– Vi säger som poeterna Samir och Viktor en gång sa: ”Nu är det dags igen”.

Jag gillar Linnea Henrikssons Samir och Viktor-pik i inledningen.

Alla goda ting är tre är ju en mycket ofarlig öppningsakt. Så lockar man inte in fler tittare än de redan frälsta, tyvärr SVT.

David, Lina och Linnea är superduktiga och har tajming. Det borde kunna utnyttjas till lite skärpa tycker jag.

Efter att David Sundin har briljerat i greenroom och fem akter har låtsas-gått vidare får vi se Linnea Henrikssons mellanakt där hon sjunger den specialskrivna Kom närmre om ofrivillig ensamhet och att vi ska ställa upp för varandra.

Igår hade publiken värmts upp för att sjunga med i låten. Det skedde inte idag på dagen, men det lät så i arenan. Man måste ha spelat in gårdagspublikens röster och spelade upp det nu. Gissar att det ska användas ikväll också för att ge ännu större tryck när man då givetvis också får med sig sändningspubliken. Smart. Men lite fusk.

Även inför att Jan Johansen ska gå upp på scenen undviker SVT att nämna Thorsten Flincks namn, artisten som Jan Johansen kallats in för att ersätta.

– Jan kom för tidigt till en musikstudio för 25 år sen och fick en låt som var tänkt åt en annan artist. Sen dess har han för alltid varit en del av våra hjärtan. Nu är det dags igen, av en slump, med en låt som egentligen var tänkt åt en annan artist, säger Linnea Henriksson från scenen.

Programledarna lyckas skämta med Thorsten Flinck om han sdiskning, utan att ens nämna honom vid namn.

Lina Hedlund har en för dagen ny replik där hon säger:

– Vi måste bara ta upp en sak det här som alla ghar pratat om hela veckan, vi msåte ta upp elefanten i rummet. Alltså David vad har du på dig? säger Lina Hedlund.

Sen följer Linnea Henriksson upp:

– Allt är inte precis som vanligt, för Jan Johansen halkade ju liksom in här i veckan på ett Sean Banan-skal, säger Linnea Henriksson.

Programmet öppnar med en förinspelad sketch om huruvida programledartrion är en för många. Och mynnar ut i cabaret-numret Alla goda ting är tre.

Det är en mysig öppning. Dock inget mer än just mysigt.

Möjligen kan man skratta lite åt att David Sundin fått på sig nåt som liknar förra årets portugisiska Eurovision-artist för er som minns.

Programledarna kommer in på scenen och det verkar dröja lite innan vi kör igång så Linnea Henriksson ropar ut i publiken utan mikrofon:

– Hur mår ni?

– Vad tycker ni om våra kläder?

Publiken jublar till svar.

Efter en snabbrepris får vi veckans ordentliga mellanakt. Linnea Henriksson gör den till stor den själv.

– Vi svenskar ses som världens mest ensamma folk, säger hon och tar upp statistik om hur många som känner sig ensamma dagligen och att det är fint att kunna finnas där för någon.

Jag börjar nästan snyfta bara Linnea pratar. För en av de värsta känslorna jag vet är att känna mig ensam när jag inte valt det själv. Å andra sidan också väldigt skönt att vara själv när man valt det.

Men det är den där icke-valda ensamheten som Linnea sjunger om och att vara där för varandra när det behövs, i en suggestiv poplåt.

Lina Hedlund och David Sundin sluter upp i slutet av låten och publiken sjunger också med i de tonerna som övades före repets start.

Linnea påar Jan Johansen återigen utan att nämna Thorsten Flinck.

– För 25 år sen var han för tidig till studion och då fick han en låt som var ämnad åt en annan artist. och det var ju lite på samma sätt i år. Ibland blir saker inte alltid som man tänkt sig, säger hon på scenen inför Jan Johansens sång.

Istället blir det Linnea Henriksson som säger:

– En grej är inte helt som vanligt, för Jan Johansen åkte in på ett Sean Banan-skal, in den här veckan bara.