Jon Henrik Fjällgren, Arc North och Adam Woods avslutar och gör det med den äran. Adam Woods växer för varje rep, känns mer och mer självklar på scenen och det märks att han njuter av att stå där och sjunga.

Jon Henriks jojkslingor höjer bidraget och gifter sig väldigt snyggt med den här edm-låten, det känns inte alls påklistrat som det ibland kan göra när man förenar två olika musikstilar. Här passar det perfekt.

Jon Henrik ser ut att njuta av att stå på scenen och det känns som att publiken älskar detta.

Det dröjer innan genomsjungning två drar igång och grabbarna vankar otåligt fram och tillbaka i scenriggen. Arc North lufttrummar en del.

Men så får de köra igen.

Även om Jon Henrik är stjärnan på förhand så kan nog Adam Woods räkna med ett litet genombrott om han fortsätter att leverera sången så här bra.

Jon Henrik och gänget har en snygg scenshow. Adam Woods fortsätter att sätta sången snyggt. Han sa under presskonferensen att han är lite nervös eftersom han aldrig stått på en scen förut, men som det låter nu behöver han inte oroa sig.

Nu har de städat upp i mängden inklippta bilder i numret också. Nu ser jag inga fabriker eller lava. Nu känns det som att det bara är snöiga vidder, glaciärer och det inzoomade ögat.

Jon Henrik Fjällgren, Arc North och Adam Woods har en rejäl scenrigg. Det är en hel klätterställning, med ståltrappor, galler, plattform för trummorna och ljus bakom.

Jag vet inte när vi såg ett så här stort scenbygge senast. Kanske Danny Saucedo i Dandi dansa…

Det är tydligt att det är Jon Henrik Fjällgren som är den stora stjärnan här, men jag förstår att han tycker att det är skönt att inte vara ensam på scenen utan få vara del av vad de kallar för en ”grupp”.

Adam Woods gör ett stabilt första rep, sjunger bra, hittar kamerorna där han ska. Men det här är Jon Henrik-show.

Och jag vet inte riktigt om jag är överens med Arc Norths trummande. Det är svårt att göra scenshow av dj-framträdande.

Det här är inte alls dåligt. Låten är effektiv och Jon Henriks jojk tillför en snygg melodislinga till Adam Woods sång. Det här är absolut en favorit att ta sig till final. Men jag blir inte golvad av repetitionen.

Är det här en Mellovinnare? Ja, kanske. Men i så fall i brist på annat, är känslan efter första repet. Det kan absolut ändras till lördag. Och väntan på vad Loreen kan komma med i deltävling fyra är lång, lång, lång.

Nu så, äntligen! Nu har vi fått Jon Henrik-gängets repklipp också.

Jon Henrik Fjällgren börjar iförd en vit traditionellt samisk kappa. Intill honom, i en enorm klätterställning, står dj:n Arc North och trummar på digitala trummor, och på andra sidan Adam Woods.

Till första jojkrefrängen kränger Jon Henrik av sig kappan och jojkar loss.

Scenen nedanför klätterställningen är fylld med tungrök.

Genom hela framträdandet klipps bilder in på berg, skogar, glaciärer, lava, vulkaner, is och snö. Och en närbild på ett öga.

Och efter ett tag hamnar Jon Henrik Fjällgren på scengolvet tillsammans med dansaren Johanna Albertsson som uppenbarar sig ur tungröken.

Det verkar som att repen drar ut lite på tiden i Göteborg.

Det är ju första veckan, så mycket måste slipas in och alla rutiner sättas. Men Jon Henrik Fjällgren och hans ”grupp” skulle ha repat färdigt 18:15, men fortfarande en halvtimme senare har vi inte fått se något repklipp, eller några bilder från trions repetitioner.

Jag hoppas att det innebär att den som väntar på något gott… bla bla bla, ja ni förstår. Inte kan jag göra annat än att otåligt vänta heller.

Vårt team i Götborg ska prata med Jon Henrik Fjällgren, Arc North och Adam Woods efter trions rep ikväll.

Men när Aftonbladets fotograf Lotte Fernvall pratade med Jon Henriks presskontakt om att plåta honom blev det plötsligt nej. Åtminstone just nu.

”De är ju faktiskt en grupp”, blev beskedet.

Jo, ja, nja, nej, faktiskt inte. De är tre olika artister, som ställer upp tillsammans under det gemensamma namnet Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods.

Men den enda av dem som är känd för en bredare allmänhet är ju just Jon Henrik Fjällgren. Därför är det inte konstigt att vår fotograf bad om att få ta en bild.

Jaja, vi får väl se hur det blir ikväll, men att hävda att de ”är en grupp” är nog att ta i lite grann…

Kom tillbaka efter gemensam turné och gemensamt album. Tills dess är ni tre artister som samarbetar.

Nu får vi höra alla låtar spelas upp en gång till. I bättre ljudkvalitet, tack gode gud. Jag kommer uppdatera det här blogginlägget med intrycken från en andra uppspelning.

Tone Sekelius Rhythm of my show är riktigt snygg klubbpop, med ett drop i hooken där hon pratsjunger låttiteln. Budskapet om att vara sig själv och styra sin framtid känns igen från förra året och om de får till scenshowen till det här och bjuder tittarna på något som känns spektakulärt som förra året så bör det här bli en farlig finalkandidat. Smart också att låten lagts i tonarter där Tone kommer komma fram på ett bra sätt.

Loulou Lamotte gör Inga sorger och det är glad schlagerpop som inte riktigt fångar tag i mig mig vid andra lyssningen. Den bygger snyggt, men refrängen är inte så effektiv som jag hade velat. Och så saknar jag att det inte finns riktigt utrymme för Loulou att ta is så där som hon gör så himla snyggt. Men ni vet ju också att jag ofta ändrar mig fullständigt från uppspelning till sändning. Vi får se vad jag säger efter torsdagens rep också.

Rejhan sjunger Haunted och känslan vid uppspelningen är att det här riskerar att bli anonymt. Låten är fin, men utan tydligt id. Det här kommer hänga på att Rejhan gör en Bishara och griper tag i tv-tittarna med sitt framträdande så det inte går att motstå att rösta.

Elov & Beny gör exakt vad de ska göra i sin Raggen går. Med visselhook dessutom. Jisses. De sjunger om en ”brud” som tatuerat sin förra snubbes namn, de sjunger om sex i en Amazon och att ha rostad lök till sin korv med bröd. Det här är bonnigt och dumt och härligt och knäppt och jag skakar på huvudet åt texten, men kan inte låta bli att både skratta och sjunga med. Snoreffektivt och kommer absolut att bli en hit. Här tror jag att de kommer tjäna mest på att gå till Semifinal så att deras låt får släppas direkt. För att det tar sig vidare är jag säker på vid uppspelningen. Får se om jag ändrar mig efter repen.

Victor Crones Diamonds är upptempo edm-pop som är snygg, men också anonym. Det här hade kunnat sjungas av rätt många andra artister. Säg Robin Bengtsson, Paul Rey, Måns Zelmerlöw, Mattias Andréasson, och det hade låtit ungefär likadant. Generiskt helt enkelt. Den kan absolut ta sig vidare, för det är effektivt, men framför allt kan den hitta sin plats på reklamradiostationernas spellistor, för det är också oförargligt och inget som gör att man vill byta kanal.

Eva Rydberg och Ewa Roos gör mig lite besviken. Deras Länge leve livet känns som en mellanakt. Det är en revykuplett, men tyvärr utan humorn och den gnutta finess som ändå fanns i Rena rama ding dong. Visst kan det här bli roligt på scenen, när de här två damerna släpper loss. Men det ska till något otroligt extra för att dessa ”queens of the night” ska ta sig vidare den här veckan.

Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods och Where You Are (Sávežan) är effektiv jojk-edm. Jon Henrik kommer få publiken att rösta. Om Adam Woods kan leverera sången och känns säker på scenen lär det här segla till final.

Så där, det var den uppspelningen. Nu ska jag och Markus Larsson spela in tv så ni får höra vad han tycker också. Det kommer på Aftonbladet under dagen.