Zain Odelstål har gjort koreografin till Lisa Ajax midtempo-ballad och det känsn väldigt mycket Robin Stjernberg och You över det här numret, med obestämbara futuristiska outfits i naturfärger.

Det kommer så klart bryta av efter After Darks färgexplosion. Men frågan är om det bryter av åt rätt håll?

Lisa sjunger bra, förutom att stackarn fick en tupp precis i första textraden i första genomsjungningen.

Artistvärlden Pierre får knäböja framför Lisa och fixa till hennes glittriga skor.

Foto: Robin Lorentz-Allard

Massor av tygremsor hänger nu från scentaket.

Koreografen Zain Odelstål står på scenen och går igenom dansarnas steg.

Det här är hudfärgade tyger, bara överkroppar och väldigt Star Wars episode 7. Eller kanske Game of Thrones?

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget efter hand.

SaRaha känns Lejonkungen i soundet och har en smittande glädje som kan leda långt om hon lycka få till den känslan på scenen också. Det här är lite skoj, men kan lika gärna floppa som Simone Morenos Aiyaeh eller Mary N’Diayes Gosa som göra succé i stil med The Moniker eller Hasse Andersson. Titeln Kizunguzungu betyder yrsel. Och det finns risk att den här låten ger yrsel efter för många lyssningar.

Swingfly. Jag kan inte släppa att det låter som Outrun, eller nåt annat blippigt 80-talstvspel i bakgrunden. Och Swingfly låter arg i sina rappade verser. Men Helena Gutarras sjungna refränger är tydliga och väldigt hookiga.

SMILO:s Weight of the world blir verkligen en Avicii-lillebror, inklusive Hey brother-mellanspel och ah:ande slingor. Men vid andra genomlyssningen har låten ingen egen personlighet. Det här vill vara Swedish House mafia och Alesso och Kygo. Men inget eget.

After Darks Kom ut som en stjärna har veckans tydligaste schlagerrefräng. Men frågan är om någon röstar på det här 2016. Christer Lindarw behöver sikta på de som älskade Hasse Andersson förra året. Då kan det gå vägen. Det här måste kännas kul på scenen. Och han får inte framstå som en surkärring, utan som en glammig stjärna. Med veckans bästa ord: ”Lady Gagalicious”. Och ett handklapp-parti.

Lisa Ajax My heart wants me dead känns fortfarande personlighetslös vid andra genomlyssningen. Hon kommer behöva fullkomligt briljera på scenen för att sätta avtryck och sin egen personlighet i det här. Det är ytterst kompetent och snygg radiopop, men ajg saknar Lisa Ajax i det här. Förhoppningsvis kommer det på scenen.

Boris Renés Put your love on me smittar. Det här känns som ett kärleksbarn mellan Robin Thicke och Guy Sebastian. Med en lätt refräng som redan på andra uppspelningen riskerar att bli tjatig. Men det betyder ju också tydlig. Men tjatig. På slutet undrar jag varför den inte tar slut snart.

Oscar Zias Human kan bli årets Melodifestival-ballad. Att den går ut sist i startfältet vittnar om att SVT möjligen identifierat den på det sättet. Om Oscar klarar av att leverera den här med övertygelse på lördag så borde det här kunna bli en stor hit. Oscars engelska är inte perfekt och sånt retar jag upp mig på. När han sjunger other till exempel. Och sväljer o:et så att det blir ett ö i stället. Men hooken i Human är supertydlig, jag gillar 80-talstouchen på soundet, med syntarna i bakgrunden.

Lisa Ajax My heart wants me dead är en midtempoballad som vid en första lyssning inte signalerar särskilt mycket Lisa Ajax. Det här är det som Sia och Rihanna gör på sina plattor och på det sättet är det självklart modernt, men Lisa kommer behöva kämpa på scenen för att göra låten till sin, så att den inte känns som ännu en generisk låt som vilken popstjärna som helst hade kunnat ha på sitt album.

Everyday, everyday, everyday upprepas i mängd i refrängen. Det kommer nötas in fullständigt när lördag är här.

Lisa Ajax kom precis till artisthotellet. Hon har en resväska som är nästan lika stor som henne själv. Hon tyckte att jag var dum när jag sa det.

Men den är faktiskt det, ju.