Loulou LaMotte har laddat upp med offantliga mängder löshår till veckans tävling.

Hur mycket det är vet jag inte, men kanske får fråga nån som vet. Det blir väldigt härligt i alla fall.

När vårt team träffade Loulou LaMotte nyss så frågade vår fotograf Lotte Fernvall om det var okej att önska lycka till, eller om det skulle betyda otur.

– Nej, herregud jag får lita på mig själv det är jag som ska fixa det. Blir bara glad för lyckönskningar, svarade hon.

Jag kommer inte till Göteborg förrän imorgon tyvärr, men mina kollegor Lotte Fernvall och Natalie Demirian är på plats.

De har hunnit träffa Loulou LaMotte och Tone Sekelius så jag kan bjuda på lite snygga bilder på dem.

Tone var måttligt nöjd med sitt rep, enligt Natalies rapport. ”Det gick skit”, säger hon.

Mycket kan ju hända till på lördag, och givetvis är inte smink och hår i närheten av hur det ska se ut i sändning, det får vi inte se förrän på freagskvällens genrep. Men jag måste ändå säga att jag inte är helt överens med Loulou LaMottes styling.

Det är enligt uppgift Lars Wallin som skapat klänningen, en klassisk Lars Wallin-kreation som säkert är välgjord på alla sätt. Men som också har synts på otaliga kvinnor i Mello utan att imponera.

Loulou kan se så otroligt stark och cool ut och har visat det massor av gånger, både med The Mamas och solo. Men i det här repklippet som vi i pressen får se blir hon till nån form av grön nymf, som inte ger henne den power som kan ge henne extra tryck i framträdandet.

Jag har förstått att många kvinnliga artister när en dröm om att få stå på scenen i en unik Lars Wallin-klänning, att det ligger lite status i det. Men jag kan inte påminna mig om en enda gång som det faktiskt har funkat särskilt bra.

Jag har respekt för hans hantverk, men skulle önska att Loulou bar något som mer lyfte fram hennes varma, härliga, kaxiga personlighet.

Att Loulou LaMotte kan sjunga är ju betryggande, men jag blir ändå lite underväldigad av den här scenshowen. Hon står ensam på scenen bakom sitt mickstativ. Bakom henne blinkar en ljusrigg.

Loulou som kan ha så mycket härlig attityd blir lite anonym, trots att hon både söker och hittar kameran med snygga blickar. Jag hade gärna sett lite mer full-i-fan-attityd från henne, som jag vet att hon har.

Och det händer verkligen inget i numret. När man dessutom blir snuvad på tonartshöjningen som verkligen borde ha kommit i den här låten, så blir jag lite besviken varje gång jag inser det, trots Loulous otroliga röstresurser.

Loulou LaMotte har startnummer två och hon verkar också ha sina scenkläder på sig. En lång grön kreation som jag tror att Lars Wallin står bakom. Tyget är skirt och fladdrar i Carola-fläktarna.

Det känns väldigt skönt när Loulou kommer in på scenen och man direkt känner att man inte behöver sitta med hjärtat i halsgropen och oroa sig för tonerna, efter Tone Sekelius.

Man blir liksom lite varm av att kunna pusta ut.

Nu får vi höra alla låtar spelas upp en gång till. I bättre ljudkvalitet, tack gode gud. Jag kommer uppdatera det här blogginlägget med intrycken från en andra uppspelning.

Tone Sekelius Rhythm of my show är riktigt snygg klubbpop, med ett drop i hooken där hon pratsjunger låttiteln. Budskapet om att vara sig själv och styra sin framtid känns igen från förra året och om de får till scenshowen till det här och bjuder tittarna på något som känns spektakulärt som förra året så bör det här bli en farlig finalkandidat. Smart också att låten lagts i tonarter där Tone kommer komma fram på ett bra sätt.

Loulou Lamotte gör Inga sorger och det är glad schlagerpop som inte riktigt fångar tag i mig mig vid andra lyssningen. Den bygger snyggt, men refrängen är inte så effektiv som jag hade velat. Och så saknar jag att det inte finns riktigt utrymme för Loulou att ta is så där som hon gör så himla snyggt. Men ni vet ju också att jag ofta ändrar mig fullständigt från uppspelning till sändning. Vi får se vad jag säger efter torsdagens rep också.

Rejhan sjunger Haunted och känslan vid uppspelningen är att det här riskerar att bli anonymt. Låten är fin, men utan tydligt id. Det här kommer hänga på att Rejhan gör en Bishara och griper tag i tv-tittarna med sitt framträdande så det inte går att motstå att rösta.

Elov & Beny gör exakt vad de ska göra i sin Raggen går. Med visselhook dessutom. Jisses. De sjunger om en ”brud” som tatuerat sin förra snubbes namn, de sjunger om sex i en Amazon och att ha rostad lök till sin korv med bröd. Det här är bonnigt och dumt och härligt och knäppt och jag skakar på huvudet åt texten, men kan inte låta bli att både skratta och sjunga med. Snoreffektivt och kommer absolut att bli en hit. Här tror jag att de kommer tjäna mest på att gå till Semifinal så att deras låt får släppas direkt. För att det tar sig vidare är jag säker på vid uppspelningen. Får se om jag ändrar mig efter repen.

Victor Crones Diamonds är upptempo edm-pop som är snygg, men också anonym. Det här hade kunnat sjungas av rätt många andra artister. Säg Robin Bengtsson, Paul Rey, Måns Zelmerlöw, Mattias Andréasson, och det hade låtit ungefär likadant. Generiskt helt enkelt. Den kan absolut ta sig vidare, för det är effektivt, men framför allt kan den hitta sin plats på reklamradiostationernas spellistor, för det är också oförargligt och inget som gör att man vill byta kanal.

Eva Rydberg och Ewa Roos gör mig lite besviken. Deras Länge leve livet känns som en mellanakt. Det är en revykuplett, men tyvärr utan humorn och den gnutta finess som ändå fanns i Rena rama ding dong. Visst kan det här bli roligt på scenen, när de här två damerna släpper loss. Men det ska till något otroligt extra för att dessa ”queens of the night” ska ta sig vidare den här veckan.

Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods och Where You Are (Sávežan) är effektiv jojk-edm. Jon Henrik kommer få publiken att rösta. Om Adam Woods kan leverera sången och känns säker på scenen lär det här segla till final.

Så där, det var den uppspelningen. Nu ska jag och Markus Larsson spela in tv så ni får höra vad han tycker också. Det kommer på Aftonbladet under dagen.

Loulou LaMotte gör svensk popschlager. Jag hade nog förväntat mig mer visa utifrån hennes tidigare sololåtar, eller soul och gospel utifrån vad The Mamas gjort, men det här är ren svensk popschlager i snabbare midtempo.

Versen i Inga sorger bygger uppåt till en refräng som kanske inte riktigt lever upp till uppbyggnaden, men det är skön radiomusik.

Jag blir lite förvånad över att Loulou inte riktigt tycks få utnyttja sina röstresurser i den här låten. Jag älskar när hon tar i och sätter skåpet som hon gjort med The Mamas, men det här känns lite enklare. Kanske kan det ligga henne i fatet, att hon inte får briljera med rösten som hon kan.

De kom ut till slut. Ur hissen alltså, inte garderoben.

Och fick traska sex våningar upp till casa del Ek.

Ingen hade funny business i mitt sovrum denna gång. (Den som vet, den vet, vi lämnar det där).

Men Angelino fick på sig en av mina 45 kepsar (inte en överdrift).

Och bästa Schlagerfesten-Elaine Moe och Loulou Lamotte höll hela vägen tills det var dags för mig att kasta ut folk och gå och sova.

Och det är ju sen gammalt att jag och Loulou tar en sista bild från festen, barta hon och jag. För vilka skulle annars stänga stället?