Det var inte en sprudlande glad Lancelot som klev in på presskonferensen idag. Inte ett enda leende när han poserade för fotograferna. Samtidigt är låten just sån, vemodig, så han kanske bara kommer i stämning.

Under presskonferensen drack han ingefäravatten. Det ser inte supersmaskens ut när det är så här grumligt. Och lär bränna bra i halsen.

Nu börjar presskonferensen med att alla artister får posera på scenen. Cazzi Opeia älskar verkligen färgglada kläder. Det gör att hon är en artist i min smak!

Lancelot Hedman Graaf.

Lisa Miskovsky i hatt.

Tribe Friday.

Faith Kakembo.

Linda Bengtzing.

Anders Bagge.

Lancelot står vid mickstativet genom hela låten.

Med sig på scenen har han ett band, Håkan Calmroth på bas, Hans Sjölander på piano, Mås Nils Håkan Persson på trummor och låtskrivarpartern Niklas Carson Mattsson på gitarr. Carson Mattsson har också bland annat varit med och skrivit Viktor Leksells Svag och i Melodifestivalen exempelvis Jessica Anderssons Party voice och Klara Hammaströms Beat of broken hearts.

Lancelot är också omgiven av ljuspelare och det är tydligt att det är han som står i centrum hela vägen.

Lancelot både låter och ser bra ut i det första klipp vi i pressen får se.

Han har gitarr med sig på scenen och står vid ett mikrofonstativ och sjunger sin ”Lyckligt slut”.

Redan i det här klippet vi får se känns det som att han har koll på sina kameror och överygar i rutan.

han lyckas kombinera en bekymrad uppsyn, med rynkad panna och få in flera leenden och varma blickar in i kameran.

Jag har precis varit och träffat Lancelot som tävlar på lördag. Han känns ganska avslappnad, men jag är inte helt säker på att han riktigt vet vad han har gett sig in på.

För på lördag kommer han att sjunga inför publik för tredje gången någonsin.

De två gångerna han sjungit innan har varit: På ”Malou efter 10” och en gång för vänner och familj på en intim spelning på Nalen.

Och på lördag blir det för det runda antalet tre miljoner tv-tittare. Tjoppsan!

En sak till. Han har skrivit musik länge. Men åt andra artister. Själv har han bara sjungit i ett halvår.

Modig. Eller dumdristig. Det vet vi på lördag. Men det är en väldigt stark låt han ställer upp med.

Nu får vi höra alla låtar en gång till i ett svep. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Cazzi Opeia kommer vara beroende av ett snyggt framträdande för att slå igenom bruset. Men det är en snygg liten poppärla med discoinfluenser, men långt från Alcazar-hållet och mycket mer av det som Agnes gjort på sin senaste platta.

Lancelot Hedman Graaf gör en otroligt snygg och vemodig visa som har potential att bli en riktig hit. Det här fastnar jag verkligen för. Låten har en intressant text som sticker ut och han lär få väldigt många tjejer att falla för honom på lördag, som att han inte redan hade det.

Lisa Miskovsky gör det som förväntas av henne och det är snyggt. Men hon kommer få förlita sig på all sin charm och scenpersona för att sticka ut. Det är fin gitarrpop, med en liten risk att bli för anonym. Får se hur det ser ut på scenen under repen.

Tribe Friday gör lagom-stökig poppunk med 90-talsnostalgi. Det finns risk att det känns lite för tjatigt, men beror helt på hur de gör det på scenen. Minns att Theoz inte kändes tjatigt trots att han hamrade in sin låttitel nio gånger i varje refräng.

Faith Kakembo gör en powerballad i midtempo som börjar med stämningsfullt pianospel och växer med en pampig kör. Det är väldigt tydligt Adele-inspirerat, och vill ni ha en Mello-referens så tänk Nanos Hold on, men möjligen är refrängen lite för otydlig.

Linda Bengtzing har så klart en quirky text, med en viss del bitterljuva inslag, som en del i att få till en låt som ska kännas Bengtzing. Det här kan absolut funka om folk är sugna på en Bengtzing-comeback, men jag saknar något unik i hooken som klistrar sig kvar för att känna att den ska bli en långlivad framgång. Jag skulle älska att bli överbevisad på repen.

Anders Bagge börjar som en liten trall om att ”sitting here in my apple tree” och så blommar den ut i en rockmusikal åt Meatloaf-hållet, utan det mest svulstiga som köttfärslimpan brukade bjuda på. Låten växer med tonartshöjning efter tonartshöjning och han klämmer till och med in en barnkör (den måste vara förinspelad på lördag, för man får inte ha nån under 16 år på scenen).

Lancelot Hedman Graaf gör låten ”Lyckligt slut” och det här är mycket mer av radiohiten Desdemona än hans tidigare EDM-försök med kompisen Linton.

Oj, det här är fin svensk vispop med gitarr, som känns klassiskt Ted Gärdestad med ett stort vemod gift med Viktor Leksell.

Textraden ”Jag vill ha nåt fult för vackert har ett slut” hugger verkligen till i mig och gör ont.

Om Lancelot kan göra det här trovärdigt på scenen så kan han verkligen få sitt stora genombrott den här veckan.

Melodin är finstämd och egensinnig, det här sticker ut och känns unikt.