Under torsdagsrepet sjöng Klara Hammarström i ”Britney-mick”, men nu har hon fått en handmikrofon istället.

Klara sätter tonerna hyfsat, hon får liksom jaga dem, men kommer upp i dem snyggt varje gång i första genomsjungningen.

Min kollega Stina har precis intervjuat Klara Hammarström. Mitt under den intervjun hör Klaras pojkvän, ishockeyspelaren Alexander Holtz, av sig från USA.

Han har visst läst min artikel om att Klara lagt ner en förmögenhet i att köpa biljetter till sin familj och vänner som kommer hit på lördag.

Nu ville han hjälpa till och betala delar av biljetterna, som Klara alltså lagt ner 18000 kronor på. Han ville swisha henne, oklart om hon låter honom göra det dock.

Klara Hammarström valde knappast den nedtonade looken på presskonferensen.

Jag älskar det här med henne. Klart att man ska synas när man har tillfälle att göra det!

Om Klara Hammarström känner sig som Daenarys Targaryan på scenen, skojar du?

Jag frågade henne om scenkläderna och hon berättade att dansaren Lisa Arnold som har en likadan outfit men i andra kläder kommit och sagt att hon känner sig som Super Woman i dem.

– Man känner sig väldigt stark och snygg, det är därför jag har de här kläderna.

Har du sett Game of thrones?

– Absolut. Vem tror du att jag försöker vara? Jag avgudar henne, så vacker som hon är, så man kan absolut ha tagit lite inspiration därifrån. Jag ville se ut som Deanarys, det är klart, säger Klara Hammarström.

Klara Hammarström levererar sången snyggt i det klipp som vi får se.

Klara sjunger låten i ”Britney-mick” och har Britta Bergström och Dea Norberg som kör i kuliss.

Det här är svårsjunget och jag tycker att hon gör en bra. Men jag kommer behöva se scenshowen några gånger till för att riktigt förstå vad det är jag ser.

Oj, Klara Hammarström går full drake. Hennes outfit är en guld- och rödfärgad uppdaterring på krigarprinsessan i silver från förra året. Svårt att tänka nåt annat än Deanarys från Game of thrones.

Även det här är en scenshow som i grunden är mörk. På LED-skärmen får vi se ett stiliserat träd som blixtrar med färger. Får mig att tänka ännu mer på game of thrones.

Jag träffade Klara Hammarström inför gårdagens torr-rep. Hon är rejält taggad inför den här veckan och vill växla upp från förra årets krigarprinsessa i silver.

– Förra året kom jag i silverdräkt och jag känner mig stark och säker så jag har tagit det till 2.0. Silver förra året så i år kan man tänka sig att det blir… nån annan färg.
Guld?
– Guld kanske, hahaha, säger hon.

I dag får vi se bilder från alla artisters första rep på scenen och vi i pressen får också se klipp från deras sista genomsjungning, så häng med här i bloggen så får ni veta hur hennes scenshow blir.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Anna Bergendahls Higher power är en snygg uppföljare till Ashes to ashes och Kingdom come som möjligen går mer åt schlagerhållet. Den är uppbyggd för coola effekter på scenen, där refrängen bryter av mot versen. Och Anna sjunger ju alltid bra. Frågan är om tittarna kommer tycka att det sticker ut tillräckligt mycket jämfört med de senaste låtarna.

Lillasyster går mer åt pophållet än förra årets Pretender som var en snygg rockballad. Till our days are over är mer arenapop, och kanske lite Takida, om det inte vore för Martin Westerstrands raspiga rockröst. Man har lagt in en del rockvrål också, kanske för att visa att det faktiskt är rock och inget annat. En tydlig refräng, men den här veckan är startfältet tufft.

Malin Christin gör innerlig göra slut-ballad åt Molly Sandén-hållet, med pianokomp som i sista refrängen får tyngre bas för att lägga till lite power som kan ge ös på scenen.

Tenori gör den typen av operamusikal som sällan hörs någon annanstans än i Melodifestivalen. Men där har den å andra sidan sin självklara plats i tv-publikens hjärta. Och det här är två killar som verkligen kan sjunga och visar det från första ton till sista avslutande crescendo, som aldrig tar slut. Om de är avslappnade, har kul på scenen och inte tar sig själva på för stort allvar kan det här absolut funka.

Medina gör nåt så märkligt som rysk-balkan-etno-pop på svenska med kazoo-truddelutt (eller är det en vuvuzela?). Det sticker ut. Och är både roligt och effektivt, utan att bli töntigt, konstruerat eller hittepå.

Angelino kan överraska den här veckan. Han har funnits med i förhandssnacket sen före jul trots att han i praktiken är okänd. Det här är en modern popballad i Duncan Laurence-land där resultatet helt kommer hänga på scenleverans och att folk tror på vad Angelino sjunger. Möjligen kan han falla på att det redan är mycket ballader och midtempolåtar i finalstartfältet, om folk börjar analysera för mycket.

Klara Hammarströms Run to the hills har tydliga EDM-drop insprängda i en hetsig melodi med flera svårsjungna partier där det verkligen kommer bli upp till bevis på scenen för henne. Jag blir andfådd bara av att lyssna på låten. Den här är skriven för att vinna Melodifestivalen, men då behöver Klara också leverera bättre än hon nånsin gjort tidigare på scenen.

Så där, då har vi hört alla låtar två gånger.

Klara Hammarströms Run to the hills har inget med Iron Maiden-hitten att göra.

Men Klara gör det inte lätt för sig, det är väldigt mycket låttext i ett högt tempo i en rätt svårsjungen låt.

Det här är hetsig och andfådd pop med tydliga EDM-influencer gjort för att fylla ett dansgolv och skriven för att vinna Melodifestivalen.

Klarar Klara av att sjunga den här på scenen är det en verklig utmanare. Men då måste hon sätta tonerna. Tv-publiken brukar inte vara lika förlåtande mot en kvinnlig artist som en manlig när det gäller sången.

Klara Hammarström har varit här för att fira med Liamoo som hon är god vän med, men hon hann knappt gratulera honom innan hon begav sig hemåt redan klockan 23.

Hon tävlar ju först om två veckor så hon vill inte festa bort sig innan dess. Det får vänta tills finalen, gjorde hon klart. Innan dess blir det mycket måttligt festande.