Malin Christins piano är inte försedd med en egen LED-skärm, utan det är en projektor som spelar upp bilderna. Medan scenteknikerna roddar inför hennes nummer blir hela scenen till en testbild.

Malin Christin känns härligt kaxig genom den här låten.

Det är inte en snyftig breakup-sorglig låt. Det är en slå sig fri-låt och Malin är fylld av full-i-fan när hon sjunger.

Jag var kanske inte den här låtens största fan vid uppspelningen igår. Men jag gillar verkligen Malins kaxiga attityd på scenen. Hon sjunger låten med allvar, men också ibland med ett snett leende och i vissa delar med ett segervisst uttryck i ansiktet. Precis som man ibland vill känna när man går ur ett förhållande, som vinnaren.

Malin Christin sitter vid ett vitt piano på satellitscenen mitt ute i publiken.

Pianots baksida blir också en filmduk som spelar upp bilder av händer som aldrig riktigt tar tag i varandra.

Det är mycket närbilder på Malin i den här göraslutballaden med den kaxiga texten om att ”det är inte synd om mig, det är synd om dig”.

Två minuter in i låten ställer sig Malin upp, samtidigt som låten växer från det enkla pianot till mer kraftfull produktion.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Anna Bergendahls Higher power är en snygg uppföljare till Ashes to ashes och Kingdom come som möjligen går mer åt schlagerhållet. Den är uppbyggd för coola effekter på scenen, där refrängen bryter av mot versen. Och Anna sjunger ju alltid bra. Frågan är om tittarna kommer tycka att det sticker ut tillräckligt mycket jämfört med de senaste låtarna.

Lillasyster går mer åt pophållet än förra årets Pretender som var en snygg rockballad. Till our days are over är mer arenapop, och kanske lite Takida, om det inte vore för Martin Westerstrands raspiga rockröst. Man har lagt in en del rockvrål också, kanske för att visa att det faktiskt är rock och inget annat. En tydlig refräng, men den här veckan är startfältet tufft.

Malin Christin gör innerlig göra slut-ballad åt Molly Sandén-hållet, med pianokomp som i sista refrängen får tyngre bas för att lägga till lite power som kan ge ös på scenen.

Tenori gör den typen av operamusikal som sällan hörs någon annanstans än i Melodifestivalen. Men där har den å andra sidan sin självklara plats i tv-publikens hjärta. Och det här är två killar som verkligen kan sjunga och visar det från första ton till sista avslutande crescendo, som aldrig tar slut. Om de är avslappnade, har kul på scenen och inte tar sig själva på för stort allvar kan det här absolut funka.

Medina gör nåt så märkligt som rysk-balkan-etno-pop på svenska med kazoo-truddelutt (eller är det en vuvuzela?). Det sticker ut. Och är både roligt och effektivt, utan att bli töntigt, konstruerat eller hittepå.

Angelino kan överraska den här veckan. Han har funnits med i förhandssnacket sen före jul trots att han i praktiken är okänd. Det här är en modern popballad i Duncan Laurence-land där resultatet helt kommer hänga på scenleverans och att folk tror på vad Angelino sjunger. Möjligen kan han falla på att det redan är mycket ballader och midtempolåtar i finalstartfältet, om folk börjar analysera för mycket.

Klara Hammarströms Run to the hills har tydliga EDM-drop insprängda i en hetsig melodi med flera svårsjungna partier där det verkligen kommer bli upp till bevis på scenen för henne. Jag blir andfådd bara av att lyssna på låten. Den här är skriven för att vinna Melodifestivalen, men då behöver Klara också leverera bättre än hon nånsin gjort tidigare på scenen.

Så där, då har vi hört alla låtar två gånger.

Malin Christins Synd om dig börjar med pianoplink och och hennes spröda röst, med en ganska tydlig twang. Hon sjunger om att:

”Det är inte synd om mig, nej för det är synd om dig
Det är inte synd om mig, nej för det är synd om dig”

Det här är en hjärtekrossballad som i andra refrängen förses med tyngre basgång för att ge lite kraft i låten.