Nu schlagerminglas det på artisthotellet.

Jacqline Moss kom först. För att ganska snart slå sig ner vid ett bord med sitt team för att få käka lite middag.

Clara KLingenström kom. Och gick. Och så kom hon tillbaka igen.

Kim Cesarion poserade på bild tillsammans med en av sina låtskrivare, Mattias Andreasson.

Klaudy är så klart också här, eller William Schenberg som han heter till vardags.

Gunilla Persson hamnade i samtal med Mello-bossen Anders Wistbacka så fort hon kom till minglet.

Och mannen med den magiska strupen, Lars Säfsund, som körade i kulissen på åtta av 12 bidrag i finalen förra året om jag inte minns fel, fick ställa upp på bild med en annan Mello-veteran….

Jimmy Jansson, som den här veckan tävlar med både Jacqlines och Cazzi Opeias låtar.

En annan stjärna som får gömma sig i kulissen är Hilde Schotte. Hon är röstcoach och körar i Gunilla Perssons bidrag. Och hon påminde mig om att vi faktiskt setts tidigare. Hon var även röstcoach åt Frans när han tävlade med If I were sorry 2016.

Cazzi Opeia är också här. Så då är samtliga veckans sex artister på plats. Jag är lite extra förtjust i Moas skjorta med smileygubbarna på! En sån vill jag också ha!

Och kolla, där poserade Gunilla Persson på bild också. Tillsammans med Klaudy. Jag tror att de minsann är yngst och äldst i veckans deltävling. 24 respektive 65.

Det har bjudits på alkoholfritt bubbel om nån undrar över vad det är i eventuella glas åpå bilderna här ovan.

Klaudy sjunger riktigt bra på dagens repetition. Det är inlevelse och känsla i rösten. I kulissen står Lars Säfsund och hjälper till med stöd, men Klaudy sätter det här.

Aaa aaaa-slingen är det däremot framför allt kulissen eller den förinspelade kören som sätter.

Tredje genomsjungningen har han dessutom hunnit bli varm i kläderna och ser ut att ha kul på scenen. Han ler lite från scenen och ser ut att ha lite extra myror i kroppen.

Det här kan utvecklas riktigt bra.

Du har en omgång till att sjunga. Men om du uppdaterar bloggen så förstår jag att du är nyfiken så klart…

Klaudy börjar på knä i sin våtmark och ställer sig upp under de första textraderna.

Han sjunger inte alls illa. Det här är en fin svensk popvisa och han har inlevelse.

Men den går på samma konto som Clara Klingenström och här är frågan om Melodifestivalens gamla ”regel” om att pojke slår flicka håller i sig, eller om det snarare är den andra ”regeln” om att veteran slår ut nykomling som trumfar.

Jag måste säga att det känns konstigt att de här två låtarna tävlar mot varandra i samma deltävling. Och dessutom ligger direkt efter varandra.

Det är som om Fröken Snusk och Lia Larsson skulle ha legat i samma deltävling. Eller för den delen två rocklåtar, två dansbandslåtar eller två stora ballader.

För de rör sig definitivt i samma kvarter musikaliskt.

Jag hade nog också passat på om jag skulle debutera som artist i Mello. Det är inte så ofta man får stå på den scenen.

Det var ju nån som ville att man skulle återställa våtmarkerna under förra årets Mello. Är det kanske det som Klaudy ägnat sig åt. Eller?

(Snodde denna kommentar oförbehållslöst från en fotografkollega här i arenan.)

Klaudy har kommit in på scenen och samlar sig lite innan han får börja köra.

Nu får vi se Klaudy på scenen för första gången. Han är placerad i vassruggen, som ser ut att vara riktigt mjuk, för han studsar upp och ner på den.

Klaudy har naturfärger i oversize, så det känns rejält 90-tal.

Han står på en plats och tar några steg framåt vid tillfälle i låten. Det är ett smart sätt att låta en mer ovan artist hålla sig på ett ställe och inte jobba med för många olika kamerablickar eller steg. Då kan han få glänsa på sitt sätt utan att tittaren upplever honom som förvirrad som missar kameror.

Nu har det körts in en hel vassrugg på scenen. Jag gillar verkligen när man använder rekvisita mer än ledskärmarna.

Det var ju några år när allt allt allt skedde på ledskärmarna. Men nu är vi tillbaka till lite handfast scenografi igen.

I vassruggen gömmer sig såna här spegelkluster, så nu håller scenteknikerna på att justera in strålkastarna från taket så att det ska bli en snygg spegeleffekt.

Vi får se hur det ser ut snart.

Nu får vi höra alla låtar en andra gång. Jag uppdaterar det här blogginläget vartefter.

Jacqline Moss gör Effortless och vid en andra lyssning känns det här som den mest omedelbara och snyggaste poplåten den här veckan. Det är upptemposoul med tydliga flämtande och stönande influenser från Donna Summers 70-tal.

Clara Klingenström gör Aldrig mer och det är en tydlig uppföljare, men också precis det jag tror att tv-tittarna vill ha från Clara. Ingen kommer bli besviken, snarare tänka ”Ja, just ja, henne gillar vi, och vad bra hon är” (Om hon fortsätter att leverera på scenen alltså). Det här är female empowerment och skrika med i när man kör bilen på ensliga vägar med gråten i halsen efter att ha brutit med nån, kanske en familjemedlem, eller en kärlek, som inte är bra för en. Jag gillar det här och jag tror att svenska folket gillar Clara!

Kim Cesarion gör Take my breath away och nej, den har inget att göra med Berlins superhit från 80-talet. Det här är snarare slick edm-pop i samma skola som Marcus & Martinus levererade förra året. Den är så lik att vissa partier känns som att man lyssnat på Air och bestämt sig för att bygga upp en ny låt på exakt samma sätt. Det kommer vara upp till Kims personlighet på scenen om han ska lyfta det här på lördag. För det är absolut inte en dålig låt. Det här vill man dansa till, den kommer vara populär på reklamradiokanalerna och kunna ge Cesarion den comeback han jagar. Om det sticker ut tillräckligt mycket på scenen.

Klaudy gör För dig och det är vemodig pojkpop över gitarr som funkat bra på radio sen Viktor Leksells superhit Svag. Men det har varit svårare att få det att flyga i Melodifestivalen. Jag gillar aa-aa-aaa-slingan som upprepas i bryggan efter refrängen, men undrar om Klaudy kommer drunkna bland sina medtävlande den här veckan. Speciellt som också Clara Klingenström gör svensk vemods-pop, men med en större kraft i refrängen.

Gunilla Persson. Alltså Gunilla Persson. Jag bara gapade och stirrade rakt ut vid första lyssningen. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men det här är alltså tysk ompa-ompa-schlager, hey ho-Sjörövarfabbe farfarsfar i marschtakt om att folk pratar skit bakom hennes rygg men det rör henne inte. Med en supereffektiv refräng. Sångröst? Det får vi se när hon repar på scenen, men det är inte några avancerade toner här. Den är helt anpassad efter att hon ska kunna leverera på scenen. Och hooken La la la la la Gunilla är smått oemotståndlig. Frågan är om folk har för starka känslor mot henne för att rösta, eller om man snarare älskar att hon gör nåt så här fullkomligt galet.

Cazzi Opeia gör Give my heart a break och frågan är om folk kommer ha hämtat sig efter Gunilla nog för att lyssna på den här symfoniska glädjepopen. I stråkarna finns det drag av När vi gräver guld i USA av alla låtar, men det är smart maskerat och ger igenkänning utan att kopiera. Min kollega Emil ska givetvis ha cred för den spaningen. Och det finns också tydlgia drag av discoklassikern Go West.

Klaudy tävlar med För dig. Det här börjar med gitarrplinkande och Klaudys röst i en låt som bär tydliga spår av den tradition som Viktor Leksell är mästare på med Svag.

Vi har sett och hört några såna här försök i Melodifestivalen tidigare och med det sett att det kan vara svårt att nå ut med pojkigt vemod i rutan till en bredare publik.

Men det finns en fin aa-aa-aaa-slinga här. Och det här är den typ av låt som brukar hamna på mina spellistor en sväng åtminstone.

Jag tror att Klaudy har stor chans att läggas till på reklamradiokanalernas spellistor, för För dig skaver ingenstans, den är snällt producerad. Men jag saknar den där hooken som får mig att sjunga med. Det blri lite anonymt vid en första lyssning.