Lillasyster kör sin första genomsjungning. Det här är klassisk rock. Med stark, något melofierad refräng.

Det känns stabilt, det vi får se på skärmarna. För att vara tydlig får vi se en statisk kamera som filmar av scenen i helformat. VI får alltså inte se bildproduktionen som jag sen igår vet avslutas med en klassisk tv-testbild som det står Lillasyster på.

De röjer tillsammans på scenen och det känns som att de har kul ihop. De lyckas tagga igång duktigt utan att ha den publik de är vana att uppträda för.

Jag gillar Lillasysters inställning till folk som kanske tycker att de är töntiga som tävlar i Melodifestivalen.

Även Lillasysters repklipp har kommit. Här märks det att det här är ett sammansvetsat band som kan det här med scenshow.

Nej, det är inte min kopp te rakt igenom, men refrängen är tillräckligt Mello-rock-vänligt effektiv för att det ska funka för mig och de här grabbarna går definitivt genom rutan.

Breaket från att öppna med gitarrock till att gå över till mer brölande numetal känns inte alls lika tydligt på scenen. Här hänger låten mycket tydligare i hop.

När jag pratade med bandet efter sin repetition var sångaren Martin Westerstrand självkritisk och tyckte att det var jobbigt att lära sig alla tv-kameror och att han behövde jobba på det.

Men det märks inte i de klipp vi får se från dagens rep. Det här kommer funka för rockpubliken.

Det finns mycket detaljer att visa upp från Lillasysters scenkläder och nummer.

Hur snabba är inte de här sulorna till exempel?

Och en jacka med orden ”bang bang bleed”. Det känns rätt rock ändå. Kul med rock, som lite vänner till mig brukar säga.

Men min favorit är ändå den här regnbågstatueringen som trummisen har på underarmen. Massor av kärlek på den. Jag pratade precis med Ian-Paolo Lira som säger att det inte är en tatuering ännu, utan bara ett band, men att det ska bli en tatuering.

– Det ska bli en tatuering. Exakt det här, jag ska tatuera in de här färgerna. Det är fint, jag supportar the cause om man säger så och när man spelar så här hård machomusik så är det lite punk om man har den, säger jag.

Lillasyster har kört sitt rep nu och vi har fått bilder. De kör i en klassisk bandsättning med trumset på scenen.

Och som ni ser kommer det bränna på en del när Lillasyster kör på. Trist att jag och Markus Larsson inte får värma oss på på pyrotekniken inne i Annexet, men skönt att rocken visar att de är tillbaka på riktigt.

Baskaggen är försedd med ett ansikte. Det kanske är alla bandmedlemmars lillasyster?

Har Jessica Anderssons, Lillasysters och Kadiatous låtar läckt ut på nätet redan, i tidiga instrumentala versioner?

Nej, så är det inte.

Min fint schlagertokiga kollega Anna Shimoda hörde av sig efter att ha snubblat över de här Youtube-länkarna. Kunde det verkligen vara? Är det så här låtarna låter? Vad är det då för idiot som har lagt upp dem på Youtube?

Eftersom Anna inte själv var med under låtuppspelningen idag så hörde hon av sig till mig och Markus Larsson. Vi fick ju lyssna på veckans låtar två gånger i förmiddags. Och vi reagerade först på samma sätt:

”Kan det vara?” Var det så här den låten lät, verkligen?” ”Måste vara i extremt tidiga versioner i så fall”.

Men, nej. Det är nån som suttit med sin hemmasynt och plonkat ihop något som är ganska långt från de låtar som tävlar på lördag.

Medan jag och Markus lyssnade och grubblade och kom fram till att det måste vara en superbluff så dubbelkollade Anna Shimoda också med SVT som bekräftar att det inte stämmer. Det handlar inte om låtarna som tävlar på lördag.

Så vill ni lyssna på något som inte tävlar på lördag kan ni följa de här länkarna nedan så länge de får ligga uppe.

Det var hela startfältet. Men nu kommer vi få höra alla låtar en gång till. Jag kommer sammanfatta ett andra intryck om varje låt i det här blogginlägget.

Kadiatou gör modern pop som lutar ganska långt åt Ariana Grande-hållet. Det är snyggt med en suggestiv öppning som bygger genom hela låten och kan bjuda på snygg dansshow. Men det är ett starkt startfält den här veckan. Kadiatou får inte göra några snedsteg om hon ska ta sig vidare. Nananono-partierna är effektiva, men det kommer effektivare refränger.

Lillasysters ambivalenta (för att inte säga scizofrena) Pretender är alltså först Mello-gitarrock, som plötsligt exploderar i brölig numetal för att sen helt ändra genre igen och bli handklapps-längtande arenarock åt Coldplay-hållet.

Jessica Andersson sjunger Horizon och även vid en andra genomlyssning är den möjligen lite för generisk. Hon kommer behöva lägga in hela sin personlighet i framträdandet, och det vet Jessica hur man gör. Jag gillar refrängen, men den är långt från lika effektiv som Party voice. Men man kan aldrig räkna bort Jessica. Hon har tagit sig till final med betydligt sämre låtar. Jag hade bara önskat mig mer av en monsterrefräng.

Paul Rey och The missing piece. Det här är snyggt. Fint. Lite tillbakalutat utan att bli för avslappnat. Pauls låt ger honom möjlighet att trycka till med rösten och den växer till sig.

Arvingarnas Tänker inte alls gå hem är precis så barnsligt enkel som de gör allra bäst och passar dem perfekt. Första stroferna i versen skrattar jag över, men så kommer den där supereffektiva refrängen som tar över allt.

Nathalie Brydolf gör en väldigt fin ballad med effektiva upprepande partier som gör att den inte glöms bort. Men hon kommer behöva göra sitt livs framträdande i det här starka startfältet. Det skulle vara häftigt med ett sånt genombrott och skulle också innebära en enorm skräll på lördag.

Danny Saucedo sticker ut med sin Dandi dansa. Det här är funk och soul och effektivt ”skönt” med massor av glädje som kan bli härlig fest. Kanske är det lite för ”skönt” och funkigt för att vara min kopp te hela vägen, men det här är snyggt producerat och kommer vara härligt och charmigt på scenen och svårt att motstå. Men vad betyder det egentligen när han sjunger ”Jag säger dansa, du vet vad jag menar”?

Nu ska jag och Markus spela in tv så ni får veta vad vi båda tycker, håll utkik på sajten så dyker det upp så småningom.

Lillasyster gör låten Pretender och det här är kanska klassisk melodiös gitarrock av det mjukare slaget. Det här är definitivt melodifestivalfierat rock i öppningen.

Till efter första refrängen när det brölar igång rejält mycket hårdare. Haha, det där kommer få vissa tv-tittare att söätta gin toniven i vrångstrupen.

Väldigt mycket ”numetal” säger Markus Larsson som sitter intill mig. Men ihopgift med Mello-rock.

Och så kommer det arenarock på det, med ett klassiskt handklappparti som hade varit extra effektivt om det varit publik inne i arenan. Oj, vad det här är en mashup av genrer som inte egentligen hör ihop.

Ja, alltså mikrofonattrapper under torr-repet. I vanliga fall brukar artisterna kunna få en  gammal avlagd mikrofon i händerna under torr-repen, men på grund av risken för smittspridning har SVT satt stopp för det. Under gårdagens torr-rep fick artisterna alltså ta till vara på vad de hade till buds.

I Lillasysters fall visade det sig vara precis inget alls, så sångaren sjöng rakt i handen.

Medan Nathalie Brydolf och Paul Rey sjöng i vad som ser ut att vara ihoprullade pappersscheman.

Det ser lite extra lustigt ut när Paul Rey också använder sig av ett mickstativ, men inte får någon mick att fästa i det, utan trycker ner sina ihoprullade papper.