Lisa Miskovsky har bra känsla på scenen. Det här är en blivande radiohit, den kommer passa perfekt på de kommersiella radiokanalerna, för att den har en så mysig känsla som också inte skaver eller stör nån. Ingen kommer byta kanal när den här låten spelas.

Men möjligen skulle den behöva skava lite lite mer för att sticka ut på scenen.

– Om jag tolkar låten rätt så handlar den om att komma medan man kan.

Johanna Nordströms sexskämt om Lisa Miskovskys låttitel ”Best to come” får oss att fnissa publiken.

Med Tribe Friday har vi tredje bandsättningen på rad på scenen. Tribe Friday är visserligen ett band, men de är en trio, Robin på bas, Noah på sång och Isak på gitarr.

Trummisen Zach Liljeberg är inplockad för scenframträdandet, lite som dansarna som förstärker Cazzi Opeias nummer.

När Lancelot sjunger sitter Mås Nils Håkan Persson bakom trumsettet och i Lisa Miskovskys nummer är det Rebecka Meiselbach som håller i trumpinnarna.

Och de sitter alltså bakom tre olika trumset. Är det verkligen nödvändigt?

Och tre bidrag i rad som låtmässigt skiljer sig, men på scenen blir snarlika varandra. Det känns inte helt supergenomtänkt.

Det är ju också så att alla luftspelar på sina instrument på scenen. All musik är förinspelad.

Lisa Miskovsky är så klart trygg på scenen. Det här går inte alls att räkna bort på lördag. Låten är fin och mjuk precis som hennes sångröst. Det här är inget som skaver, och hon ger en mysig känsla på scenen.

Och hur coola är inte de här rutiga kängorna, dessutom!

I väntan på att få sjunga en andra gång kliver Lisa Miskovsky fram till scenkanten och undrar hur vi i pressen mår:

– Hur har ni det här nere? Blir det tråkigt när det blir så mycket dötid emellan? frågar hon.

– Skulle haft en liten catering eller nåt, föreslår hon.

En journalistkollega önskar tillgång till en bar. Sen får hon köra igen.

Mellan artisterna sopas golvet.

Det roddas på scenen för Lisa Miskovskys tunnelbanenummer.

Så får hon börja sjunga. Hon har en väldigt behaglig sångröst.

Till idag har paraplyet bytt färg på scenen. Igår var det regnbågsmönstrat. Kanske kände de, precis som jag, att det tog en del fokus.

Nu börjar presskonferensen med att alla artister får posera på scenen. Cazzi Opeia älskar verkligen färgglada kläder. Det gör att hon är en artist i min smak!

Lancelot Hedman Graaf.

Lisa Miskovsky i hatt.

Tribe Friday.

Faith Kakembo.

Linda Bengtzing.

Anders Bagge.

Husdansarna åker skateboard, går förbi med paraply, eller lyssnande på

Det kanske ser lite absurt ut på bild så här, och jag är inte helt säker på att det blir så tydligt på scenen heller. Även Dea Norberg vandrar in och ut medan hon körar, som en person på gatan som går förbi.

Lisa sjunger felfritt och hela numret känns mysigt. Det funkade förra gången Lisa Miskovsky var med och kan nog funka även den här gången. Det är väldigt behagligt att lyssna på hennes röst.

Lisa Miskovsky har silvrig glittertopp och en röd gitarr med sig. Hon gör sin låt vid mickstativet medan ett tunnelbanetåg åker förbi på en station i New Yorks tunnelbana på skärmarna bakom henne.

Det ger en rätt härlig känsla av gatumusikanter. Lisa har med sig Martin Tronsson på bas, Rebecka Meiselbach på trummor, Dea Norberg på kör, som för en gångs skull är på scenen.

Även husdansarna dyker upp, som människor som går förbi på gatan.

Nu får vi höra alla låtar en gång till i ett svep. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Cazzi Opeia kommer vara beroende av ett snyggt framträdande för att slå igenom bruset. Men det är en snygg liten poppärla med discoinfluenser, men långt från Alcazar-hållet och mycket mer av det som Agnes gjort på sin senaste platta.

Lancelot Hedman Graaf gör en otroligt snygg och vemodig visa som har potential att bli en riktig hit. Det här fastnar jag verkligen för. Låten har en intressant text som sticker ut och han lär få väldigt många tjejer att falla för honom på lördag, som att han inte redan hade det.

Lisa Miskovsky gör det som förväntas av henne och det är snyggt. Men hon kommer få förlita sig på all sin charm och scenpersona för att sticka ut. Det är fin gitarrpop, med en liten risk att bli för anonym. Får se hur det ser ut på scenen under repen.

Tribe Friday gör lagom-stökig poppunk med 90-talsnostalgi. Det finns risk att det känns lite för tjatigt, men beror helt på hur de gör det på scenen. Minns att Theoz inte kändes tjatigt trots att han hamrade in sin låttitel nio gånger i varje refräng.

Faith Kakembo gör en powerballad i midtempo som börjar med stämningsfullt pianospel och växer med en pampig kör. Det är väldigt tydligt Adele-inspirerat, och vill ni ha en Mello-referens så tänk Nanos Hold on, men möjligen är refrängen lite för otydlig.

Linda Bengtzing har så klart en quirky text, med en viss del bitterljuva inslag, som en del i att få till en låt som ska kännas Bengtzing. Det här kan absolut funka om folk är sugna på en Bengtzing-comeback, men jag saknar något unik i hooken som klistrar sig kvar för att känna att den ska bli en långlivad framgång. Jag skulle älska att bli överbevisad på repen.

Anders Bagge börjar som en liten trall om att ”sitting here in my apple tree” och så blommar den ut i en rockmusikal åt Meatloaf-hållet, utan det mest svulstiga som köttfärslimpan brukade bjuda på. Låten växer med tonartshöjning efter tonartshöjning och han klämmer till och med in en barnkör (den måste vara förinspelad på lördag, för man får inte ha nån under 16 år på scenen).