Ellen Benediktsons låt är snygg och när tempot hetsar på i andra versen börjar jag gilla Insomnia vid andra lyssningen. Men det här bygger på att Ellen lyckas gå från sångfågel till scenartist. För den här Loreen-kopian kräver sin kvinna på scenen för att övertyga.

Nej, andra genomlyssningen av Kalle Johansson känns det här tyvärr bara som ett platt Håkan Hellström-försök. Allvarlig pojkpop på svenska som vi har sett försök till i festivalen förut och det har inte funkat. Det är ju faktiskt bara Håkan som är Håkan. Om Kalle är med i toppstriden på lördag kommer jag bli jätteförvånad.

Hela introt till Andreas Weises låt är rakt av plockat från Let me entertain you. Men det är snyggt stulet ”dumb dumb dumb”. Refrängen är effektiv och jag sjunger med direkt i andra lyssningen.

Alltså, jag gillar Andreas Johnson. Jag erkänner. Jag gillar Andreas Johnsons låt! Det är nästan en hädelse i mina schlagerkretsar. Men det här är nog hans bästa låt i Melodifestivalen tycker jag vid andra uppspelningen.

Isa låter Katy Perry och Taylor Swift och det behövs en ny ung svensk poptjej så jag hoppas att det här lilla upptemponumret växer till sig på scenen. för då skulle Isa kunna imponera. Tyvärr har refrängen två problem, den är först lite otydligt anonym och sen blir den direkt tjatig utan att ha hunnit passera nånstans där emellan.

Kristin Amparos bröllopslåt är väldigt stämningsfull, en balladernas ballad som pendlar från Sarah dawn Finer och Seinabo Sey till Adele och ibland fläktar det till av Sias Chandelier. Och i morgon hoppas jag att Kristin dessutom blåser mig av stolen med sin röst under repetitionerna. Det här kan definitivt bli årets stora Melodifestival-ballad.

Heja-na-håå-hejaheja-naahh och så tre textrader på det. Delar av jojkmelodin och trummorna är väldigt inspirerade av öppningslåten i Lejonkungen, Elton Johns Circle of life med den afrikanska kören. För att inte säga plockad rakt från den tecknade succén.

Kalle Johansson vann förra årets talangtävling Svensktoppen nästa och nu har han fått en G:son låt som inleds med rasp från en vinylskiva. Varför? Han är ju bara 17 år.

Det här ska nog kännas Håkan Hellström och Gyllene Tider, men det blir lite mycket pastisch för att jag ska ta det på allvar i första genomlyssningen.

Med ett åhwooåhh-parti i refrängen så klart.

Men lite glad blir jag ändå. Det här är liksom inte snarktråkigt. Det är mer lite småskoj.