Kim får in en handduk att torka sig med mellan genomsjungningarna. Det kan bli rätt varmt i scenljuset. Speciellt om man har en tjock glittrig tröja på sig.

Mattias Andréasson som varit med och skrivit låten är på plats och ansvarar för ljudet under Kim Cesarions rep.

Mellan genomsjungningarna är han framme vid scenkanten och pratar med Kim om hur det låter.

Nu får vi se Kim Cesarions andra genomsjungning.

Han väljer att hålla igen lite i sången i början. Tar inte en av falsetterna utan låter bara kören ligga där. Men sen sjunger han igen.

Det är en repetition och det känns att Kim fokuserar på att hitta positioner och kameror mer än att fokusera på sången. Det är flera partier där han är mer fokuserad på att hitta rätt än att sätta sången.

Men det känns inte som att han söker eller tvekar, snarare att han redan känner sig så pass säker på sången att det är viktigare att repa just positioner och kamerariktningar.

– Hur mår ni, media?

Kim Cesarion går runt på scenen i väntan på att få köra igen.

Vi svarar att vi mår bra och han svarar att de försöker från scenen.

Förr om åren brukade nästan alla Mello-artister småsnacka med oss i medierna under repen. Men nu sitter vi lite längre ifrån, scenen är lite högre, det är lite mörkare i arenan mellan genomsjungningarna.

– Tobbe, är det tuillräckligt mycket Mello?

Kim Cesarion tar tag i sin glittriga tröja och frågar om jag godkänner outfitten.

Jag svarar ”inga kommentarer” och Kim skrattar:

– Jag trodde att vi hade börjat bygga upp en relation här nu sen pressdagen i december. Kom igen nu.

Men jag uppskattar så klart att bli tillfrågad!

Kim Cesarion sjunger stabilt och tryggt. Jag hade nog egentligen förväntat mig nånting mera souligt från honom när jag hörde att han skulle vara med och tävla i Mello, men det här är snarare edm-pop.

Ledväggen i bakgrunden har öppnats Cesarion kör sitt nummer mot väggen med lampor. Dansarna står för showen runt honom medan Kim fokuserar på sången.

På scensidornas led-väggar får vi färger i stil med en färggrann soluppgång, från orange och rosa via rött och lila till mörkblått.

Kim Cesarion har kommit in på scenen och pratar lite med Jennie Widegren innan första genomsjungningen, och de pratar också igenom lite kameror.

Kim Cesarion börjar själv på scenen men snart kommer dansarna in. Han har med sig husdansarna Daniel Koivunen och Kenny Lantz och dessutom Tony Brkic och Mello-veteranen Lamin Holmén.

Dessutom är Cesarion den första i år som har kör med sig på scenen, Marvin Asante och Greg Curtis och ovanpå det gömmer sig också en av låtskrivarna, William Segerdahl, i kulissen och hjälper till med huvudstämman om jag får gissa.

Om Kim skulle vinna Melodifestivalen kommer han bli tvungen att ändra på den här uppställningen. I Mello får man ju vara totalt åtta på scenen inklusive kulisskör, i Eurovision går gränsen vid sex. Så två måste bort helt enkelt. Vilka? Det behöver vi inte fundera över förrän det skulle vara aktuellt.

Nu får vi höra alla låtar en andra gång. Jag uppdaterar det här blogginläget vartefter.

Jacqline Moss gör Effortless och vid en andra lyssning känns det här som den mest omedelbara och snyggaste poplåten den här veckan. Det är upptemposoul med tydliga flämtande och stönande influenser från Donna Summers 70-tal.

Clara Klingenström gör Aldrig mer och det är en tydlig uppföljare, men också precis det jag tror att tv-tittarna vill ha från Clara. Ingen kommer bli besviken, snarare tänka ”Ja, just ja, henne gillar vi, och vad bra hon är” (Om hon fortsätter att leverera på scenen alltså). Det här är female empowerment och skrika med i när man kör bilen på ensliga vägar med gråten i halsen efter att ha brutit med nån, kanske en familjemedlem, eller en kärlek, som inte är bra för en. Jag gillar det här och jag tror att svenska folket gillar Clara!

Kim Cesarion gör Take my breath away och nej, den har inget att göra med Berlins superhit från 80-talet. Det här är snarare slick edm-pop i samma skola som Marcus & Martinus levererade förra året. Den är så lik att vissa partier känns som att man lyssnat på Air och bestämt sig för att bygga upp en ny låt på exakt samma sätt. Det kommer vara upp till Kims personlighet på scenen om han ska lyfta det här på lördag. För det är absolut inte en dålig låt. Det här vill man dansa till, den kommer vara populär på reklamradiokanalerna och kunna ge Cesarion den comeback han jagar. Om det sticker ut tillräckligt mycket på scenen.

Klaudy gör För dig och det är vemodig pojkpop över gitarr som funkat bra på radio sen Viktor Leksells superhit Svag. Men det har varit svårare att få det att flyga i Melodifestivalen. Jag gillar aa-aa-aaa-slingan som upprepas i bryggan efter refrängen, men undrar om Klaudy kommer drunkna bland sina medtävlande den här veckan. Speciellt som också Clara Klingenström gör svensk vemods-pop, men med en större kraft i refrängen.

Gunilla Persson. Alltså Gunilla Persson. Jag bara gapade och stirrade rakt ut vid första lyssningen. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men det här är alltså tysk ompa-ompa-schlager, hey ho-Sjörövarfabbe farfarsfar i marschtakt om att folk pratar skit bakom hennes rygg men det rör henne inte. Med en supereffektiv refräng. Sångröst? Det får vi se när hon repar på scenen, men det är inte några avancerade toner här. Den är helt anpassad efter att hon ska kunna leverera på scenen. Och hooken La la la la la Gunilla är smått oemotståndlig. Frågan är om folk har för starka känslor mot henne för att rösta, eller om man snarare älskar att hon gör nåt så här fullkomligt galet.

Cazzi Opeia gör Give my heart a break och frågan är om folk kommer ha hämtat sig efter Gunilla nog för att lyssna på den här symfoniska glädjepopen. I stråkarna finns det drag av När vi gräver guld i USA av alla låtar, men det är smart maskerat och ger igenkänning utan att kopiera. Min kollega Emil ska givetvis ha cred för den spaningen. Och det finns också tydlgia drag av discoklassikern Go West.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig från Kim Cesarions Mello-debut och comeback i de stora arenorna.

Jag msåte säga att jag stör mig oerhört mycket på en låttitel som Take my breath away. Jag kände lika starkt angående Klara Hammarströms Run to the hills häromåret.

Men bortsett från det så är det här precis samma känsla och stuk som Marcus & Martinus tävlingslåt förra året.

Det här är vad jag förväntade mig att de norska tvillingarna skulle komma med.

Det är en snygg och slick edm-poplåt som upprepar låttiteln på samma sätt som Marcus & Martinus hook upprepades förra året.

Om den här låten faktiskt skrivits till Marcus & Martinus först har jag ingen aning om. Men det känns verkligen så.

Det är absolut inte dåligt nånstans.