Linda Begntzing må ha gått från turbokyckling till turboapelsin. Men det är faktiskt en kyckling med i det här numret också. Eller åtminstone i sekunderna innan.
För er som behöver referenser. Här är Linda i år, en solklar turboapelsin.
Åtminstone utifrån det faktum att hon 2011 blev beskriven som en turbokyckling av Markus Larsson.
Ni får ursäkta, men det var väldigt länge sen jag blev så här schlagerglad på ett rep.
Möjligen var det med Alcazar och Blame it on the disco 2014. Sen dess har jag varit glad och gillat låtar och scenshower och jublat och haft roligt.
Men jag blev så genuint glad över att se hur Linda Bengtzing liksom bara fick vara Linda Bengtzing och att det funkar. Trots att jag inte var övertygad över låten när jag först hörde den.
Sen får vi se vad det innebär för resultatet på lördag. Men som det känns nu borde hon vara med i topp fyra definitivt. Det har hon inte varit de senaste tre gångerna hon tävlat.
Linda stannar ute bland publiken genom andra refrängen, tills hon avslutar på huvudscenen där vi får fyrverkerier.
Tyvärr bara på LED-skärmen, men man kan ju hoppas och drömma om att de bränner i med ett enormt Lordi-pyro också.
Linda Bengtzing kan bli hur övertänd som helst på lördag, det här numret är byggt för att hon SKA bli det.
Linda Bengtzing börjar sin scenshow liggande på scenen på sin gigantiska orangefärgade klänning. Och hon ser liksom ut att ligga utspridd på en cd-skiva (vet nån av kidsen vad det är för nåt fortfarande?)
Till refrängen hinner hon ställa sig upp och fyra dansare i rosa flyger upp på scenen, den mindre satellitscenen ute i publiken.
Det är husdansarna Kim Pastor och Lisa Arnold tillsammans med Nathalie Akselsen och Sanna Jansson.
I andra versen kliver Linda Bengtzing också ner från scenen och går runt och sjunger i publiken.
Jag var lite tveksam över låten under uppspelningen, men nu har jag tvärvänt.
Det här är det mest Linda Bengtzing-aktiga Linda Bengtzing har gjort sen hon var en turbokyckling och tog sig direkt till final 2011 med E de fel på mig och förpassade Love Generation till Andra chansen. När Linda Bengtzing alltså fortfarande var Linda Bengtzing och inte gav sig ut på upptäcksfärd bland rockpop, sadomasochism och något som SVT fått för sig var modern schlagerpop.
Med den här klänningen i orange så innebär det väl att jag och Markus Larsson får slåss om huruvida vi ska kalla henne turboapelsin eller inte.
Jag måste bara skriva det som mitt första jublande intryck som den schlagerfjolla jag är.
Jag har också bara sett 30 sekunder av hennes rep. Ska kolla från början igen och komma med en längre rapport.
Nu får vi höra alla låtar en gång till i ett svep. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.
Cazzi Opeia kommer vara beroende av ett snyggt framträdande för att slå igenom bruset. Men det är en snygg liten poppärla med discoinfluenser, men långt från Alcazar-hållet och mycket mer av det som Agnes gjort på sin senaste platta.
Lancelot Hedman Graaf gör en otroligt snygg och vemodig visa som har potential att bli en riktig hit. Det här fastnar jag verkligen för. Låten har en intressant text som sticker ut och han lär få väldigt många tjejer att falla för honom på lördag, som att han inte redan hade det.
Lisa Miskovsky gör det som förväntas av henne och det är snyggt. Men hon kommer få förlita sig på all sin charm och scenpersona för att sticka ut. Det är fin gitarrpop, med en liten risk att bli för anonym. Får se hur det ser ut på scenen under repen.
Tribe Friday gör lagom-stökig poppunk med 90-talsnostalgi. Det finns risk att det känns lite för tjatigt, men beror helt på hur de gör det på scenen. Minns att Theoz inte kändes tjatigt trots att han hamrade in sin låttitel nio gånger i varje refräng.
Faith Kakembo gör en powerballad i midtempo som börjar med stämningsfullt pianospel och växer med en pampig kör. Det är väldigt tydligt Adele-inspirerat, och vill ni ha en Mello-referens så tänk Nanos Hold on, men möjligen är refrängen lite för otydlig.
Linda Bengtzing har så klart en quirky text, med en viss del bitterljuva inslag, som en del i att få till en låt som ska kännas Bengtzing. Det här kan absolut funka om folk är sugna på en Bengtzing-comeback, men jag saknar något unik i hooken som klistrar sig kvar för att känna att den ska bli en långlivad framgång. Jag skulle älska att bli överbevisad på repen.
Anders Bagge börjar som en liten trall om att ”sitting here in my apple tree” och så blommar den ut i en rockmusikal åt Meatloaf-hållet, utan det mest svulstiga som köttfärslimpan brukade bjuda på. Låten växer med tonartshöjning efter tonartshöjning och han klämmer till och med in en barnkör (den måste vara förinspelad på lördag, för man får inte ha nån under 16 år på scenen).
Linda Bengtzing gör Fyrfaldigt hurra! Och det där utropstecknet känns redan i första anslaget, där Linda börjar sjunga i första tonen. En rätt typisk marsch-schlager för Linda.
Det är en hetsig Linda-låt, med ett trumdriv som är skriven för att kännas som ”Jag ljuger så bra”, men är mycket närmare ”Hur svårt kan det va” och E de fel på mig”.
Att Myra Granberg varit med och skrivit den här låten känns i produktionen. Markus Larsson beskriver det som ”En Linda Bengtzing-låt med indie-komp” när han sitter intill mig.
Det är glatt och effektivt, men kanske inte så hookigt som jag hade velat att det skulle vara för att imponera på mig.
Men det hetsiga i låten passar perfekt med Lindas energi på scenen. Det finns utrymme för henne att bli övertänd utan att det för den skull behöver sabba låten.
Anis Don Demina kramas med Linda Bengtzing på festen.
Linnea Henriksson är lite småpurken över att Christer Lindarw hade sagt sig komma osminkad till dagrepet, men ändå dyker upp i full drag.
– En dam har alltid lite smink, säger han och får jubel från publiken.
Givetvis kärleksfullt skämtat allting. Dagrepet brukar artister och programledare ofta köra utan smink på lördagar.
Mellan duellerna fångar de också upp att Nanne Grönvall fått en inbjudan från James Corden.
Efter andra duellen kommer Nanne Grönvall, Christer Lindarw och Linda Bengtzing in och pratar Mello-minnen.
Och dessutom lyfter Linnea Henriksson fram att James Corden hyllat Nanne Grönvalls Carpool Karaoke.
Första gången i år som programledar-delarna ens har ett uns av aktualitet. Äntligen.