Molly Pettersson Hammar och Wiktoria Johansson är här.

Krista Siegfrids fortsätter att klä sig i rött, det är nog hennes färg den här veckan. Och intill stod Victor & Natten och poserade för kamerorna.

Och så yngst och äldst i tävlingen, Isa Tengblad och Tommy, Uno, Patrik.

Krista har bra energi på scenen. Hon ler och skrattar och har roligt under hela repet.

De har samma skivbolag, så självklart är det smart att spara lite pengar genom att använda samma rekvisita.

En av Kristas dansare, Nathalie Akselsen, har en röd peruk på sig i inledningen av andra genomsjungningen.

Men hon sliter den av sig och kastar bort den mitt under första versen.

Vi får se om det är något de tänker testa.

Undrar om pojkarna också ska ha röda peruker i så fall.

Foto: Peter Wixtröm

Krista Siegfrids gör ett klassiskt schlagerpopnumer. Hon börjar ensam på scenen, får sen sällskap av de kvinnliga dansarna, sedan männen och avslutningsvis, med en blinkning till Carola, blir det också flaggviftning. Målgångsflaggor i svart-vit-rutigt.

Jag är lite vilse, här men kanske är det Formel 1-känslan de är ute efter.

Efter första genomsjungningen brister Krista ut i skratt på scenen. Det verkar soma tt hon inte är van vid Carola-fläktarna som nästan stormade henne av scenen.

 

Kristas dansare kommer in på scenen, tjejerna i röda kroppsstrumpor. Killarna i oerhört osmickrande röda verkstadsoveraller.
Varför gör man så?

Krista har också helt rött, men i ett glasigt tyg, med glittriga ärmar och urringning. Snyggt.

Foto: Peter Wixtröm

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

David Lindgrens We are your tomorrow är inte lika stark eller direkt som Shout it out, det känns lite för avklätt och jag saknar en större produktion i soundet. Men den har en effektiv refräng som David hamrar in och han har utlovat stor lasershow. Ska bli intressant att se på repet i morgon.

Victor & Nattens 100% kommer få kämpa hårt i den här veckans startfält. Den här typen av gladtrallpop på svenska har försökt och misslyckats tidigare i Melodifestivalen. Här hänger allt på att det känns charmigt och kul på scenen och i kamerorna. Närmare The Moniker och längre från Axel Algmark helt enkelt för er som minns.

Molly Petterssons Hunger är skön soul, med popprodd där hon får visa upp sin röst ordentligt. Tydlig igenkänning i refrängen men kan inte placera vad det är för låt den påminner om. Smarta lån vinner man på i Melodifestivalen om de inte blir allt för uppenbara. Det tog mig och Markus Larsson en andra lyssning att hitta I heard a rumour, Banaramas gamla hit.

Isa Tengblads I will wait är en stor ballad som påminner om det Sia gör. Med suggestiv refräng. Om hon kan sätta den här live så kan hon bli riktigt farlig. Men då måste hon imponera på scenen. Det gjorde hon i och för sig rakt igenom förra året. Så varför inte den här gången.

Krista Siegfrids gör en Linda Bengtzing-popschlager, men som inte riktigt når ”Hur svårt kan de’ va’-klass vid andra lyssningen. Men visst finns det både lite Veronica Maggio och kanske till och med lite Katy Perry i det här. Fast på svenska då.

Uno/Tommy/Patrik stryker an en gansak dyster ton, med sina starka röster i en stark refräng. Vi debatterar friskt här just nu om den här typen av låtar fortfarande kan ta sig vidare, men med de här tre starka rösterna och en effektiv refräng som sätter sig så tror jag itne att det är omöjligt. Så länge de inte blir för pretentiösa på scenen. Gör en Il Volo-staging på det här och låt rösterna bära så kan det mycket väl funka. Men rimmet på gråter och förlåter kliar fortfarande…

Wiktorias Save me är svårplacerad den här veckan. Refrängen är effektiv, på gränsen till tjatig. Taylor Swift funkar i hela världen och den låter väldigt mycket amerikansk radio. Men den här typen av countrydoftande pop har inte varit lika självklart framgångsrikt i Sverige. Kanske vänder Wiktoria det.

Krista Siegfrids sjunger inte på sin finlandssvenska dialekt, det här är rikssvenska rakt igenom. Det gör mig nästan lite ledsen.

Faller är en modern popschlager, med refräng som man lätt sjunger med i. Den typen av popschlager på svenska som egentligen ingen artist sjunger i Sverige, men som definitivt borde ha en marknad.

Men låten kanske inte är den allra tydligaste och starkaste representanten för en genre som jag saknar i svenskt musikliv.

Väldigt tydligt inspirerat även här av Oscar Linnros, Håkan, Veronica Maggio.