Kamferdrops avslutar med lite pyro i sista genomsjungningen. Genom en eldsprutande saxofon.

Det här är bara för knäppt hela numret. Men jag fullkomligt älskar det.

Skönt också att Kamferdrops har en enkel mask med enhörningshorn på så den inte blir för plåttrig som många av hennes andra masker.

Det är ett ganska energilöst nummer egentligen. Kamferdrops studsar inte runt, det är inte massa tjoande och glädje på scenen. Alltid känns ganska mellow.

Visserligen är det ett dance break, med break dance, av en av Kamferdropparna. Vem vet jag inte riktigt.

Men det är mycket att titta på och jag blir glad och varm av det här. Låten är dessutom supertrallig, det var den jag hade på hjärnan i morse.

Main Kamferdrops är inte den som fyrar iväg leenden under sitt framträdande direkt. De andra dropparna gör det, men hon håller en allvarlig min. Jag vet inte om det är en grej, för jag skulle annars gärna se lite mer leenden från henne.

Slutet är härligt när hela familjen Kamferdrops kommer fram på den främre plattformen på scenen och omger Main Kamferdrops som sitter på scenkanten.

Men här skulle jag gärna se att hon fyrade av lite leenden.

Hur nummeransvariga Mari Ryberger kunde hitta rätt Kamferdrops för att gå igenom hennes nummer inför andra genomsjungningen har jag ingen aning om.

Kamferdrops börjar liggandes på scenen nästan dränkt i tungrök. På scenen ser vi också fyra pastellrosa pappträd.

Oj, det här är numret är mycket förvirrat. Det är nämligen fyra Kamferdrops på scenen. Och det går liksom inte att säga vem som är vem.

Även om den skäggiga versionen skulle kunna räknas bort. Och när de ändå har masker på sig så spelar det ju inte så stor roll.

Dessutom är Tobbe Trollkarl-akten kaxig. Ett sån där ”damen blir söndersågad i lådan”-nummer som gör mig alldeles förvirrad och fascinerad på samma gång.

Nu så, ser vi Tobbe Blom på scenen. Han förbereder sig för Kamferdrops nummer.

Hon gömmer sig bakom olika masker varje dag, Kamferdrops.

Men hon ville inte visa vilken mask hon ska ha på scenen på lördag, även om om hintar om att det kan bli nån form av enhörning på den.

Jag är lite osäker på om det här med mask funkar i Melodifestivalen. Man vill ju gärna komma nära artisten.

Men så här såg hon ut på presskonferensen i alla fall. En mask av massor av gosedjur. Lite gullig i närbild, men på håll ser den bara plåttrig ut. Det tror jag är viktigt att tänka på till lördagen.

Det plåttriga blir nästan obehagligt på avstånd och hon vill ju inte skrämma barnen. Det är ju de som ska rösta henne till final.

Nu får vi höra alla låtar en gång till så i det här inlägget sammanfattar jag intrycket efter andra genomlyssningen.

Sigrid Bernsons Patrick Swayze är betydligt effektivare än jag tyckte vid första genomlyssningen. Refrängen är trallig och kul och det lär bli party på scenen. Versen är mer anonym än refrängen, men det går att göra ett snyggt nummer av den här poplåten. Sticket har ett tydligt handklappsparti.

John Lundviks My turn riskerar att drunkna bland veckans poplåtar. Den här typen av pampig ballad har ofta svårt att hävda sig i Melodifestivalen, men om John får till sitt framträdande och är övertygande i kamerorna så kan den pampiga Eurovision-balladen ha en liten chans att ta sig vidare. Låten får mig att tänka på powerballader som man dansade tryckare till på mellanstadiediscot, men som man också kunde stå och göra stora rörelser till och sjunga med i om man inte hade nån som man ville kramdansa med. Och direkt efter sticket så kan det bli ett gåshuds-moment när John tar i från tårna inför sista refrängen.

Renaidas All the feels är snygg Rihanna-light-pop med lite plinkanden och hennes coola raspiga röst. Men refrängen är lite anonym även vid andra lyssningen. Och dropet som leder till EDM-breaket gör mig lite lätt besviken. Men det används ju flitigt i exakt allt på P3 så det funkar ju bevisligen.

Edward Bloms Livet på en pinne är musik som ingen har hört sen 60-talet. Åtminstone inte i program för modern musik. Det här är så gammeldags och så udda att det mycket väl kan funka. Det är liksom en kul revyvisa med text om allt det goda som en livsnjutare som Edward uuppskattar i livet. Så gammaldags att det bara går att skratta åt. Eller med. Och jag kan inte låta bli att gunga med och sjunga med: ”sill i dill, sill i dill, med potatis till”.

Kikki Danielssons Osby Tennessee är en självbiografisk countryvisa som rakt igenom andas svensk-country a la Mats Rådberg och rankarna och av nån anledning kan jag bara tänka på Peta in en pinne i brasan, även om textreferenserna är helt annorlunda här. Texten är ärlig och handlar om Kikkis hela liv och refrängen är lätt att sjunga med i.

Kamferdrops Solen lever kvar hos dig är dansbandshouse helt enkelt. Refrängen är supereffektiv. Den klistrar sig fast och går inte att få ur huvudet vare sig man vill eller inte. Precis som en riktigt bra dansbandsschlager. Sen har det lagts på en tropical house-produktion som gör låten till en märklig mash up som väldgit mycket påminner om när man på 90-talet gjorde covers på stora 80-talshits i Eurodisco-tappning. Men nu med house-saxofon i stället.

Benjamin Ingrossos Dance you off är den tydligaste finalisten i veckans startfält. Säger jag redan så här tidigt. Hoppas att jag inte har fel. Det är så mycket Justin Timberlake-lån med Michael Jackson-känsla i Benjamins sång men allt är smart och snyggt ihopsatt till en låt som kommer erbjuda maximal möjlighet till att visa upp Benjamin på scenen. Han skulle behöva få en total black out på scenen för att inte gå vidare. Säger jag nu innan jag sett en sekund av vad han ska hitta på i sitt nummer, eller ens hört honom sjunga den live.

Kamferdrops Solen lever kvar hos dig är väldigt typiskt för artisten. Det är svensk dansbandsmusik i midtempo som det lagts ett tropical house-beat ovanpå och givetvis saxofon.

Refrängen rä väldigt lätt-trallad, klassisk dansbandsschlager på det sättet och effektiv. Den refräng som jag direkt kan sjunga med i hittills i veckans startfält. Klister.

Låten är liksom både daterad och nu på samma gång. Och den där saxofonen. Alltså. jag både älskar och avskyr den.

De vilda ryktena var just vilda rykten och inget annat. Men kul ändå att Margaret dök upp på presskonferensen idag. Andra namn som vi inte lyckats ta reda på i förväg var Mimmi Werner, Felicia Olsson och Barbie Escobar.

Några spännande namn hittade vi bland låtskrivarna också. Inte bara min kollega Helena Trus pappa Herbert som varit med och skrivit Kamferdrops låt. Alltså att Trus har hållit det här hemligt känns helt galet. Hon är ju min närmaste schlagerkompanjon! Men hon har tigit som muren!

Och sen har vi också Jörgen Elofsson som skrivit Mariettes låt och Peg Parnevik som varit med och skrivit Sigrid Bernsons låt tillsammans med bland andra Josefin Glenmark, dotter till Melodifestival-veteranerna Ann-Louise Hanson och Bruno Glenmark. Josefin har även skrivit Martin Almgrens låt.