars Säflund och Stefan Nyqvist.

Vi har inte haft den här typen av pampig ballad i Melodifestivalen på mycket länge. Den är effektfull och snygg och massor av länder kommer att skicka betydligt sämra versioner av den här till Eurovision.

John Lundvik repar i en vit kavaj och vita byxor. Jag gissar att det är hans scenkläder. Numret påminner lite om Sanna Nielsens Undo, med strålkastar käglor som omger honom, bildar rutmöster och fälls snyggt runt omkring honom.

Det här är en klassisk eurovision-powerballad och John kan verkligen sjunga. redan i första genomsjungningen river han av en lång ton inför sista refrängen som i hans framförande ser ut som han tar i förbifarten, men det är snyggt och rent och väldigt säkert.

Jag är glatt överraskad över numret och det här är en ballad som Eurovision-fansen nog kommer gå igång rejält på.

Nu får vi höra alla låtar en gång till så i det här inlägget sammanfattar jag intrycket efter andra genomlyssningen.

Sigrid Bernsons Patrick Swayze är betydligt effektivare än jag tyckte vid första genomlyssningen. Refrängen är trallig och kul och det lär bli party på scenen. Versen är mer anonym än refrängen, men det går att göra ett snyggt nummer av den här poplåten. Sticket har ett tydligt handklappsparti.

John Lundviks My turn riskerar att drunkna bland veckans poplåtar. Den här typen av pampig ballad har ofta svårt att hävda sig i Melodifestivalen, men om John får till sitt framträdande och är övertygande i kamerorna så kan den pampiga Eurovision-balladen ha en liten chans att ta sig vidare. Låten får mig att tänka på powerballader som man dansade tryckare till på mellanstadiediscot, men som man också kunde stå och göra stora rörelser till och sjunga med i om man inte hade nån som man ville kramdansa med. Och direkt efter sticket så kan det bli ett gåshuds-moment när John tar i från tårna inför sista refrängen.

Renaidas All the feels är snygg Rihanna-light-pop med lite plinkanden och hennes coola raspiga röst. Men refrängen är lite anonym även vid andra lyssningen. Och dropet som leder till EDM-breaket gör mig lite lätt besviken. Men det används ju flitigt i exakt allt på P3 så det funkar ju bevisligen.

Edward Bloms Livet på en pinne är musik som ingen har hört sen 60-talet. Åtminstone inte i program för modern musik. Det här är så gammeldags och så udda att det mycket väl kan funka. Det är liksom en kul revyvisa med text om allt det goda som en livsnjutare som Edward uuppskattar i livet. Så gammaldags att det bara går att skratta åt. Eller med. Och jag kan inte låta bli att gunga med och sjunga med: ”sill i dill, sill i dill, med potatis till”.

Kikki Danielssons Osby Tennessee är en självbiografisk countryvisa som rakt igenom andas svensk-country a la Mats Rådberg och rankarna och av nån anledning kan jag bara tänka på Peta in en pinne i brasan, även om textreferenserna är helt annorlunda här. Texten är ärlig och handlar om Kikkis hela liv och refrängen är lätt att sjunga med i.

Kamferdrops Solen lever kvar hos dig är dansbandshouse helt enkelt. Refrängen är supereffektiv. Den klistrar sig fast och går inte att få ur huvudet vare sig man vill eller inte. Precis som en riktigt bra dansbandsschlager. Sen har det lagts på en tropical house-produktion som gör låten till en märklig mash up som väldgit mycket påminner om när man på 90-talet gjorde covers på stora 80-talshits i Eurodisco-tappning. Men nu med house-saxofon i stället.

Benjamin Ingrossos Dance you off är den tydligaste finalisten i veckans startfält. Säger jag redan så här tidigt. Hoppas att jag inte har fel. Det är så mycket Justin Timberlake-lån med Michael Jackson-känsla i Benjamins sång men allt är smart och snyggt ihopsatt till en låt som kommer erbjuda maximal möjlighet till att visa upp Benjamin på scenen. Han skulle behöva få en total black out på scenen för att inte gå vidare. Säger jag nu innan jag sett en sekund av vad han ska hitta på i sitt nummer, eller ens hört honom sjunga den live.

John Lundvik gör balladen My turn och öppningen känns väldigt mycket musikalballad.

John har en väldgit bra röst så det här kan bli rejält pampigt på lördag. Låten liksom stegrar och växer stegvis med större och större produktion genom de tre minuterna. Och med en maffig kör som dyker upp precis innan sticket.

Startnummer två talar emot John, men det här är inte chanslöst ändå.