Tredje genomsjungningen känns det som att Lucia Pinera blivit lite varm i kläderna. Borta är de sura sångpartierna. Hon tar i med magstödet och får tryck i låten.

Oj, nu om Lucias kläder upp på scenen. De förvirrade mig. Mycket. Neongult och svart. Lucia Pinera har redan neongula klackar på sig på scenen.

Det svarta stora burret vet jag inte riktigt vad det är, men det kan bli väldigt coolt med rätt attityd till. Roligt med nåt som sticker ut även på en debutant.

Lucia Pinera ser nästan plågad ut på scenen flera gånger under andra genomsjungningen. Direkt efteråt är en ljudtekniker framme hos henne för att kolla vad som inte funkade.

Lucia tycks ha problem med medhörningen andra genomsjungningen och tar sig för örat där hon har sin in ear.

Hon flackar också lite med blicken och verkar osäker på vilken kamera hon ska sjunga i.

Men främst är det medhörningen som tycks strula. Hon tar sig för örat flera gånger, avbryter sången och ser frågande ut på scenen.

Men hon fortsätter ändå att sjunga låten även om hon inte tar ut tonerna och fortsätter att ta sig för örat och pilla på öronsnäckan.

Mellan genomsjungningarna får Lucia instruktioner av nummeransvariga Mari Ryberger om vilka kameror hon ska kolla på.

Det här ljuset ser väldigt snyggt ut när det singlar ner på Lucia Pinera och Marie Ryberger mellan genomsjungningarna.

Lucia Pinera har med sig tre tjejer i kör sm står uppställda på en trappa gjord av led-skärmar.

Det här låter ännu mer Adele idag på första genomsjungningen, men Lucia har vissa problem med tonerna då och då. Inget som inte kan justeras till lördag, det är ändå bara en första genomsjungning och en repetition. Och trots några falska toner visar Lucia att hon verkligen kan sjunga. Hon tar i från tårna i en låt som kräver en maffig pipa.

Sorry alla Army of Lovers-älskare. Rockin the ride är ingen ny Crucified, Obsession eller Sexual revolution. Det kan säkert bli ett kul shownummer på scenen, men låtmässigt är det för konstigt, enformigt och ohittigt – trots att titeln upprepas nästan lika många gånger som Gosa. Men det är fantastiskt skoj att höra La Camillas prata och efter den kommer låten faktiskt igång med en 90-talssångerska som levererar refrängens melodi från att bara ha varit ett sound.

Lucia Pinera kan vara glad att Felica Olsson inte tog sig vidare. Det kan göra att folk istället väljer att rösta vidare Must be love, den här Adele-kopian som vid andra genomlyssningen fortfarande inte sträcker sig längre än till att vara aningens urtvättad och utan personlighet, men en skön r n b-låt för alla som saknar en midtempo-ballad i finalen. Det är inte dåligt och Lucia kan sjunga. Jag sjunger med nu till och med, men det är lite urtvättat.

Robin Stjernbergs You bryter av från Lucia trots att det också är en midtempoballad. Det här är Idol-rock som också vill vara lite U2-arenor, men Robin vinner på den sköna you-oo-oo-oo-joddlingen i refrängen som bryter av soundet och ger låten en härlig och helt egen personlighet.

Sylvia Vrethammars Trivialitet påminner med flera koppar te om Maja Gullstrands onanilåt Här för mig själv om ni minns den. Även här handlar texten om att må bra även om det kanske inte handlar om samma egenmys som Maja sjöng om. Men mysigt är det. Andra uppspelningen höjs den några snäpp. Det här bryter av i veckans startfält. Frågan är om Så mycket bättre gett Sylvia tillräckligt mycket ny publik för att hon ska röstas vidare.

Ralf Gyllenhammars Bed on fire kommer in med lugnt pianoklinkande. Men slår snart till som en käftsmäl. En brinnande vit flygel på det tillsammans med veckans tydligaste refräng och textraden ”everything will burn” som lär vara cue för att tända eld på både flygeln och halva scenen. Första riktiga hårdrockslåten i Melodifestivalen som inte samtidigt flirtar med schlagergenren utan bara är en ren hårdrocksballad. Snyggt.

Behrang Miris Ale ale ale-hook i refrängen är livsfarlig den här veckan. Släng in några Alla ska me, Habibi anna, och franska strofer i refrängen och tänk er Upp och hoppa-Frida Muranius glädje med en ännu tydligare refräng som kommer sjungas av Idols Loulou Lamotte och X Factors Oscar Zia. En solklar barnfavorit den här veckan.

Terese Fredenwalls Breaking the silence är fin radiopop i midtempo med jazzvibbar och Maggie Reilly-dist i rösten som kommer funka finfint att köra bil till i sommar, men den här veckan känns den fullständigt chanslös. Får se när hon repar imorgon om jag ändrar mig.

När Ulrik Munther skrev Tell the world I’m here tillsammans med Peter Boström och Thomas G:son känns det som att de satt på sig Bonos solbrillor och ställt sig mitt på scenen till en gigantisk utomhusarena och bara planerat för vad som krävs för att väcka liv i 40000 i publiken. Det här är snyggt. Så U2 det kan bli utan att stöldanklagas. Med Swedish House Mafia-vibbar i refrängen på det. Och en skön refräng där Ulrik skulle ha kunnat gå upp i falsett men inte gör det. Bra! Farligt!

Lucia Pinera gör en r n b-låt i midtempo som går lite i samma ton som Felicia Olssons låt för två veckor sen. Men det här känns lite mindre personligt.

Det är så nära Adele så det är svårt att säga att det är nåt annat än en Adele-kopia av Rolling in the deep.

Men Lucia har en bra röst och refrängen får ett skönt handklapp i sista refrängen. Det här är inte lika omedelbart bra som jag tyckte att Felicias låt var, hooken är otydligare, men kan ändå kanske funka på lördag.

Jag är på plats på artisthotellet i Malmö men har inte fått syn på några fler artister än Ralf Gyllenhammar som tog samma flyg som mig hit.

Jag passar istället på att bjuda på lite videor med en av veckans nykomlingar, Lucia Pinera. Hon gör en tävlingslåt skriven av Andreas Johnsons gamla vapendragare Peter Kvint tillsammans med Jonas Myrin som dragit hem en Grammy-award alldeles nyligen.