Peter Kvint har tagit plats tillsammans med Bobby Ljunggren och Aleena Gibson i greenroom för att slippa sitta själv.

Lasse Lindhs flickvän/stylist sitter däremot själv och väntar på Lasse som snart gör henne sällskap.

Lasse Lindh börjar med att torka av sig handsvetten men när publiken jublar skiner han upp.

Lasse Lindh kommer vara favoriten för alla som lyssnar på Kent, Lars Winnerbäck svensk gitarrpop. Jag fick ett mejl från en god vän som inte vill se nån annan än Lasse vidare från veckans final.

Men trots ett antal radiohits är han ingen av den här veckans storfavoriter.

Mellan sina rep pratar han igenom numret med flickvännen/stylisten Nina och representanter från skivbolaget. Han känns rätt nervös nu, mer nervös än igår och blank i blicken.

Nåt hände precis i slutsekunderna av låten som fick Lasse Lindh helt full i skratt. Han vänder sig om och kollar på körens Micke Blomqvist som bara sitter och flinar.

Mellan låtarna snackar han med sin stylist/flickvän Nina och sin skivbolagsrepresentant Niklas som kommenterar Lasses skrattande:
– Det var nog ingenting. I’ve seen it a hundred times. Han gillar att skratta.

Lindh står med gitarren vid micken och kör sitt Håkan Hellström-framträdande med rätt spattiga fötter. Det ser ut som han vill hoppa runt och leka på scenen men han står still. Låten är cool och kommer funka bra på radio.

På lördag ser det ut att bli en smal svart slips för Lasse och en ljusblå skjorta. Skönt att det inte bara är svartvitt i alla fall.

Nu på torsdagsrepet har ju itne artisterna sina scenkläder på sig. de visas bara upp på galge för att ljusteknikerna ska kunna kolla hur det funkar i det tänkte ljuset.

Först ser det ut som att Lasse Lindh släpar upp en hel orkester på scenen, men sen är det ju bara schlagerkören, Thérèse Löf bakom flygeln, Micke Blomqvist på cello och Lasse Lindh själv med gitarr.
Lindh tar också maxhjälpa v kören när Kagemark, Caroline Jönsson och Anna Nilsson står på ena sidoscenen och ger honom stöd i sången.

Lasse Lindhs Du behöver aldrig mer vara rädd känns lite Håkan Hällström med texter som ”Vi träffades liksom på chans två katter nånstans”.

Enkel och skön gitarrpop som bryter av snyggt efter Olas 80-talsdisco, men det känns ändå anonymt. Den som inte vet nåt om Lasse Lindh före låten minns honom lika mycket efteråt.

behöver nåt rejält på scenen för att sticka ut. Men känns som en kritikerfavorit.

Oj, det blev visst lite blogguppehåll där efter Carolas ankomst, jag var tvungen att hugga tag i en tv-intervju och få ut den på siten.

Därför har jag knappt hunnit med att blogga om att Lasse Lindh har kommit hit.

Och Andra Generationen med årets coolaste intrument.

De värmde upp på tåget med att underhålla passagerarna med musik.