Nu har Lillasyster repat också.

Martin Westerstrand börjar sittande på trappan ner från huvudscenen, men reser sig upp i bryggan före första refrängen och kliver upp till ett mickstativ mitt på scenen.

Visst är det en bandsättning på scenen, men ljuset, rekvisitan och LED-skärmen gör att det här sticker ut mycket mer än förra veckans tre bandsättningar.

Miljön på scenen är nån slags futuristisk verkstad. LED-skärmen strålar ut en intergalaktisk motorväg. Eller om det är uppförsbacken i en bergochdalbana omgiven av laserljus.

Det här tycker jag är snyggt.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Anna Bergendahls Higher power är en snygg uppföljare till Ashes to ashes och Kingdom come som möjligen går mer åt schlagerhållet. Den är uppbyggd för coola effekter på scenen, där refrängen bryter av mot versen. Och Anna sjunger ju alltid bra. Frågan är om tittarna kommer tycka att det sticker ut tillräckligt mycket jämfört med de senaste låtarna.

Lillasyster går mer åt pophållet än förra årets Pretender som var en snygg rockballad. Till our days are over är mer arenapop, och kanske lite Takida, om det inte vore för Martin Westerstrands raspiga rockröst. Man har lagt in en del rockvrål också, kanske för att visa att det faktiskt är rock och inget annat. En tydlig refräng, men den här veckan är startfältet tufft.

Malin Christin gör innerlig göra slut-ballad åt Molly Sandén-hållet, med pianokomp som i sista refrängen får tyngre bas för att lägga till lite power som kan ge ös på scenen.

Tenori gör den typen av operamusikal som sällan hörs någon annanstans än i Melodifestivalen. Men där har den å andra sidan sin självklara plats i tv-publikens hjärta. Och det här är två killar som verkligen kan sjunga och visar det från första ton till sista avslutande crescendo, som aldrig tar slut. Om de är avslappnade, har kul på scenen och inte tar sig själva på för stort allvar kan det här absolut funka.

Medina gör nåt så märkligt som rysk-balkan-etno-pop på svenska med kazoo-truddelutt (eller är det en vuvuzela?). Det sticker ut. Och är både roligt och effektivt, utan att bli töntigt, konstruerat eller hittepå.

Angelino kan överraska den här veckan. Han har funnits med i förhandssnacket sen före jul trots att han i praktiken är okänd. Det här är en modern popballad i Duncan Laurence-land där resultatet helt kommer hänga på scenleverans och att folk tror på vad Angelino sjunger. Möjligen kan han falla på att det redan är mycket ballader och midtempolåtar i finalstartfältet, om folk börjar analysera för mycket.

Klara Hammarströms Run to the hills har tydliga EDM-drop insprängda i en hetsig melodi med flera svårsjungna partier där det verkligen kommer bli upp till bevis på scenen för henne. Jag blir andfådd bara av att lyssna på låten. Den här är skriven för att vinna Melodifestivalen, men då behöver Klara också leverera bättre än hon nånsin gjort tidigare på scenen.

Så där, då har vi hört alla låtar två gånger.

Lillasysters Till our days are over är midtemporock med Martin Westerstrands tydligt raspiga röst, som i refrängen övergår till arenapop, med inslag av rockvrål.

Jag hade trott att Lillasyster skulle gå åt det lite hårdare hållet för att tydligare ta sin plats i rockgenren, men det här är väldigt mycket pojkband-U2-Metallica i arenaformatet. Med en annan prod hade David Lindgren också ha kunnat göra den här i Melodifestivalen.

Alvaro Estrella fick flest röster av alla i Andra chansen, i duellen mot Lillasyster, som han vann med 1 365 376 röster mot 1 163 807. Där hade jag trott att det skulle vara fler röster i duellen mellan Rydberg & Roos och Clara Klingenström. Den senare blev dock den jämnaste i Andra chansen, även om Klingenström ändå tog hem segern med 102 548 rösters marginal.

Här ser vi också att de yngre ändrat sig om Rydberg &  Roos, jämfört med deltävlingen. Duon fick flest röster i ålderskategorierna 3-9, 10-15 och 16-29, medan Klingenström fick flest röster i övriga åldrar och bland telefonröstarna.

Klara Hammarström tog hem sin duell säkrast, genom att få flest röster i samtliga kategorier. Alvaro och Paul Rey tog båda hem samtliga ålderskategorier, men förlorade båda två bland telefonröstarna.

Första deltävlingen vanns av Danny Saucedo före Arvingarna. Men om vi tittar på antalet röster så fick Paul Rey fler än Arvingarna. I ett system där man inte viktat rösterna utifrån ålderskategorier hade han alltså gått direkt till final och Arvingarna fått kvala i Andra chansen.

När det gäller 12:or tog Arvingarna hem flest, tre stycken i kategorierna 60-74, 75 och äldre och telefonrösterna. Danny och Paul Rey fick två vardera, medan Lillasyster också fick en, med flest röster hos dem i åldrarna 30-44.

Alvaro Estrella till final – Lillasyster utslagna

Paul Rey till final – Frida Green utslagen

Clara Klingenström till final – Eva Rydberg och Ewa Roos utslagna

Klara Hammarström till final – Efraim Leo utslagen

Det låter som att Lillasysters Martin Westerstrand är sliten i rösten. Det kändes på gårdagens genrep också, men inte lika tydligt på dagrepet idag.

– Hårdrock i mitt hjärta, skriker han efter att låten är klar.

Ett aggregat i framkant på scenen får fart på eldslågorna.

Igår lät det som att Martin Westerstrand i Lillasyster var lite extra skrovlig på rösten, något som han inte ville kännas vid under presskonferensen efter genrepet.

Nu tycker jag att det låter lite bättre igen, även om det inte lät illa igår.

Det här är en effektiv arenarefräng som kommer ge Alvaro en rejäl match, men frågan är om rocken kan locka röstande i lika breda åldersspann som Alvaros festfylta latinopop.

Westerstrand verkar nöjd med repet och skriker direkt efter han sjungit:

– Yeah, that should do it!

Lillasyster gör ett effektivt rep. Men det känns som att Martin Westerstrand är på gränsen till övertänd idag och det sätter sig på rösten som blir lite ansträngd.