Lillasyster har inte tagit det lugnt på ett enda rep.
Mennu börjar Martin Westerstrands röst faktiskt låta lite sliten i vissa partier. Det funkar i låten, men han behvöer nog vila rösten lite efter ikväll.
Martin Westerstrand låter ännu mer raspig på rösten ikväll, han öser på rejält på scenen, det gör hela Lillasyster. Det här är arenarock och kommer bli rejält röjigt med publiken i morgon.
Det här kan absolut bli farligt i morgon.
Till dagens rep känns det som att Martin Westerstrand växlat upp growlandet ännu mer och. Rösten är skrovligare och rivigare och rockigare än det lät igår.
Jag kanske ska googla innan jag bloggar nästa gång. För när jag matar in siffrorna får jag fram att det är definitionen av ljusets hastighet i meter per sekund. Där ser man!
Lillasyster har samma text på mickstativet i år, som är deras slagord: ”Det här är inte musik, det här är kärlek!”
Men från pressplatserna sitter vi och funderar över siffrorna längst ner, 299 792 458. Vad betyder det?
Martin Westerstrand börjar sittande vid scenkanten men ansluter snart till bandet på scenen.
Det är ännu högre energi idag och jag kommer på mig själv med att sjunga med i låten. Det här är gjort för en arena så jag förstår att de längtar efter att köra för publik på lördag.
Jag gillar hur Lillasyster inte duckar att sticka ut med sina åsikter.
Martin Westerstrand har ”Sluta bråka” på sin t-shirt. Lär ju vara en referens till Ryssland.
Och Ian-Paolo Lira har texten: ”Mot abort? – Sterilisera dig!”
Såg ni förresten? Där, bakom Martin Westerstrand? Ian-Paolo Lira hade förra året en regnbågsfärgad armbindel, något han ofta har på Lillasysters spelningar. Men nu har han faktiskt tatuerat in regnbågs-armbindeln på armen.
Det är hans sätt att stötta HBTQ-rörelsen och allas rätt att få älska vem man vill.
Så här ser den ut från andra hållet, med Lillasysters logga också.
Vad det står på Lillasysters mikrofonstativ? ”Det här är inte musik, det är kärlek!”
Det är bandets slagord.
Det är egentligen Martin Westerstrands växling mellan sång och growl i låten Till our days are over som gör att det här känns mer rock än arenapop.
De har bra energi och jag gillar hur Martin, Andreas Bladini och Max Flövik avslutar låten med att skapa sin egen moshpit på scenen framför Ian-Paolo Liras trumset.
Det ger ett effektivt ös.
