Nu får vi höra alla låtar igen. Jag uppdaterar det här inlägget med kommentarer om alla artisternas låtar.

Jon Henrik Fjällgren satsar helt klart på att ha en tydligare hook i år när Aninia sjunger en refräng på svenska till hans jojkande. Det funkar. Framför allt för att Jon Henriks vemodgia jojk och samiska sång får en tydligare innebörd med Aninias refräng. Men ajg är inte säker på att tonartshöjningen är rätt. Och den blir snabbt tjatig. Och stämningen är fortfarande vemodig.

Alice Svenssons Running with lions är den låt jag just nu vill dansa mest till på efterfesten på lördag. Det här vill vara Katy Perrys Roar men inte riktigt når fram. Jag gillar Alice röst, men hon kommer ställas mot Wiktoria och då kanske det här är för generiskt om hon inte får till en show som griper tag.

Les Gordons Bound to fall är tralligt glad britpop-radiorock-Håkan-Hellström-studsande-5-seconds-of-summer med 60-tals-woo-oo-oo-hook som inte känns särskilt 2017 alls.

Wiktoria Johansson smäller till direkt. Det finns ingen mjukstart alls i hennes As I lay me down, den går rakt på sak och tar tag direkt. Deltävlingens mest omedelbara låt och det här är precis det som funkar på radiokanaler både i Sverige och USA just nu. Kanske inte i Östeuropa, men det funkade ju ändå hyfsat med Frans förra året…

Axel Schylström har uppdaterat Orups 80-talssound och anpassat det till 2017. När ingen ser är kul upptempopop på svenska, men väldigt svårplacerad i tävlingen. Kan bli en hit. Eller åka ut. Givetvis är det handklapp inlagt i refrängen. Det är inte en genomlätt låt att göra ett scenframträdande till så det ska bli intressant att se honom på repet i morgon. Han behöver bli skön och härlig på scenen, då kan det funka.

Sara Vargas och Juha Mularis visa bryter av totalt från det övriga startfältet. Det här är stämningsfullt och känslosamt, speciellt med Saras spröda röst som sen bryts av Juhas starka, som i tonläge påminner om Rikard Wolff och i duettdelarna blir en Lars Winnerbäck-dubbelgångare. Det här kan bli årets stora svensktoppslångkörare och en P4-favorit.

Loreen avslutar och alla undrar så klart om det här är en ny Euphoria. Svaret är nej. Det är det inte. Det börjar med ett Tarzan-vrål följt av gitarrplinkande och Loreens starka, men sedvanligt mumlande, röst.
Det är en snyggt producerad samling ljud, med en melodislinga som liksom aldrig bestämmer sig var den ska ta vägen. Det är oerhört coolt och jag är övertygad om att Loreen kommer göra ett oerhört snyggt scenframträdande med en av tävlingens mest svårsjungna låtar. Hon växlar mellan finsång och vrål, höga toner och nästan pratade partier. Och en barnkör som vrålar ”STATEMENTS”. Oj, vad konstigt. Så tror jag att många kommer reagera på lörag. Men oerhört häftigt.

Les Gordons Bound to fall är generisk radiorock parat med 90-talsbritpop med woo-oo-oo-parti som hook i refrängen. Mixa in 5 seconds of summer med nåt av britpop-banden från 90-talet som inte riktigt hade de allra största hitsen, och krydda med lite Håkan Hellström-vibbar på toppen så får ni det här soundet.

Det är ganska tralligt och glatt, men samtidigt anonymt.